Om jag minns?

Jag vet att jag har hjärtat i min hand.

Jag bär det med mig,

 öppet och synligt ser alla det slå.

Hjärtat.

Det är ingen fördel.

Inte heller någon fara.

Längre.

Jag är ju ändå.

Betydligt mer harmonisk.

 Nu mer än jag någonsin varit, 

ser på mig själv med öppna ögon och utan smink.

På riktigt.

Jag ställer undan alla vapen i kriget mot mig själv.

Varje dag fler och fler som plockas undan.

Jag jämför mig inte så mycket

.

Längtar inte till någon jag aldrig varit.

Aldrig kommer bli.

Så när jag får ett mail av en jag en gång känt.

Då kommer en liten bit av mitt gamla jag fram.

 mitt i minnena.

Oh hon ja.. henne var det du kände ja..

tänker jag men känner inget mer än så.

Bara så.

Du frågar frågor som "om jag minns ?" och jag tänker att vi kanske gör så för att låtsas ödmjuka..

 eller jävligt nedlåtande mot oss själva..

?

Frågar om man minns.

Som om det fanns en liten risk att en människa som en gång haft en bit av mitt hjärta skulle vara borta ur min själ... 

helt

ur mitt minne.

 som om jag inte skulle ha något minne kvar.

Blivit dement eller bara helt psyko.

?

Kanske de bara frågar på det sättet för att de inte vet bättre.

Kanske de bara frågar så för att det inte vet bättre och inte för att jag är dement eller psyko.

Kanske.

Men jag minns.

Jag tror jag minns er alla.

Alla er som jag gav en liten, liten bit av mig själv till.

vet.

Vet att jag minns.

Sen att det inte riktigt är jag nu.

Det kan jag inte hjälpa.

Bara vara nöjd över.

Att jag inte längre har något gemensamt med er det kan jag inte göra något åt.

Bara minnas.

Ja.

Jag minns.

Allt.

Minns hur jag var, vad jag sa och hur jag gjorde mig till.

Hur jag var någon jag trodde mig vilja vara.

Aldrig var.

På riktigt.

Jag vet ju nu att det inte var bra för mig.

I vuxna jaget vet jag.

Att det inte är bra för mig att jämföra mig själv med saker som inte är jag.

och jag slutade.

Har slutat.

Men när ett mail ramlar ner i en mailbox i en stad som nu är min.

När ett mail ramlar ner med ett pling och jag läser så minns jag mer av mig.

Då.

Den jag var.

Inte är.

och jag andas ett djupt andetag och sträcker på ryggen där jag sitter.

Shit ja säger jag till mig själv inuti.

Shit ja.

Ibland var det lättare men fan vad mycket vackrare det är nu.

Fan så mycket vackrare.

Nu.

LIVET.

Jag var till gymet i morse.

Två timmar och mina armar dog lite.

Jag svingade tolv kilo axel som om det var easy peasy.. och jag var så full av kraft att jag inte kunde sluta.

Svetten rann och tankarna sprutade.

I lurarna sjung lil Wayne och han sjunger så mycket galet att jag kommer på mig själv med att skratta till.

Männen i gymet ser konstigt på mig då.

Helt ok.

det bjuder jag på.

:)

På vägen hem stannar jag vid sidan av en väg vid en brun villa.

Går ur och klampar genom hög snö för att plocka lärk.

ja men vad gör man inte.

Man fryser häcken av sig och får in snö i skorna.

Allt för att få lite lärk kvistar in i huset.

Joråsåatt.

.)

Målade ju barnens tv rum helt och hållet.

Inget vitt blev kvar.

Konstigt att jag är så mycket ljusare inuti nu.

Men i hemmet blir det mer och mer mörkt.

Kanske har ett samband.

Eller inte.

Nu ska jag hämta barn och dricka kaffe och dammsuga och tvätta och lite så.

Ja men visst, en mamma runt 30.. så var det ja.

KRAM