Ny matta och en längtan som tar slut

Det är Tisdag.

En morgon i Juni och solen syns inte till när jag vaknar.

Jag ska sluta längta efter ett väder som inte är svenskt tänker jag.

Jag måste.

För jag tror liksom i själen att jag bor på en plats där himlen är nästan ständigt blå och palmerna vajar i vinden.

Jag tror liksom så i själen.

Det märks tydligt även i mitt hem.

Jag plockar bort och lättar upp.

Placerar ut fler och fler gröna plantor och snäckor runtom i huset.

Jag längtar till blå himmel och salta hav.

Men jag bestämde mig i morse att det är slut på det nu.

Jag måste sluta längta efter ett väder som inte finns.

Jag får flytta dit där palmerna bor istället säger jag.

En vacker dag.

Palmerna och jag.

Den nya mattan med.

Den är lite medelhavs-aktiv på något sätt tycker jag.

Som om den tillhörde ett hus på Mallorca eller Ibiza, eller kanske rentutav LA.

Lite så.

Uppdrag vardagsrum

Det drar ihop sig som man brukar säga.

Inuti vet jag hur det ska vara nu.

Hur det ska se ut i mitt vardagsrum.

Så detta ligger i min inspirationsmapp, har legat där i ett år nu och mannen har äntligen mjuknat.

Äntligen tycker han att jag har rätt.

Igen.

Så uppdrag vardagsrum kommer sätta fart nu.

Jag kan ju inte ofta ta det lugnt, och aldrig om jag har en plan klar inuti.

Så jag tar och sätter fart nu.

Jag samlar på mig saker som ska få en plats där, där i det nya vardagsrummet.

En brun vas som spruckit, en pläd i rufsig linne och en stor urna i lera.

Jag samlar på mig dem och planerar vidare.

Och ni vet hur man blir, man liksom längtar.. och varje liten stund tänker jag på hur det ska bli, hur jag ska göra och om vi kanske borde ta och flytta till Spanien samtidigt när jag ändå håller på...

lite så blir det när jag startar ett uppdrag vardagsrum.

Alla bilder är hittade på Pinterest.

Och ja visst jag fullkomligt älskar alla foton från Hanna Lemholt  men jag vill inte ha just den bilden längre, känns som man ser just den precis överallt just nu och då blir jag alltid lite nejjig.. så jag ska in och kika på hennes nya alster för att se vad som får bo där, i mitt nya ljusa, vit/beige/bruna vardagsrum.

Och som jag längtar tills det är klart nu.

Som jag längtar.

Lördag vänner.

Lördag och kaffet är fortfarande varmt.

❤

tiden skall visst läka alla sår..

Jag är inte redo ännu.

Inte redo att backa undan och säga att det är ok.

 ändå.

För jag kommer aldrig någonsin vara den de tycker jag ska vara.

Jag vet att det pratas och frågas när jag ska ge upp.

När jag ska backa undan och bara glömma allt.

  Ge upp.

Det jobbiga i detta är att det inte kommer ske.

Jag kommer inte backa tillbaka.

Det är försent att göra bra.

Och jag kan aldrig bli den ni vill att jag ska vara.

Det jobbiga i detta är att de skall förstå.

Det jobbiga i detta är när de gör det.

Förstår.

Förlåta låter bra, glömma kan man hoppas på.. jag kan inte det.

Det sägs att tiden läker alla sår men jag väntar fortfarande.

Och den här tiden bara går och går.

Så nej.

När de pratar om mina val och jag inte är där att svara tillbaka har jag lust att bara sticka in mitt huvud och säga det.

Tiden har gått nu.

Jag är färdig med tvekan, 

det finns inget mer för mig att förstå mig på.

Jag är inte redo för er, 

jag har inte känslan kvar och ingen tid för detta.

Jag har sprungit i cirklar så länge nu, jag orkar inte och jag vill bara att de förstår.

Det är försent att göra allt bra och kanske jag inte skulle klara det även om det gick.

Kanske min sårade själ sagt ifrån nu.

På riktigt.

Sagt nej.

Det kan vara så.

Och jag vet.

Bara de som inte vet ännu.

Inte än.

Att jag aldrig kommer backa tillbaka.

Aldrig.