Västervik

Jag kör tillsammans med min skäggiga man till Västervik en Torsdag kväll när barnen redan är där.

Vi kör genom regn och rosa himmel.

Genom lugn tät skog och stressade motorvägar.

Vi kanske ska stanna och sova var som helst säger jag.

På vägen till Västervik.

Som ett äventyr i äventyret.

Bara stanna.

Var som helst.

Men vi körde hela vägen.

Smög in i ett sovande hus.

Och sen hade vi en glad, kärleksfull, mysig midsommar

 trots det där regnet som aldrig slutade falla.

Vi hann umgås, lyssna på barnens historier, vi lekte med konstiga appar i telefonen, vi åt midsommarmat, jag sprang längs med havet, vi gick på promenader och somnade med leenden på våra läppar.

Vi spenderade midsommaren i Västervik.

Tillsammans.

Fullkomligt underbart.

trots regnet som aldrig slutade falla.

Jag kör en systerson till havet

Det är obligatoriskt om solen skiner.

Att köra till havet när vi har gäster här.

Vi måste passa på säger jag.

Passa på att andas havsluft och se glittret i havet.

Precis på klockslaget när vi körde upp till parkering slog mätaren om till 22 grader och alla de kläderna vi hade på oss kändes genast på tok för varma.

Vi beställde glass och gick sedan ner till havet.

En glass för en 2-åring, bara där är det ett äventyr som sker.

Och så blev det plötsligt typ 30 grader i solen och mina ben i de svarta jeansen grillades totalt.

Och ja en 2-åring.

Ni vet ju vad en två-åring gör om havet öppnar sig framför honom - alldeles vindstilla och glittrande turkos-blå.

Ni vet ju vad han gör.

Han kräver hjälp av sin äldre kusin med att ta av skor, strumpor & knåpa av jeansen, 

för att sedan stapla ut i det iskalla vattnet och skratta högt när de försiktiga skvalpet sköljer över tårna.

Det är obligatoriskt.

Att köra en systerson till havet när himlen är klarblå och havet ligger stilla.

Som en oskriven lag liksom.

Så.

Florida

Ja det är Februari.

Det droppar från mitt tak.

Himlen är lagom grå nästan inte  någon färg alls.

Det är februari och jag letar efter resor.

Igen.

Förra året gjorde jag och min syster en resa till Florida.

Tillsammans.

Och ni kan tro jag vill göra den igen.

Måste nog säga att det var en av de allra, allra bästa resorna ever.

Vi bara var.

Gick promenader, låg vid poolen, körde runt och såg på saker vi ville se.

Shoppade, käkade gott och bara njöt.

Så ja det är Februari och jag vill resa till Florida med en syster.

Eller så kan våren bara se till att komma nu.

Brustna knoppar, blå himmel, torr asfalt.

Mm... jag är en sol-romantiker. 

Har alltid varit.

Ha en fin Lördag.

Vad jag vill

Jag hade druckit för många glas med rött vin när jag försökte förklara mig.

Försökte säga att man borde lyssna mer till sig själv.

Se livet som sitt eget och inte bry sig så mycket om andra.

Det blev fel och min syster sa bara att man inte kan vara ego.

Att jorden skulle se hemsk ut då.

Jag menade inte så.

Jag menade att jag ska göra det jag vill göra, krama om dem jag vill krama, resa dit jag vill resa, leva NU.

I tankarna har jag rest runt hela jorden redan,

till Usa, Afrika och sen till Bali,

Men ändå bara suttit still.

I tankarna har jag sagt det där fina jag tänker om hon jag inte känner, sagt det till henne bara för jag vill och kan.

Men ändå bara varit tyst.

I tankarna har jag alltid varit den jag vill vara och inte dragits bort av andras tankar och förväntningar.

Aldrig brytt mig om att den elaka i skolan sa att min jacka var ful, aldrig undrat om jag duger fast jag reser bort när alla andra pluggar vidare.

I tankarna.

Jag tänker exakt just nu att det är såhär det blir.
När året närmar sig ett slut och en resa till en bror är nära.

Vi ska fira nyår och summera ett år som gått.

Vi ska säga vilka vi vill vara nu och vad vi önskat vi hade vetat då.

Jag ska försöka att inte dricka för mycket rödvin och se om han förstår.

Att om vi gör vad vi vill med dem vi vill så blir livet så mycket vackrare.

För sen dör man.

Alla dör.

Och livet är liksom till för att levas.

Så.

För alltid en syster

Jag saknar orden för att förklara men känslorna finns här.

Jag saknar orden för att få dem att förstå.

 Men oron för andras ord väger tungt i min själ.

Vissa bara gör

 trampar på. 

utan att se.

 utan att förstå.

Så när orden skall skrivas om något helt annat 

 för någon helt annan stannar allt upp.

Jag hittar inga ord.

Bara massor med känslor.

Massor av stora känslor.

Typiskt mig, så typiskt mig.

Det är lättare att trampa på den som är stark, mycket lättare.

Så tror jag hon tänker när hon inte vet att hon tänker så.

För att jag är stark.

Tur för mig tänker jag då.

Tur för mig att jag är stark.

Synd ändå.

Att jag har känslor större än oceanen.

Synd att ha båda två.

Styrka och och ett hjärta som slår utanpå.

Och tiden har passerat så långt nu att tårar inte finns att gråta.

Att längtan inte finns att sakna.

Tiden har passerat som det där vattnet som rinner i den skitiga ån.

Och kanske jag skriver till dem som jag bryr mig om.

Kanske en dag när orden finns att skriva.

Kanske jag skriver till dem.

En helg i Köping

Kanske egentligen mest i Kungsör.

Men ändå.

Nära.

Mest av allt finns det pizzerior.

Efter det kommer nog frisörer och sen är det tyvärr inte så mycket mer.

Min hemstad.

Det heter ju så.

Staden där man föddes och en gång bodde i.

Hemstad.

Konstigt när det mest känns som borta ändå.

Vi hade ingen plan alls.

Vi skulle äta en lunch där och sen bara vara.

Så lunchen tog vi på det enda riktigt bra stället som finns där just nu.

På riktigt.

Ett stenugnsbageri som numera ligger där en gammal matbutik låg när jag var liten.

En butik som var så trång och så underlig att det alltid kändes lite som att vara någon annanstans, någon annan tid.

Skeppshandelns Stenugnsbageri.

Så har du någon gång vägarna förbi en annan del av köping och inte vill äta kebab -  så ät där.

Och på fredagar - köp ett levainbröd. Du måste.

Och så umgicks vi.

Min syster och jag och alla våra 6 barn sammanlagt.

Det har blivit mycket syster och jag nu och jag klagar inte.

Aldrig.

Vi har fikat, ätit lussebullar och lagat storkok i ett trångt kök.

Och så har han och jag gjort "duckface" framför kameran och jag har luktat i hans nacke.

Om och om igen.

En helg i Köping alltså.

Eller mestadels i Kungsör.

Åhus

Vi umgås.

Massor,

Hela tiden.

Tvingar med 8 barn till stranden.

Tvingar.

För de tror först att de inte vill.

Men sen är alla precis lika nöjda.

Lika glada.

Vädret var med oss.

Solen kikade fram och vinden höll sig borta.

Havet låg stilla och i hjärtat var det varmt.

Grill, hav, familj.

Kan kanske inte blir bättre än så en Torsdag i Oktobers sista andetag.

Inte bättre än så.

Allt det där jag aldrig var

Jag säger det till henne.

Att jag är en annan nu.

Att jag var en annan då.

Men visste inte hur.

Så när vi sitter där runt hennes matbord med värmen inuti och regnet fallande utanför säger jag det igen.

Att allt det där jag aldrig var, det var det jag ville bli.

Det är det jag försöker vara.

Idag.

Hon är precis som som jag men en annan variant.

Ibland vet jag redan vad hon kommer tänka sen.

Sen när molnet skingrat sig och hjärtat landat.

Jag vet att hon lite efter min takt kommer fram till det jag kommit fram till innan.

Och jag vet att hon en dag kommer förstå mig mer än någon annan.

Så jag väntar.

Väntar och förklarar att det där var aldrig jag.

Aldrig något som jag skulle va.

Vi kör tillsammans de 55 milen ner till mig,

En syster och jag och en bil full med barn.

Hennes yngsta är förälskad i min äldsta.

Vi ler och skrattar om vartannat.

Det här blir ett bra höstlov det vet vi.

Så nu är jag hemma igen,

I mitt hus, det jag ritat och vi byggt.

Jag känner till varje litet hörn, vet exakt var en strumpa kan gömma sig eller var hundarnas leksaker har en tendens att glömmas bort.

Idag ska jag jobba igen,

jag har saknat det.

Jobbet, butiken, kunderna.

Jag ska packa nya skärbrädor och skicka till er och så ska jag bygga om.

Oj ja jag ska bygga om.

För snart, snart ska julen in i butiken.

Jag hör det viskas om att vissa redan är klara.

Klara med att pynta jul, så jag är knappast först.

knappast.

Jag planerar för helg

I huvudet.

Och i hjärtat.

Där planerar jag för att sätta mig i en bild med vacker musik, tre rufsiga barn och något matstopp på vägen.

Det planerar jag där.

I huvudet.

Och i hjärtat.

Men i verkligheten.

Där kanske inte det fungerar lika bra som i huvudet.

Som i hjärtat.

Nej för i verkligheten måste jag jobba, mannen leverera sängar och ja tiden finns liksom inte riktigt kvar då.

Till att köra tre barn och mig upp till ett litet rött hus på landet där min syster bor.

Till ett litet rött hus med vita knutar ca 50 mil härifrån.

Men längtan finns där.

Här.

I huvudet och i hjärtat.

Längtan efter en syster, tre barn som tillhör henne och den där luften de har där på landet.

Längtan finns här.

Så jag städade huset extra noga idag.

Tvättade undan all tvätt.

För man vet ju aldrig,

Kanske det impulsiva vinner över mig.

Kanske.

För man vet ju aldrig.

Jag glömmer säga det och springer en mil

Jag vill hinna säga allting ~

 innan jag ska gå men då har tiden redan gått. 

ändå.

Så när du vänder och går, står jag och ser på.

Står kvar med orden i min bröstkorg ändå.

Trots jag visste vad jag ville säga då.

Så när jag kommer hem finns ingen annan utväg än att dra på sig skor som klarar av att springa med mig i en skog och på steniga grusvägar.

För att det är det bästa för mig.

Att springa.

Att rensa ut.

Med mig själv.

Och när jag landar hemma igen kommer det jag ville skulle komma.

Lugnet, säkerheten som jag visste fanns där inuti ändå.

Lugnet som säger att du redan vet vad jag skulle säga.

Lugnet som ler och klappar mig på axeln.

Du vet.

Och bara just därför vill jag säga det ändå.

hur mycket du betyder för mig.

För bara mig alla dagar i veckan.

Alla dagar i mitt liv.

När jag minns Florida

Det är bara någon vecka sen.

Men det känns som hundra år och ändå igår.

Hundra år sedan.

Vi gick till havet och hoppade i vågorna.

Hundra år sedan vi satt med sand mellan tårna och svetten pärlandes på överläppen.

Då vi packade in alla barnen i en bil och såg kusiner och syskon spatsera framför oss.

Hörde dem prata och skratta medan havet brusade och vinden svagt rörde sig runt våra kroppar.

Känns som hundra år sedan.

Men ändå lite som igår.

Det är bara någon liten vecka sedan vi var där.

Där svetten aldrig riktigt tog slut och de kalla drinkarna beställdes om och om igen.

Där solen sken och blommorna blommade.

Känns som hundra år sedan.

Och som jag längtar tillbaka till då.

För den var speciell det kan jag lova.

Kanske den mest speciella.

Semester på väldigt länge.

Så vi bestämmer oss nu.

Att göra den nästa år igen.

Bestämmer oss att ses igen.

Med familjen, med barnen ~ på en plats vi alla älskar.

Min bror och jag.

Och det gör att den här vintern kommer gå så lekande lätt ändå.