Jag pratar med min syster

Mer nu än någonsin innan.

Mer på riktigt.

Ärligt.

Hjärtligt.

Fullt ut.

Hela långa, krokiga, vackra och ibland hemska vägen.

Pratar vi.

Min syster och jag.

När jag laddar upp bilden hoppar hjärtat till

 mina ögon tåras.

Av kärleken.

Av lyckan.

Av att äntligen hittat hit.

Min syster och jag.

Ett helt liv passerade

men för 2 år sen.

Då tog vi tag i det.

På riktigt.

Behövde det.

Krävde det.

Av livet.

Hjärtat mitt.

Vi levde tillsammans men ändå isär.

 visste inte mycket ändå

 om oss två

.

Det riktiga.

Det vackra.

Det fula.

Tankarna.

Frågorna.

Känslorna som bodde inuti.

Visste ingenting då.

Men vi hittade.

Ut ur tunneln.

Genom det höga gräset.

Fram till oss.

Vi hittade.

O S S 

Och jag vet

vi kommer aldrig tappa bort varandra igen.

Aldrig mer.

Jag är ärlig nu.

Hon är ärlig nu.

Vill jag skratta så skrattar hon med mig.

(ja ok, ibland ÅT mig:)

Gråter jag finns hon som tröst.

Så boken vi valde att öppna.

Vägen vi valde att gå på.

Var svår.

Svår att ta in.

sortera.

Värdera.

Svaren vi hittade visste vi nog redan.

Vi hade bara önskat att det inte kunde vara så.

Boken vi valde att öppna var svår

svår att förstå.

Det lyckliga

 var att vi hittade ut.

Tillbaka till det vackra.

Det livet egentligen betyder.

Det bästa.

Det sorgliga

 var att det var beslut som måste fattas.

Frågor som fick hemska svar.

Ett hjärta som tog en törn och en ilska som infann sig.

När vi förstod.

Att vi aldrig kommer förstå.

Beteenden.

Bemötanden.

Hål i hjärtat

hål i livet

Men vi fortsätter.

.

Det finaste.

Är att det var aldrig vårt fel.

och nu gör vi det bästa vi kan för att leva ett liv i det finaste ljuset.

Där vi är ärliga.

Hela.

rena.

Hjälper 

inte stjälper.

Det var aldrig vårt fel

Min syster och mitt.

Aldrig.

Jag är förkyld.

Stannar inomhus idag.

Dricker te.

Och längtar.

Till Fredag.

Och efter en syster som vet vad jag menar.

.)

ADVENT

Idag överaskar jag alla.

Inte bara mig själv.

Med två inlägg.

Minsann.

För på FABRIKEN är det advent.

Och jag bidrar med en bild.

Eller 2.

Men så undrar jag..

om ni ser mina bilder?

För när jag loggar in på mobilen ser jag inte de bilder jag tidigare lagt upp.

Varför?

Men jag lägger ut två till ändå.

Ifall.

Ifall ni ser.

En blogg blir ju så mycket roligare så.

Med bilder.

Så berätta gärna.

Om de syns eller inte.. för något galet är det.

Med blogger och mina bilder.

Men ja.

Nu är det Thaimat som väntar i köket och en gran som ska pyntas.

Typ så.

KRAM

Om jag minns?

Jag vet att jag har hjärtat i min hand.

Jag bär det med mig,

 öppet och synligt ser alla det slå.

Hjärtat.

Det är ingen fördel.

Inte heller någon fara.

Längre.

Jag är ju ändå.

Betydligt mer harmonisk.

 Nu mer än jag någonsin varit, 

ser på mig själv med öppna ögon och utan smink.

På riktigt.

Jag ställer undan alla vapen i kriget mot mig själv.

Varje dag fler och fler som plockas undan.

Jag jämför mig inte så mycket

.

Längtar inte till någon jag aldrig varit.

Aldrig kommer bli.

Så när jag får ett mail av en jag en gång känt.

Då kommer en liten bit av mitt gamla jag fram.

 mitt i minnena.

Oh hon ja.. henne var det du kände ja..

tänker jag men känner inget mer än så.

Bara så.

Du frågar frågor som "om jag minns ?" och jag tänker att vi kanske gör så för att låtsas ödmjuka..

 eller jävligt nedlåtande mot oss själva..

?

Frågar om man minns.

Som om det fanns en liten risk att en människa som en gång haft en bit av mitt hjärta skulle vara borta ur min själ... 

helt

ur mitt minne.

 som om jag inte skulle ha något minne kvar.

Blivit dement eller bara helt psyko.

?

Kanske de bara frågar på det sättet för att de inte vet bättre.

Kanske de bara frågar så för att det inte vet bättre och inte för att jag är dement eller psyko.

Kanske.

Men jag minns.

Jag tror jag minns er alla.

Alla er som jag gav en liten, liten bit av mig själv till.

vet.

Vet att jag minns.

Sen att det inte riktigt är jag nu.

Det kan jag inte hjälpa.

Bara vara nöjd över.

Att jag inte längre har något gemensamt med er det kan jag inte göra något åt.

Bara minnas.

Ja.

Jag minns.

Allt.

Minns hur jag var, vad jag sa och hur jag gjorde mig till.

Hur jag var någon jag trodde mig vilja vara.

Aldrig var.

På riktigt.

Jag vet ju nu att det inte var bra för mig.

I vuxna jaget vet jag.

Att det inte är bra för mig att jämföra mig själv med saker som inte är jag.

och jag slutade.

Har slutat.

Men när ett mail ramlar ner i en mailbox i en stad som nu är min.

När ett mail ramlar ner med ett pling och jag läser så minns jag mer av mig.

Då.

Den jag var.

Inte är.

och jag andas ett djupt andetag och sträcker på ryggen där jag sitter.

Shit ja säger jag till mig själv inuti.

Shit ja.

Ibland var det lättare men fan vad mycket vackrare det är nu.

Fan så mycket vackrare.

Nu.

LIVET.

Jag var till gymet i morse.

Två timmar och mina armar dog lite.

Jag svingade tolv kilo axel som om det var easy peasy.. och jag var så full av kraft att jag inte kunde sluta.

Svetten rann och tankarna sprutade.

I lurarna sjung lil Wayne och han sjunger så mycket galet att jag kommer på mig själv med att skratta till.

Männen i gymet ser konstigt på mig då.

Helt ok.

det bjuder jag på.

:)

På vägen hem stannar jag vid sidan av en väg vid en brun villa.

Går ur och klampar genom hög snö för att plocka lärk.

ja men vad gör man inte.

Man fryser häcken av sig och får in snö i skorna.

Allt för att få lite lärk kvistar in i huset.

Joråsåatt.

.)

Målade ju barnens tv rum helt och hållet.

Inget vitt blev kvar.

Konstigt att jag är så mycket ljusare inuti nu.

Men i hemmet blir det mer och mer mörkt.

Kanske har ett samband.

Eller inte.

Nu ska jag hämta barn och dricka kaffe och dammsuga och tvätta och lite så.

Ja men visst, en mamma runt 30.. så var det ja.

KRAM

pyssel och pussel

Jag vet att jag är sån.

Vet att jag fungerar så.

Att när det är mycket att göra så gör jag ännu mer, när det är många möten att gå på bokar jag in ännu mer.

När jag har vänner som ska komma och andra som skall ses så bokar jag in fler fler och fler..

Som att jag pysslar ihop ännu fler ljuslyktor..

lite majonäs burkar, skinn och snöre.

Jag planterar enar mellan möten och jag "bygger" en egen julstjärna innan vi ska på vernissage i skolan.

Det är ganska typiskt mig.

Att prata i telefon samtidigt som jag handlar, måla samtidigt som jag mailar typ :)

Och ja vi har fullt upp, möten typ varje dag, barnen har samtal, visningar och julshower om vartannat.. och jag?

jo men jag tränar,jobbar, bakar, gör lyktor, stjärnor.. 

och ja visst ja..

jag påbörjade precis ett till projekt..

Men det tar vi sen.

Jag har ju nämligen en tid att passa.. föräldra timme i skolan.

Joråsåatt.

Hepp.

ps. tack för varma ord igår.. ni vet att jag älskar att ni skriver!!

KRAM!

Do It Your Self

Det heter ju så här i blogg världen.

DIY.. hit och dit.

Och nej jag brukar inte använda uttrycket men idag passar det ju så nedrans bra in.

I detta:

Dessa lyktor.

Jag och barnen tillverkade dem igår.. mest barnen.. jag stod för knytet av bandet.

Visst blir de fina?

Vintriga om inte annat.

Vad behövs?

Jo gamla sylt/senap/oliv burkar.

Lim.

Strösocker.

Ja man bara kletar in dem i lim, burkarna alltså .)

Och så häller du socker på dem.

(jag håller mig över en djup tallrik och återvinner sockret till nästa och nästa.. ja ni fattar )

Vi hade lite band kvar från ett gammalt stol renoverings projekt.

och Voilà!

Ni vet hur det är att fota i detta OBEFINTLIGA ljus.. men ni ser va?

De lyser som självaste is-lyktorna.

Tjusigt och jag vill ha fler.. tänker att hela byrån borde fyllas.

Hur tänker ni?

.)

Nu ska jag ta med hundarna nån runda i kvarteret.

Se om det är fler än jag som har satt upp alla stjärnor i fönstren och slingor i trädgården.

Hoppas ni har en fin kväll.

Kram

när det blir fullt upp

Ja ibland har jag all tid.

Känns det som.

Och ibland räcker inte dygnets timmar till.

Oftast.

Igår gick jag runt sådär.

Jag jobbade hemifrån, då kan man gå sådär.

Och man kan strunta i att borsta håret, inte ha nåt smink och bara jobba när det finns lust.

 och baka när det finns lust.

Typ så.

Jag vet.

Goda.

Jag smakade aldrig.

Hade nog ätit upp dem alla då.

Men barnen åt.

Muffins som jag toppade med "havreklet" med kardemumma i(samma som jag har på mina äppelkakor) Och hallon.

Ella åt 4.

Jag vet.

Inte bra.

Men gott. 

.)

Idag har jag mer att göra.

Jag har fortfarande träningskläder på mig.

Borde byta om.

Men jag ska jobba hemma idag med.

ingen känner om jag luktar svett .)

Nej jag skoja jag ska duscha. 

Lovar.

För en månad sedan sålde jag en första teckning som jag själv ritat.

Igår ville hon ha en till.

Och då sattes pulsen på.

Den startade igen.

Pulsen. Lusten att skapa.

Så många illustrationer senare var klockan 23 och jag borde sova.

(ursäkta dålig kvalitet, mobilen ni vet ;)

Idag fortsätter jag lite till.

Och skickar iväg foton till en reklam kampanj och lite så.

och ja.

Väntar på att en fin vän ska messa mig.

Messa mig och tala om att en ny liten kille kommit till världen.

För de är där nu.

På förlossningen.

oj oj oj nu kändes det i magen igen.

Livet.

♥

K R A M 

när en båt är bokad

Ja när jag har en man som aldrig kört båt i hela sitt liv,

faktiskt nog aldrig åkt båt innan.

(om man inte räknar med finlandsfärjor eller en full resa på en dykar båt på Cypern när han var 22)

Som nu när han är 38 år gammal bokat en båt från en hamn i en stad vi aldrig innan sett i ett land vi är i för första gången.

Då vaknar man i tid kan jag lova.

Man är uppe och glad och på gång bra mycket snabbare och lättare än andra mornar.

Jag lovar.

Så idag ska vi alltså hänga på en båt.

Jag och min lilla familj.

Den vi skapat tillsammans.

Jag tänker att vi ska se fina små vikar, att jag ska bli brun som en pepparkaka och att jag ska stanna till i en liten fin hamnby och köpa något riktigt tjusigt och Italienskt.

Det tänker jag.

Mannen och två söner som kommer från mig tänker mer.

Gasa.

Fort.

Guppa.

Köra.

Typ så.

Om och om igen.

Vad som sker under dagen det får ni se i kväll.

Nu får ni hålla till godo med det vi redan gjort innan.

Ha en fin Måndag mina vänner.

Det ser verkligen ut som jag får det.

Ja men ni ser ju.

Italien liksom.

Så man tappar andan lite grann.

Ta hand om er.

Kram

magiska fjärilar

Jag kan inte låta bli.

Att stanna upp och se.. när en fjäril flyger förbi.

Det är något magiskt med fjärilar.

Jag vet inte när eller vem som lärde mig att tycka så.. men det känns som det alltid varit just så.

Som i en magisk värld som om de vill säga något.

De vita är vackrast och strax efter dem kommer de citrongula.

Så lätt de fladdrar och så vackert de flyger.

Idag kom en så nära mig att jag kände luften röra sig vid min kind.

En vit.

Den gjorde virvlar i luften, cirkulerade runt mitt huvud och sen doppade den sig nästan i min pool.
Och innanför min hud, långt inne i min mage samlar sig mina kroppsliga fjärilar upp för en dans.

Hela magen pirrar och andningen går fort.

Kan det vara så att en fjäril är magi på riktigt.

?

Som om de vill säga något men samtidigt ingenting alls.

Om att stanna upp och bara vara.

Om att se livet Nu.

Fjärilen.

För en kort stund så fick den mig att bara vara.

Se det vackra för vad det är.

För en kort stund fanns jag bara där jag var.

Jag och en vit skir fjäril.

Livet är så.

Oxå.

När jag var yngre kom tankar kring en tatuering med en fjäril upp.

Tankar bara och ingen blev gjord.

Jag ska fortfarande inte tatuera mig även om mitt "krisiga" jag ibland får för mig det ;)

Men OM så var fallet.. att en tatuering skulle göras så är det fortfarande fjärilen.

Fjärilen och svalan som står på vackraste listan.

Så bara.

Nästa gång kommer du stanna upp.. och se på en fjäril som i en saga.

Förstå att den ville bara just det.

Få dig att stanna upp och leva i nuet, njuta av livet.

Nu.

Bilderna tog jag och dottern en blåsig dag i maj.

Kram

header?

ja känns som jag vill ändra igen..

och ni ser ju en variant nu..

och så denna..

enkel.

?

snyggare?

Kram

det där med att ändras

Förändras.

"När någon säger att du förändrats betyder det bara att du inte längre är vad de vill att du ska vara."

Det var någonstans det stod just så.

Fast på engelska då.

Kanske är det så?

När de talar om att man ändrats.. är man bara inte längre vad de förväntar sig då?

Jag märker av det.

Förändringarna.

I livet.

I själen.

Jag är inte längre  vad jag alltid varit.

Kommer aldrig bli det igen.

Och när jag förändras så förändras allt annat runt omkring mig med.

De som förr var de klokaste kanske inte längre är det..

de som förr fick mig att skratta kanske inte längre får det..

och de som förr kunde få mig att förstå kanske inte längre kan det..

Jag vet det är så.

Märker det.

Som när man var ung och helt plötsligt vaknade en dag och tyckte att pojkvännen tuggade för slafsigt eller snarkade för högt..

det som innan bara varit sött.

?

Då vet man.

Det är borta.

Det finns inte kvar.

Känslan.

Behovet.

Borta.

Och inte för att de ändras.

Utan jag.

Jag förändras.

Och allt blir annorlunda.

Allt känns konstigt.

Konstigt och ibland läskigt.

Men det är så.

Det blir bra.

Det svåra är att förstå.

Inse.

Låta det ske.

Låta det bara vara så.

Det svåra är att låta det gå.

bilder från PINTEREST

Men det går,

och ibland skär det i mig.

I mitt hjärta, i mitt inre.

En del av mig vill vara som då, som det var och känna som jag kände.

En del av mig vill bara stanna kvar.

Den andra vet att det är så..

det är nu det är dags att gå.

Vidare.

Vänner som en gång var kommer alltid finnas kvar.

Alltid.

På ett eller annat sätt.

KRAM