Drömmer mig bort

Det är Söndag.

Min lediga dag.

Jag sover aldrig länge men jag drömmer om det.

Jag saknar de där mornarna när jag bara kunde ligga kvar, 

sträcka på mig, somna om.

Men nej det är inte jag längre.

Jag stiger upp när alla andra sover och det är fint det med.

Jag vattnar den där Hortensian så den håller sig vacker.

Klappar hundarna & dricker mitt kaffe.

Tänk vad jag gör mycket saker på precis samma sätt dag ut och dag in.

Är det vuxet eller är det bara ett liv på rutin tänker jag.

Och så sätter jag mig här.

Vid datorn.

Letar ännu en gång efter en resa till en strand, en vind som är varm och en promenad som jag aldrig vill ska ta slut.

Det vore skönt tänker hjärtat,

Att bara sitta under ett parasoll någonstans och lyssna till havets brus.

Känna dofter av salt, kokos och en liten hint av lime.

Det vore skönt tänker hjärtat.

Så jag sitter här vid datorn och letar flygstolar till solen.

Tänder doftljus och håller en snäcka i min hand.

Det vore skönt tänker hjärtat.

Jag försöker lyssna på mig

Jag tar långa löparrundor och solen skiner.

Jag hinner tänka.

Andas.

Sortera.

Det finns så mycket som bara är med mig.

Bara är som det alltid varit men inte på riktigt.

Och jag har lovat mig själv att ta tag i det på riktigt.

Att ta tag i mig.

Så jag springer långa rundor och tänker.

 det torra gruset rasslar under skorna och solen skiner från klarblå himmel jag tänker.

Varför gör du så? Varför är du där?

Varför har du alltid varit sån?

Och där i mina steg på gruset kommer den igen.

Känslan av styrkan jag ändå besitter.

Och även sorgen för mitt yngre jag som hade så fel.

Jag bestämmer mig för att bryta mönster jag aldrig ville ha.

Bestämmer mig.

Ni vet sådär på riktigt så man nästan måste stanna, le lite och se sig omkring om det märks.

Så bestämmer jag mig.

Jag var så elak mot mig själv när jag var yngre, jag letade aldrig riktigt fram den jag egentligen var och jag lyssnade för mycket på andra.

Vad de sa att jag var och hur de gjorde.

Och trots att det är 100 år sedan nu - känner jag att det är det som sitter kvar.

Det är liksom rotat i mitt själsliga muskelminne och jag bestämmer mig för att radera.

Och när jag kommer hem från min runda skickar jag långa sms till mannen och barnen.

Bara förtydligar att det är dem.

Dem som betyder mest för mig alla dagar - alltid.

Livet.

Vad jag vill

Jag hade druckit för många glas med rött vin när jag försökte förklara mig.

Försökte säga att man borde lyssna mer till sig själv.

Se livet som sitt eget och inte bry sig så mycket om andra.

Det blev fel och min syster sa bara att man inte kan vara ego.

Att jorden skulle se hemsk ut då.

Jag menade inte så.

Jag menade att jag ska göra det jag vill göra, krama om dem jag vill krama, resa dit jag vill resa, leva NU.

I tankarna har jag rest runt hela jorden redan,

till Usa, Afrika och sen till Bali,

Men ändå bara suttit still.

I tankarna har jag sagt det där fina jag tänker om hon jag inte känner, sagt det till henne bara för jag vill och kan.

Men ändå bara varit tyst.

I tankarna har jag alltid varit den jag vill vara och inte dragits bort av andras tankar och förväntningar.

Aldrig brytt mig om att den elaka i skolan sa att min jacka var ful, aldrig undrat om jag duger fast jag reser bort när alla andra pluggar vidare.

I tankarna.

Jag tänker exakt just nu att det är såhär det blir.
När året närmar sig ett slut och en resa till en bror är nära.

Vi ska fira nyår och summera ett år som gått.

Vi ska säga vilka vi vill vara nu och vad vi önskat vi hade vetat då.

Jag ska försöka att inte dricka för mycket rödvin och se om han förstår.

Att om vi gör vad vi vill med dem vi vill så blir livet så mycket vackrare.

För sen dör man.

Alla dör.

Och livet är liksom till för att levas.

Så.

När man plötsligt har en tonåring i huset

Den vackraste jag kan tänka mig.

Den vackraste jag sett.

Helt plötsligt så var hon bara där.

Tonåringen.

Från att ha varit min lilla tjej som tjatat om gosedjur och ritböcker i varenda affär.

Plötsligt är hon denna.

Nästan overkligt för mig.

Att hon kommit från mig.

Oss.

Så vacker att mitt hjärta stannar till och andningen liksom måste hämtas upp i bröstet.

Min dotter.

Så igår var vi tillsamman på ett fält och fotograferade.

Hon blåste på paljettstjärnor och kastade sitt hår.

Lite till, en gång till bara hejjade jag på henne.

Och fotona är många, säkert 100 stycken och jag har en dator full nu.

Och ett hjärta.

Fullt.

Till bredden av stolthet och kärlek.

En tonåring som är min liksom.

Galet ju.

Då får du hela mig

Kan du skriva till mig, åt mig, för mig?

Jag tappar andan lite först.

Skriva för dig, någon annan.

Kanske jag kan.

Hur det fungerar vet jag inte ännu,

hur jag ska gå till väga vet jag inte alls.

Men orden jag bär på är många.

Känslorna jag har är stora och livet har satt sina spår i mig.

Så jo det kan jag nog.

Skriva för dig.

Så jag tar sats i hjärtat idag.

Efter jobbet och efter barnen lagt sig.

Så tar jag sats.

Sats är bra att ta ibland.

En sån där som kniper tag i magen på samma vis som på toppen av en berg-och-dal-bana.

Så.

Så tar jag sats.

Och när jag hoppar får du vara redo.

Att möta mig.

Orden de finns här i ett hjärta stort som oceanen.

Orden de finns här och jag hade älskat att skriva några av dem för dig.

Så kanske du kan stå där sen.

Och jag kan höra på dem.

Det vore nåt det.

Jag tar sats.

Nu får du hela mig.

September säger

Tack.

Jag har svårare med tiden nu.

Svårare med att den bara går och alla andra kör förbi.

Svårare med tiden nu.

Hur den liksom fladdrar förbi men ändå stilla som tung honung.

Jag har svårare med tiden.

En fågel.

I hjärtat flyger den.

Fladdrar med sina små kolibri-vingar och får mig att andas ojämnt.

Och när tiden passerar så fort hinner den inte med.

Känns ibland som att tiden bara kör förbi och där mitt på gatan står jag med mitt hjärta fladdrandes och håret i tovor och bara ser på.

Tiden bara kör.

Så när jag känner så.

Gör jag vad jag kan för att hinna med.

Det händer ju alltid på hösten.

Att sommaren liksom tar slut.

Att min luft går ur mig och drömmarna blir svåra att tyda.

Det händer ju alltid på hösten.

Att September säger hejdå.

Denim and dreams

När klockan egentligen är för mycket för att fråga min syster om råd.

Gör jag det ändå.

Jag har så många ord.

svar på frågor som aldrig ställts.

Säg det bara om du vill säger hon.

Om DU vill.

Och så är jag tyst igen.

Om JAG vill var det.

Mitt hår ser ut som drömmarna känns där inuti.

Rufsigt och snurrigt men varmt och lagom solkysst.

Ändå.

Jag somnade med vått hår och vaknade med ett halvt fågelbo men lät det vara så.

En hel Torsdag fick håret vara vad det ville och hjärtat drömma så stort det bara kan.

För det var vad jag ville.

Och nu är sofforna borta.

Två stora soffor lämnar många kuddar kvar på hög i mitt vardagsrum.

Och nej jag vet inte säkert.

Inte säkert på vad det blir.

Någon viskade om en dyr italiensk sak men jag vet inte.

Vet inte alls.

Och det är ok.

Med denim drömmar fungerar det mesta ändå.

det mesta.

Det var regn utanför

Gräset var tungt.

Det var lite som ett lager av dimma över marken utanför.

Jag var kanske 16 år och magen hade en klump av romantik inuti.

Jag låg till vänster i en 120 säng med kromad metallstomme.

På stereon sjung en man med långt hår om en sång till dem som inte jagade guldet och äran utan till dem som såg lyckan i det dem har nära.

Jag hade vackert hår och en ostadig själ.

Drömmarna var stora och hjärtat likaså.

Andningen bredvid mig var tung

 jag såg på honom när han sov.

När vi var vakna var vi bara coola och nonchalanta,

 ingenting var på riktigt men ack så allvarligt inuti.

Det var en sensommardag när regnet droppade utanför.

Det var i en småstad där varje handslag var ett vapen och många andetag var en lögn.

Och jag tänker på låten som spelades då.

Det här är en fanfar - för dem som verkligen har

nånting kvar.

Och just idag, en helt vanlig dag 

spelas den låten på radion och jag minns.

minns och ler.

För den här sången är för mig.

För mig som verkligen har allt kvar.

Den där sången är för mig.

Livet.

vore så trevligt om du var med

Det kommer ett sms och det är precis så det står.

"vore så trevligt om du var med"

Jag vet svarar jag och det känns i hjärtat.

Jag vet.

Det är den där systern med tovan i nacken som skrivit till mig.

Det vore det.

Verkligen.

Jag drömmer om att det inte spelar någon som helst roll om var jag bor.

Att det är superduper enkelt att flytta ett helt företag 55 mil norr uppåt i landet och att jag skulle trivas i en skog jag en gång hatat.

Jag drömmer om det.

För deras skull.

För min skull, mina barns skull, för hennes skull och hennes barns skull.

Drömmer om att hitta ett hus på landsbygden lagom nära till allt och med allt det där jag vill ha.

hav, slätter, lövskog och rapsfält.

Ja precis.

det var ju Västmanland jag skulle till och inte var kvar här i Skåne...

men tänk om hon bodde närmre.

Bodde här.

Då skulle jag ringa hit dem idag och bjuda på grillad kyckling och tre glas vin.

Jag skulle hjälpa henne måla huset och jag skulle ta hand om Nils när hon storhandlar.

det vore så trevligt om du var med.

jag vet

Jag får en fråga om varför.

Ett varför på något de borde veta tänker jag.

Så när jag ska slå mig ner vid datorn idag funderar jag ett tag.

På den som frågat mig varför.

Om denne på riktigt inte kan förstå.

?

Varför.

Men jag är vuxen nu.

Borde vara iallafall.

Jag är vuxen och jag vet bättre.

Jag vet att jag borde mena vad jag säger och göra det jag sagt.

Jag vet att de jag älskar mest betyder allt och att ingenting skulle få mig att vika.

Ingenting.

Jag är äldre nu.

Åldern säger det i alla fall.

Jag är äldre och vet bättre.

Jag vet att jag aldrig skulle smutskasta någon nära inför andra ännu närmre.

Jag vet att dem jag älskar mest betyder allt och att ingenting skulle få mig att vika.

Allt.

Ingenting.

Och jag vet när jag står här ett tag på svala stengolv och blickar ut över min trädgård.

Att jag aldrig någonsin kommer förstå hur eller varför.

Så jag vet nu.

Jag vet.

Varför hon aldrig någonsin kommer förstå mig.

en gång en vår..

En vår lyssnade jag på samma låt om och om igen.

Varje sekund jag fick över för mig själv.

Samma låt.

Olika tankar att tampas med.

Den våren då hela världen hade halkat omkull.

För mig.

Den våren då jag kämpade med att känna dofter jag gillade, krama människor jag älskade.

Den våren.

Sången gick som sagt på repeat.

Jag sjung med, högt och med tårar rinnande ner för kinderna.

Jag vet inte nu vad som fick mig att gråta där och då.

Men jag behövde det.

Den våren.

Och jag hör låten spelas idag på radion.

"man blir klokare med åren" säger han med lagom hes röst och jag ler.

Jag ler för att jag inte gråter idag, för att låten är min på ett eget litet vis.

Och jag önskar att jag skrev den.

Om jag kommer dit igen,

har du en plats där jag kan vila?

Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån?

Och jag minns alla där, den våren.

Tänk att livet kan vändas omkull sådär, helt utan minsta varning och minsta anledning.

Upp och ner.

Den våren.

vissa är gjorda för att flyga

Vissa själar skall inte bara vara.

Inte sitta still.
och inte heller min.

Inte jag.

Det finns en evigt pirrande känsla där inuti som ibland liksom inte går att hejda.

Den som vill, vill, vill.

Allt och lite till.

Som igår när jag mötte havet i halv storm.

Då sa själen till.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Inte riktigt vad den vill men nånting händer där vid havet.

Alltid.

Och i bilen tar den yngste sonen min hand.

Jag är avis säger han och ser lagom finurlig ut.

Avis på dem som bor vid havet mamma.

Och då visste jag vad som rör sig inuti honom.

Just då.

Just där.

Den där själen som vill flyga.

Vid havet.

Och hemma har vi målat en vägg.

Det får även det själen att flyga lite.
och ja ni ska få se.

Såklart.

Men senare.

nu måste jag jobba igen.

Trots att själen vill vara vid havet.

När jag ska somna

När pulsen saktar ner, när kroppen blir tyngre och andningen en aning djupare och lugnare.

Det är då.

Då jag sorterar allt.

Under ytan kikar en gammal vän upp i minnena och jag tänker att jag måste ringa henne.

Det är då jag kommer på att jag nog borde flytta runt alla möbler i butiken så att frottén får en tydligare plats.

Då jag minns en låt från sommaren 97 - då det enda som betydde något var att Tomas skulle ringa och säga att han ville ses igen.

Det håller på så.

Texter från Björn Afzelius blandas med dotterns handbollsträningar, sonens önskan om lunch på stan en Lördag och mannens längtan efter "tillsammans-tid" blandas upp i min kropp och håller mig vaken mycket längre än jag hoppats på.

Men det är bra ändå.

Att sortera.

Bra att minnas vänner, låttexter som handlar om kärlek och planer inför framtiden.

Bra att sortera.

Men nu är det dags igen.

Att vakna, jag dricker några koppar kaffe och sen kör jag ett pass med kettlebell i hallen innan jag tar med yngste sonen till jobbet för en dag bland doftljus, vårlängtande kunder och en och annan äldre man som vill prova på våra motorsängar.

Lördag mina vänner.

Det är Lördag!

vänner

Saknar dem.

De som bara kommer över snabbt och lätt.

De som dricker kaffe och pratar strunt.

De som har mjukisbyxor och håret i en rufsig tofs på huvudet.

Saknar dem.

de som skrattar lika mycket som jag till de tråkigaste skämten, som vill ta en promenad vid havet eller se en skräckfilm i soffan.

Saknar dem.

Tiden går för fort och allt hinns inte med.

Vänner bor för långt ifrån mig och de jag vill lära känna ännu bättre är minst 6 timmar bilfärd upp i landet.

Men en vacker dag.

En vacker dag har jag kanske all tid i världen.

Tid att dricka kaffe med rufsigt hår, se på skräckfilm och äta choklad.

En vacker dag har jag kanske fler av de finaste närmare än nu.

En vacker dag.

Tills dess fortsätter jag jobba, städa barnrum, planera vardagsrum och svara på de vackraste av mail jag fått på länge.

Tills dess.

 ♥