När jag minns Florida

Det är bara någon vecka sen.

Men det känns som hundra år och ändå igår.

Hundra år sedan.

Vi gick till havet och hoppade i vågorna.

Hundra år sedan vi satt med sand mellan tårna och svetten pärlandes på överläppen.

Då vi packade in alla barnen i en bil och såg kusiner och syskon spatsera framför oss.

Hörde dem prata och skratta medan havet brusade och vinden svagt rörde sig runt våra kroppar.

Känns som hundra år sedan.

Men ändå lite som igår.

Det är bara någon liten vecka sedan vi var där.

Där svetten aldrig riktigt tog slut och de kalla drinkarna beställdes om och om igen.

Där solen sken och blommorna blommade.

Känns som hundra år sedan.

Och som jag längtar tillbaka till då.

För den var speciell det kan jag lova.

Kanske den mest speciella.

Semester på väldigt länge.

Så vi bestämmer oss nu.

Att göra den nästa år igen.

Bestämmer oss att ses igen.

Med familjen, med barnen ~ på en plats vi alla älskar.

Min bror och jag.

Och det gör att den här vintern kommer gå så lekande lätt ändå.