#csfloridawedding

Det var igår.

Min brors bröllop.

Och ni kan kanske redan ana att det var magiskt.

Men jag visar lite ändå.

Bröllop på stranden i Hillsborobeach, ja men visst.

Magiskt.

Vi var där tidigt på morgonen och jag dukade och piffade borden för att sen gå vidare till detta -

Att piffa Carin och dricka champagne för att fira.

Ja ska man gifta sig med min bror behöver man fira säger jag.

Ordentligt.

Sen när håret var fixat och make:en satt där den skulle fick hon snälla gömma sig på ovanvåningen tills det var dags.

Dags för detta.

Ta sig ner till stranden och till min gråtande bror som stod där och väntade på sin älskade Carin.

Självklart har jag flera hundra bilder men idag visar jag er dessa.

Några få.

För att visa er fler en annan dag.

Och att agera både dekoratör, make:up artist, hairstylist och fotograf på sin egen brors bröllop, jo det går.. tårarna rann bara lite mer bakom linsen.

Men det går.

Idag har vi hela huset fullt av nyvakna barn, hela kylen full av rester och hela hjärtat fullt av kärlek.

Det ni.

Det.

Sommar så det kniper i hjärtat

Ja den fortsätter göra mig alldeles varm.

Både utanpå och inuti.

sommaren.

Så igår.

Efter jobbet på Araslöv golfklubb. 

( som ni för övrigt får se mer om i morgon)

Efter det.

Stannar vi bilden precis när vi svängt ut.. för vi kan inte låta bli.

Jag kan inte låta bli.

Ställ dig där ute säger jag till dottern.

Gå ut en bit och känn på åkern.

Hon skrattar och trampar ut.

Har man en blogg själv med nu så offrar man sig minsann för några fina bilder.

Minsann.

Och inte vilka bilder som helst.

Kan vara det vackraste jag sett.

Min dotter på ett fält av svajande vippor med ett hår guldstänkt av solen och vinden smekande över oss.

Kan vara det vackraste som finns.

Sommar och kärlek så det kniper tag i hjärtat.

Ordentligt.

Förälskad

Jag tror inte jag känner någon som varit förälskad lika mycket som jag.

Jag har alltid varit sån.

En sån som förälskar sig.

Redan när jag var liten förälskade jag mig.

I allt från platser,till hus - till pojkar som senare blev män.

Och alltid har jag älskat det.

Det där som händer när jag förälskar mig.

Det har varit på resor, i klassrum, på landet och i stan.

Jag har förälskat mig i musik, i killar med gitarr, i bilar och i skor.

Och jag fullkomligt älskar det.

Att förälska mig.

Och om de där pojkarna som sen blev män.

oj jag har förälskat mig.. oj.

Jag har fallit handlöst för alla sorter.

Jag har romantiserat och drömt, för alla olika varianter som finns tror jag.

Så idag handlar det om just det.

Att vara förälskad och leva i nuet.

Ni ska få höra det hela ikväll.

Nu måste jag till jobbet.

Ikväll förälskar vi oss.

Bröllopsdag och hosta

Jag hostar nu med.

Hostar, andas tungt och dricker litervis med ingefära och citron-vatten.

För att ni säger att det är vad jag ska göra.

Ingefära ska visst vara "the shit" enligt alla er på Instagram.

Hostar och tycker sådär lagom synd om mig själv.

Men ändå inte.

Ser ni där?

Vi hade vår bröllopsdag igår.

4 år har redan gått sen vi stod där på stranden och sa ja till varandra.

4 år.

Han kom hem med blommor.

Mannen med skägget som vet hur jag är.

På riktigt.

Han kom hem med blommor och jag stod redo med champagne.

För hur krasslig man än må vara -  så måste man ju liksom steppa upp, skärpa till sig och skåla en dag som igår.

Måste.

Och det gjorde vi.

Idag blev det ingen champagne.

nej idag fick det bli ingefära som sagt.

Vardagen varvat med fest.

Precis som jag vill ha det.

Och den där mannen som jag älskar.

Han ser precis lika kär ut idag som igår.. trots min röda näsa och hostande här hemma.

Tur för mig.

svindlande glad

Det är med små små andetag jag tänker på resan jag ska ta.

Jag har inte helt och fullt landat i det ännu.

Att den ska ske.

På riktigt.

Men biljetterna är bokade, hotellet är betalt och en bil skall finnas att hämta upp på flygplatsen när vi landat.

Så den finns ju där.

Resan som jag ännu inte riktigt kunna greppa.

Vi kommer från samma föräldrar hon och jag, men det är inte förrän nu jag säger att jag känner henne på riktigt.

Min syster Sandra.

Inte förrän nu jag förstår henne och vet hur hon känner.

Nu.

Och det kan vara så att vi egentligen hela tiden var precis så här olikt lika men alla sa att det var tvärtom - som gjorde att vi aldrig lärde känna varandra på riktigt.

På djupet.

Eller så är det bara åldern, åldern och visheten och kärleken som liksom kommit in och styrt upp.

Vilket fall.

Så är jag svindlande tacksam att vi gjort detta.

Hon och jag tillsammans.

Svindlande glad.

Och även om det ska jobbas lite från min sida (har fått ett erbjudande som liksom knappt går att ta in) så ska vi ändå umgås.

Min syster och jag.

komplett

Till slut kom de hem igen.

Sonen som ruskar på sitt huvud för att luggen skall lägga sig till rätta.

Han som aldrig kan vara stilla och som har en liten gnista i ögonen när han ser på mig.

Han är hemma igen.

Och mannen.

Han som älskar mig helt villkorslöst och trots att jag är precis så som jag är.

Han med skägget och den trygga famnen, han som alltid står vid min sida på ett eller annat sätt.

Han är hemma igen.

Så på morgonen när jag vaknar och tassar upp i ett tyst hus ler jag lite mer.

Inuti och utanpå.

Kompletta.

Igen.

I köket förbereder jag en frukost för just den sonen som kom hem.

Han fyller 11 år idag och har önskat sig smörgåstårta till frukost.

Jag fixar, och tänker att det är ganska bra ändå, bra att de alla sover till 10 så detta kan räknas som brunch.

Brunch en Söndag, med födelsedag och hela familjen samlad igen.

En av de finaste Söndagarna faktiskt.

*

Och när barnen kollar på film passar jag på att fota lite.

Väskor, smycken och en och annan scarf.

Söndag i mjuka kläder och rufsigt hår.

Älskade Söndag.

Och nu när två av barnen redan sover och en man sitter uppkrupen i soffan, känner jag att det är där jag avslutar den här Söndagen.

Bredvid den där skäggige mannen med de lugna andetagen och varma händerna,bredvid han som älskar mig helt villkorslöst.

Där avslutar jag den här Söndagen.

frågor

Jag har en hel hög med frågor inuti.

Vissa kommer ut och vissa stannar kvar. 

Jag lär mig att vissa frågor behöver svar medan andra bara är där, för att vara just det.

Frågor utan svar.

Och så finns det bilder som skall sparas, inte bara inuti utan även på riktigt.

Vi låg i varsin soffa igår eftermiddag efter jobbet och efter en halv grillad kyckling.

Då låg vi där och funderade på vilken film som skulle kunna vara ett bra alternativ för oss två tillsammans.

Sonen Jack snart 9 år och jag.

Och när han ser på mig och frågar om inte The walking dead hade varit ett bra alternativ och jag ler mot honom i ett riktigt "du är knäpp du leende" så kommer ljuset in över hans ansikte.

Hela rummet fylls av ett rosa-gult sken och plötsligt känns det som vi är mitt i en scen av Sagan om ringen filmen och att soffan skall förvandlas till en fluffigt grönt kulle och en hare med hatt kanske snart dyker upp.

Och istället för att bara ligga där så reste jag mig upp och sparade det.

Fotade himlen som låg som magi över hela kvarteret, säkert hela landet.

Ni ser ju.

Magiskt.

Fullkomligt.

Och sen gick vi tillbaka till att ligga i soffan och se på film och melodifestivalen och jag pussade honom i nacken.

Jack och jag en hel kväll.

Bara vi.

Inga frågor alls.

Bara svar.

Kärlek.

ärligt och från hjärtat

Det händer så lätt.

Att man tror något och försöker ansluta till det.

Det händer så lätt att det enda sättet att känna gemenskap är att göra något man inte vill.

Man inte står för.

Det är inte så längre.

Jag står för mig själv nu.

Jag sa till och ifrån  en gång för några år sedan.

Sa till och ifrån och fick ögonen på mig.

Men det gör inget,

När man gått vilse är det så skönt att hitta hem igen.

Hitta hem till den man alltid skulle vara.

Och de där ögonen man har på sig skingras sakta, de tar slut och man kan andas ut.

På riktigt.

Jag svarar på ett mail med för många frågor och jag ger svar de inte vill höra.

Men en fråga som ställs får ett svar.

Ett ärligt svar, och nu för tiden, nu när jag inte längre bryr mig om vad de andra tycker och tänker så svarar jag.

Ärligt och från hjärtat.

Jag packar order efter order på jobbet och skriver små ord på lappar i vissa paket,

för jag vet att ni uppskattar dem.

För jag bara vet.

Dottern köper nya kläder och jag börjar förstå, att hon är mitt i det där.

Frågorna.

Tonåren liksom.

Nya jeans och en lagom loose-fit tröja.

Mamman är kanske mer nöjd än dottern.

Älskar klädstil när det är snyggt och simpelt.

Simpelt och snyggt.

Och när hon sen frågar mig de där frågorna om livet -tar jag ett djupt andetag och tänker efter först. 

Tänker noga.

Och sen svarar jag så bra jag kan, svarar ärligt och från hjärtat.

Som jag lärt mig är det bästa svar man kan ge.

Bästa.

vardagens viskning

Ja den kommer liksom bara.

Rytm jag saknade.

Vardagen.

Den kom och nu är allt precis som vanligt igen.

Jag vinkar av barn som cyklar till skolan och jag glömmer kaffet tre gånger om innan jobbet.

Vad är det med mig och avsvalnat kaffe?

Barnen var sega och mamman likaså.

Jag menar det har ju ändå varit lov.

Länge.

Min cowboy trodde han kunde göra som han gjort alla andra dagar den senaste tiden.

Bara direkt krypa ner under filten i soffan och bara liksom chilla.

Men nej nu är det bra med det där.

För några dagar i alla fall, för det är ju nämligen snart helg igen.

Men ändå.

Upp och hoppa.

Det är Onsdag och livet står och väntar utanför.

Jag har ett lager med text i mitt huvud.

Det är ord som måste ut.

En annan dag än idag.

För de måste sorteras först.

Sorteras och mappas upp i prydliga mappar.

Eller inte.

Vi får se helt enkelt.

Nu är det Onsdag och livet står och väntar utanför. 

hon har hejdå i sina ögon

Det är Söndag.

Regnet fortsätter idag igen.

Det finns en tomhet i min kropp idag.

Och i hennes leende finns svaret redan där.

Hon ska packa in alla sina hjärtan i en bil och köra hem igen.

Jag dricker kaffe och vi pratar lite till.

Vi försöker samla ihop alla fina ord i de sista meningarna.

Som att vi kommer sakna varandra, att det inte är så långt kvar till jul, att hon måste ringa och berätta hur det går med magen, att hon får ringa när utbyggnaden på hennes hus är klart så jag kan komma och hjälpa henne med inredningen.

Vi säger att vi alltid har internet och instagram.

Vi ber varandra ta hand om varandra och vi pussar varandras barn.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Jag är ingen hejdå tjej.

Säger hellre hej.

Gillar inte stora farväl.

Vi delar detta.

Hon och jag.

Ingen av oss gillar stora farväl.

Så vi låtsas tillsammans.

Vi ler och kramas extra hårt. 

Idag blir mitt hus mindre fullt igen.

Två kusiner och en syster kör 55 mil hemåt.

Vi är lite ledsna inombords men tankade på kärlek och skratt.

Vi kommer sakna dem.

Alltid.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Att vara vuxen är så bra.

När man talar ut och är sig själv igen.

Som när man var riktigt liten.

Här är jag.

Alla tävlingar ligger långt långt borta och vi vet att livet är så mycket mer än vad vi trott förut.

Vi vet att spindlar är så läskiga att man kan skrika och gråta.

Och att när en okänd tant gör en tvärnit framför dig med en cykel, för att fråga om du vill ha ett äpple, då skrattar man.

Skrattar man tills tårarna rinner.

Och att man säger det.

Varje dag till de man älskar.

Jag älskar dig.

♡ 

Kram

Hemma igen

Så var helgen över.

Borta är bebis doften och systerkramarna.

Borta är regnet med för den delen.

Men borta är skratten som är sådär galna som bara två systrar kan åstadkomma och förstå.

Men hemma.

  det vanliga, det skönaste jag vet, det lugnaste och tryggaste.

Hemma.

Igen.

Jag går igenom lite foton snabbt.

Han är bra vacker den där pojken på bilderna.

Milo.

Min yngsta systers första son.

Han luktar magiskt gott.

han är len, så len som bara en bebis kan vara.

Och precis just nu är han världens finaste bebis.

Jag hade behövt tid.

Mycket mer tid.

Och ljus.

Mer vanligt dagsljus och inte bara regngråa skyar utanför.

Men ändå.

Den där Milo liksom.

I en korg, på en fäll, i min systers knä.

Vacker är han hela tiden.

Galet hur det kan fungera som det gör.

Vackra små, små människor växer inuti oss.

Och kommer ut,

och ger oss detta.

En till liten person att älska.

Att förundras över.

Ett till vackert liv som är så stort att man inte förstår.

Och jag vet.

Jag vet fast hon inte säger så mycket,

min syster som är mamma till Milo.

Att hon är så förälskad att det liksom känns in i magen, ut i fingrarna, tillbaka till ryggraden och upp i huvudet som en stormvind, en liten orkan i den här lilla lilla varelsen.

Och stolt.

För tänk vad hon gjort här i livet.

Mer än detta kan vi ju inte klara av.

Inget som är större än detta kan vi göra.

Livet.

Så här är han idag.

Och jag tänker att han nog saknar mig redan.

Precis som hans mamma skriver att hon saknar mig,

tänker jag att han oxå  gör.

Och jag hoppas vi ses snart igen.

Milo och jag.

♥

Kram