Hemma igen

Så var helgen över.

Borta är bebis doften och systerkramarna.

Borta är regnet med för den delen.

Men borta är skratten som är sådär galna som bara två systrar kan åstadkomma och förstå.

Men hemma.

  det vanliga, det skönaste jag vet, det lugnaste och tryggaste.

Hemma.

Igen.

Jag går igenom lite foton snabbt.

Han är bra vacker den där pojken på bilderna.

Milo.

Min yngsta systers första son.

Han luktar magiskt gott.

han är len, så len som bara en bebis kan vara.

Och precis just nu är han världens finaste bebis.

Jag hade behövt tid.

Mycket mer tid.

Och ljus.

Mer vanligt dagsljus och inte bara regngråa skyar utanför.

Men ändå.

Den där Milo liksom.

I en korg, på en fäll, i min systers knä.

Vacker är han hela tiden.

Galet hur det kan fungera som det gör.

Vackra små, små människor växer inuti oss.

Och kommer ut,

och ger oss detta.

En till liten person att älska.

Att förundras över.

Ett till vackert liv som är så stort att man inte förstår.

Och jag vet.

Jag vet fast hon inte säger så mycket,

min syster som är mamma till Milo.

Att hon är så förälskad att det liksom känns in i magen, ut i fingrarna, tillbaka till ryggraden och upp i huvudet som en stormvind, en liten orkan i den här lilla lilla varelsen.

Och stolt.

För tänk vad hon gjort här i livet.

Mer än detta kan vi ju inte klara av.

Inget som är större än detta kan vi göra.

Livet.

Så här är han idag.

Och jag tänker att han nog saknar mig redan.

Precis som hans mamma skriver att hon saknar mig,

tänker jag att han oxå  gör.

Och jag hoppas vi ses snart igen.

Milo och jag.

♥

Kram