Det var regn utanför

Gräset var tungt.

Det var lite som ett lager av dimma över marken utanför.

Jag var kanske 16 år och magen hade en klump av romantik inuti.

Jag låg till vänster i en 120 säng med kromad metallstomme.

På stereon sjung en man med långt hår om en sång till dem som inte jagade guldet och äran utan till dem som såg lyckan i det dem har nära.

Jag hade vackert hår och en ostadig själ.

Drömmarna var stora och hjärtat likaså.

Andningen bredvid mig var tung

 jag såg på honom när han sov.

När vi var vakna var vi bara coola och nonchalanta,

 ingenting var på riktigt men ack så allvarligt inuti.

Det var en sensommardag när regnet droppade utanför.

Det var i en småstad där varje handslag var ett vapen och många andetag var en lögn.

Och jag tänker på låten som spelades då.

Det här är en fanfar - för dem som verkligen har

nånting kvar.

Och just idag, en helt vanlig dag 

spelas den låten på radion och jag minns.

minns och ler.

För den här sången är för mig.

För mig som verkligen har allt kvar.

Den där sången är för mig.

Livet.