Ja vissa blir aldrig bara.
Som den tjejen.
Egentligen var de nog 2.
Den tjejen som låtsades vara min vän.
Låtsades.
Till en dag.
Och jag vet fortfarande inte varför.
Vet inte än idag.
Vad fan det var som hände.
Ni vet när man inte är äldre än 16 år och allt som spelar roll är kompisar och musik och en och annan kille.
Och hästar såklart.
Hästar.
Då.
Då när man inte går med sträckt rygg eller skor som ser nya ut.
Då man har allt som alla andra och känner sig som en del av dem.
Då man har champion hoodies och ljusa jeans.
Då.
Då.
Och jag vet ju inte vad som hände.
kan ha varit att jag,
utan att de någonsin talade om för mig att de var intresserade av någon alls..
kanske kysste en pojke de hade tänkt till sin.
?
Kanske var det så att jag hade killarna på min sida alltid och jämt och kanske var det så att jag inte gjorde vad de ville att man skulle göra, kanske jag inte höll mig vackert till det led de krattat framför mig.
Jag vet inte.
Men en dag.
Och sen för alltid.
Hade de bestämt sig.
En dag.
Bara så.
En dag i korridoren när jag som vanligt hade missat första lektionen och skulle hinna in till nästa.
Där.
Då.
Då jag hälsade snabbt på dem medan jag plockade fram mina böcker ur mitt orange/röda plåtskåp valde de att inte hälsa.
Aldrig mer.
Fittjävel mumlade hon när jag passerade henne i dörren in på lektionen.
VA?!?!
Jag fattade ingenting.
Men hon fortsatte, vackert fortsatte hon bete sig som hennes plan hade bestämt.
Alla dagar, varje jävla dag.
Jag lät det aldrig synas.
Jag försökte alltid strunta i dem.
Jag hade ju alla andra.
Ingen tjej iofs, ingen i klassen.
De tjejerna som var mina vänner gick ju redan på gymnasiet och skolan var nu ännu mer ett av de ställen jag aldrig ville till.
En gång passerade jag henne utanför matsalen på nedersta planet i den stora skolan.
Mitt på golvet där, stod hon.
På marmor golvet nästan speglade hennes bruna skor sig och så gjorde hon det igen.
-Fitta.
Hon nästan viskade för jag var nog farligt nära och hon var ensam.
Inte ensam i skolan såklart, många var det ju som gick in och ut från matsalen.
Men ensam.
utan sin kompanjon..partner.
Högra hand.
Ni fattar.
Inuti ville jag nog gråta egentligen, men så långt kom jag aldrig.
Men det funkar inte hur länge som helst.
VAD SA DU!?!
FITTA!?!?!
skrek jag och gick fram emot henne.
Nära.
Anders min kompis stannade och väntade, jag tror han tänkte att det är bäst att få det här gjort.
FITTA VA!?!?
Jag vet att jag var sådär farligt förbannad och hon försökte hånle och skratta lite med sned mungipa..ville se så cool ut.
In i det sista.
Men svara då sa jag igen.. fitta säger du??!
Vad fan kallar du mig fitta för hela jävla tiden!?!?
Hon bara log.
Fortsatte le.
Jag önskar jag hade kunnat hejda mig mer..
väntat ut.
Men jag puttade henne.. hårt.
in i väggen for hon och det hon höll i handen ramlade på stengolvet.
Hon grät.
Högt.
Jag gick.
och aldrig mer har vi pratat.
Jag hörde mycket under åren såklart.. om vad hon kallade mig och vad hon hittade på för historier.
men aldrig mer pratade vi.
Ibland får man en förfrågan om vänskap på facebook.
(jag har inte facebook numer men innan alltså )
Aldrig.
Ibland en ruta på en chat.
Aldrig.
Jag slutade skolan för att DU gick där.
och aldrig i helvete sa du varför du gjorde som du gjorde eller vad fan jag hade kunnat gjort för att förtjäna allt det där.
Aldrig.
Så nej.
Du förtjänar inte mig.
Aldrig gjort.
Jag tänker inte stanna när vi ses på Big Inn i vår gamla hemstad.
Jag tänker inte ströprata om barn, männen eller vart vi bor.
Aldrig.
Tänk om alla andra någonsin hade fått veta.
Tänk om jag hade talat om.
sanningen för alla andra.
Till skillnad från vad du spred...
Tänk om jag hade talat om sanningen.
Det du.
Ha en fortsatt fin Onsdag alla ni!
ER gillar jag!
det vet ni! .))
