En fjäril är kvar

När jag kommer in på jobbet innan ljuset hunnit dit.

När luften är varm och stilla där inne.

Innan någon brutit den och innan någon tänt upp.

Då flyger det en fjäril förbi mig i lokalen.

Stannar till mitt framför mig och slår sig ner på soffans kant.

Den måste ha varit där.

Hela tiden.

Sedan vinden utanför var varm och sedan solen stod på himlen.

Hur gör man då nu funderar jag.

Släpper man ut den?

Eller dör den då?

Jag ser på när den sitter på soffans kant och tänker sen att man kanske inte gör något alls.

Man kanske bara låter det vara.

Låter det ske.

Ske det som ska ske.

På kvällen dricker jag glögg med svärföräldrar och barn, vi ser på tv om en tjej som varit Sveriges egna lilla maskot och barnen spelar spel.

men jag kan inte släppa taget ändå.

Om den där fjärilen som var lämnad kvar.

Och jag kan inte släppa taget om längtan efter ljuset.

Solen som syns till mer än aldrig och ljudet från annat än grusiga gator.

Kan inte släppa taget om det.

När jag är överallt och ingenstans. Igen.

Jag vet inte riktigt hur det händer.

Inte heller när.

Men det är.

Nu.

Här.

Det är en tid då jag finns mest men ändå inte alls.

Jag liksom gör allt och ingenting.

På samma gång.

Jo jag längtar fortfarande efter en sommar.

Salta hav och ljumna vindar.

Alltid.

Men så älskar jag detta med, samtidigt.

Att stressa inför något jag inte riktigt vet är vad.

Att tända ljus, så många ljus så vi måste ta av oss filtarna i soffan på kvällen.

Och pepparkakor.

Älskar pepparkakor.

Men så igår.

Igår fick jag ett meddelande jag visste skulle komma.

Poff bara - så kom det.

Och ingenstans var det ett meddelande jag ville ha.

Ingenstans.

Ingenstans fanns det förståelse eller äkta känslor.

Ingenstans.

Så jag liksom råkade stanna där, mitt i livet andades på samma plats trots att kroppen rörde sig vidare och trots att jobbet liksom ändå blev gjort.

Överallt och ingenstans.

Igen.

En helg i Köping

Kanske egentligen mest i Kungsör.

Men ändå.

Nära.

Mest av allt finns det pizzerior.

Efter det kommer nog frisörer och sen är det tyvärr inte så mycket mer.

Min hemstad.

Det heter ju så.

Staden där man föddes och en gång bodde i.

Hemstad.

Konstigt när det mest känns som borta ändå.

Vi hade ingen plan alls.

Vi skulle äta en lunch där och sen bara vara.

Så lunchen tog vi på det enda riktigt bra stället som finns där just nu.

På riktigt.

Ett stenugnsbageri som numera ligger där en gammal matbutik låg när jag var liten.

En butik som var så trång och så underlig att det alltid kändes lite som att vara någon annanstans, någon annan tid.

Skeppshandelns Stenugnsbageri.

Så har du någon gång vägarna förbi en annan del av köping och inte vill äta kebab -  så ät där.

Och på fredagar - köp ett levainbröd. Du måste.

Och så umgicks vi.

Min syster och jag och alla våra 6 barn sammanlagt.

Det har blivit mycket syster och jag nu och jag klagar inte.

Aldrig.

Vi har fikat, ätit lussebullar och lagat storkok i ett trångt kök.

Och så har han och jag gjort "duckface" framför kameran och jag har luktat i hans nacke.

Om och om igen.

En helg i Köping alltså.

Eller mestadels i Kungsör.

Bakar in hjärtat i kärleksfluff

Jag kunde inte sova i natt igen.

Det är något som väcker mig, hårt och som får mitt hjärta att fladdra till.

Jag försöker såklart, försöker somna om men inuti fladdrar minnen förbi.

Upp och ner och hit och dit.

Minnen jag trodde jag hade glömt.

Men det är väl så med minnen.

Vissa försvinner liksom aldrig riktigt och helt.

Det är knäpptyst i huset när jag tassar upp.

Mörkret ligger som ett täcke över mig.

Hunden följer med mig ut i köket och ser på mig med frågande ögon.

Vad gör vi nu? Uppe mitt natten?

Jag sitter länge i soffan med filten och hunden.

Och telefonen såklart.

Och orden som bor i min kropp nästan faller ur mig.

Så på telefonen står nu texter i långa rader och stycken.

minnen från ett jag, jag en gång var.

Och när klockan slagit morgon känner jag att det är ok.

Ok att strunta i sömnen och istället göra något hjärtat älskar.

Som att baka knäckebröd innan någon annan är vaken.

Som att brygga kaffe när det nästan är natt.

När klockan slagit morgon är det vad jag gör.

Och det kanske är så, 

att det inte finns någon annan plats mitt hjärta får sån bra plats på.

Som när jag bakar

 eller när jag tränar.

Där finns plats att tänka fritt

 och med andningen långt ner i magen.

Så jag bakar knäckebröd och rensar ett hjärta från minnen.

Vita Volvobilar, en uppskrapad knäskål och rinnande mascara över ett ansikte som tillhörde mig.

Jag bakar.

Bakar in hjärtat i mjukaste kärleksfluff.

En viskning om vinter

Jag har så många planer, så mycket drömmar.

 Jag kanske har en gammal själ som vet mer än jag vet.

Så känns det ibland.

Som om själen vet något jag inte ännu hunnit förstå.

Typ så.

Och när natten var som mörkast vaknade jag av ett fladder i hjärtat.

Det var något som väckte mig hastigt och hårt och när det händer kan jag liksom aldrig riktigt somna om.

Så jag ligger där i mörkret och planerar, drömmer, och lyssnar på en viskning om vinter utanför.

Bladen har fallit av träden nu.

Det är November och det händer varje år.

Varje år utan att jag förstår.

Jag fryser på jobbet och fast jag älskar känslan av julen som snart är här saknar jag alltid en sommar.

En sommar mitt i vintern.

Jag kör till jobbet snart.

I ett ljus som knappt finns och med våta åkrar utanför.

Det faller ett filter över dagen så här års och jag hör det viskas om vinter.

Fjädrar och förhoppningar

Det är Tisdag.

Det är November.

Och på vårt soffbord brinner de vackraste av lyktor.

Vackraste.

Jag jobbar i butiken, packar paket till alla kunder och pyntar fint.

Det ramlar in lite smått och gott nu.

Julpynt.

Lite lagom julpyntat.

Sånt som gör att jag hämtar andan lite.

Som gör att jag ler lite.

I hjärtat.

Jag längtar lite nu,

längtar efter lediga dagar med familj, med vänner och med pepparkakor.

Längtar efter lussebullar och glögg.

Det längtar jag lite efter nu.

Men innan dess.

Innan det på riktigt är dags för advent så pysslar jag lite lagom.

Lagom med att flytta runt saker från en plats till en annan.

Ser till att julpyntet sen får plats.

Så gör jag.

En Tisdag i November.

När jag bakar lussebullar i November

Det var Fars dag.

Det var Söndag.

Jag jobbade fram till tre och efter det var jag och fixade mina naglar.

Antingen massor eller inget alls.

Lite så är jag.

Så när jag sen kom hem.

Till lax i ugn med dillpotatis.

(mmm jag vet) och satt där proppmätt så hade jag ju faktiskt redan bestämt att det skulle bakas.

Så det gjorde jag.

När klockan slog 22 var jag klar

 och hela huset doftade luciamorgon.

Den doften alltså.

Och de bullarna.

Gissa vad jag åt till frukost idag?

Ja men precis.

Saffransbulle och pepparkaka.

Och kaffe såklart.

Alltid kaffe.

Och nej jag har ingen kesella i mina bullar längre.

Behövs inte, jag får dem saftiga och mjuka ändå.

Jag gör som en bagare sa, använder äkta smör och typ dubblar vad receptet säger.

Och så hälften sirap och hälften socker.

Så bara.

Och ja visst ja,, jag har blandat ut saffranet i congaq innan det åker ner i degen.

Så.

Gott som sjutton.

Fars dag.

Ni vet när Ronja rövardotters pappa rider genom skogen och skriker..

-jag har inget barn, jag har inget barn..

Så är det lite.

Jag har ingen far.

Jo jag vet, någon finns ju någonstans men har aldrig varit närvarande och jag har aldrig känt honom.

Någonsin.

Så jag firar idag barnens far,

min skäggiga, älskade man.

Egentligen firade vi honom igår faktiskt.

Med restaurangbesök i Höganäs för idag hinner vi inte.

Idag ska jag jobba och han vara på en gocartbana hela dagen.

Men vi hann ju ändå.

En dag innan bara.

Funkar ju det med.

Så idag innan vi alla måste köra till jobb och motorbanan så tänder jag en brasa och dukar fin frukost.

Och innan de andra vaknar hinner jag dricka första koppen ensam.

med ett trevligt magasin och tystnaden.

Fars dag idag och jag njuter.

Hoppas ni firar alla pappor ordentligt och njuter av denna Söndag.

Kram

Då får du hela mig

Kan du skriva till mig, åt mig, för mig?

Jag tappar andan lite först.

Skriva för dig, någon annan.

Kanske jag kan.

Hur det fungerar vet jag inte ännu,

hur jag ska gå till väga vet jag inte alls.

Men orden jag bär på är många.

Känslorna jag har är stora och livet har satt sina spår i mig.

Så jo det kan jag nog.

Skriva för dig.

Så jag tar sats i hjärtat idag.

Efter jobbet och efter barnen lagt sig.

Så tar jag sats.

Sats är bra att ta ibland.

En sån där som kniper tag i magen på samma vis som på toppen av en berg-och-dal-bana.

Så.

Så tar jag sats.

Och när jag hoppar får du vara redo.

Att möta mig.

Orden de finns här i ett hjärta stort som oceanen.

Orden de finns här och jag hade älskat att skriva några av dem för dig.

Så kanske du kan stå där sen.

Och jag kan höra på dem.

Det vore nåt det.

Jag tar sats.

Nu får du hela mig.

När jag inväntar advent

November ju.

Det betyder att det snart är December.

December med kaneldoftande doftljus och ljusslinga runt staketet.

November betyder ju ändå det.

Snart December.

Men än så länge har inget "adventigt" kommit fram.

Eller jo ett doftljus som doftar äpple och kanel sprakar i hallen, men annars ingenting.

Jag fotograferade en stege igår.

Och nu tänker jag att den kanske ska stanna.

Den fick agera tidningsställ och ja jag tror jag gillar den.

Vid advent kanske den får en liten ljusslinga på sig.

Kanske.

Och sen fick jag ett erbjudande om att vara med och baka i ett samarbete.

Och ja jag tror minsann jag ska komma på något.

Temat?

Advent såklart.

För som jag sa..

det är November.

Det betyder snart December.

Är ni redo?

Vardagsrum och fotoväggar

Det blir liksom Måndag innan man hinner förstå.

Det regnar inte tänker jag när jag tassar upp över stengolvet.

Inget regn, så jag tar nog den där långpromenaden i dag.

men först startar jag upp kroppen med det godaste jag vet.

hemmagjord granola och filmjölk.

Och så smyger jag runt med en kamera och fotar lite snabbt.

För att ha något att visa idag,

så vad sägs om en fiolfikus och en rostig lanterna?

Jag älskar dem båda.

Och honom med.

Al Pacino.

Vem kan låta bli att förälskas i en man som han?

Inte jag.

Så startar jag min Måndag idag.

och nu, nu när kaffet blivit kallt tar jag den där långpromenaden.

Sen ses jag bädda om i sängar på jobbet.

Hoppas ni kommer förbi.

kram

Jag går stark ur det här

Det var när luften tog slut.

När andetaget inte fanns att andas längre.

Det var då jag gick.

Jag hade gått innan med men alltid på något tvångsaktigt sätt gått tillbaka.

Tillbaka dit där luften inte fanns att andas.

Jag kunde inte andas där längre, det var för rått och för hårt, det var för elakt och för kallt.

det fanns ingen syre för mina lungor att hitta.

Så när vi pratar om livet han och jag.

Min bror som är långt över mitt huvud.

Då säger jag det.

Jag kan inte längre, 

hittar inte längre dit,

vet inte längre hur vägen dit ser ut.

Och så säger jag som det är.

Jag vill inte längre hitta dit.

Jag vill hitta hit.

Här där jag hör hemma, 

här där jag är den jag alltid borde varit.

Här där jag tror på mig själv och mina tankar,

här där ingen ser ner på mig, 

här där ingen skyller sitt egna dåliga beteende på mig.

Här där jag själv rår om mig och mina.

Här där luften finns att andas.

Och han vet vad jag menar.

Han förstår.

Vi pratar alltid mycket om då, som att det måste göras så.

För att rensa,

för att förstå.

Om du pratar med alla då tänker jag,

 men jag vet att det aldrig skulle gå.

De skulle aldrig förstå.

Jag har ingen kontakt med de som en gång satte mig till världen.

det låter rått säger de som hör.

Låter rått och kallt.

Men nej värmen kom när jag hittade luften igen.

Luften att andas.

Och kärleken.

Den som finns i obegränsad mängd, den som fyller oss till bredden och ända in i själen.

Jag går stark ur det här.

Med varma andetag och ett hjärta fyllt till bredden av kärlek.

Som det ska vara.

Som det ska vara 

för mig.