hon har hejdå i sina ögon

Det är Söndag.

Regnet fortsätter idag igen.

Det finns en tomhet i min kropp idag.

Och i hennes leende finns svaret redan där.

Hon ska packa in alla sina hjärtan i en bil och köra hem igen.

Jag dricker kaffe och vi pratar lite till.

Vi försöker samla ihop alla fina ord i de sista meningarna.

Som att vi kommer sakna varandra, att det inte är så långt kvar till jul, att hon måste ringa och berätta hur det går med magen, att hon får ringa när utbyggnaden på hennes hus är klart så jag kan komma och hjälpa henne med inredningen.

Vi säger att vi alltid har internet och instagram.

Vi ber varandra ta hand om varandra och vi pussar varandras barn.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Jag är ingen hejdå tjej.

Säger hellre hej.

Gillar inte stora farväl.

Vi delar detta.

Hon och jag.

Ingen av oss gillar stora farväl.

Så vi låtsas tillsammans.

Vi ler och kramas extra hårt. 

Idag blir mitt hus mindre fullt igen.

Två kusiner och en syster kör 55 mil hemåt.

Vi är lite ledsna inombords men tankade på kärlek och skratt.

Vi kommer sakna dem.

Alltid.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Att vara vuxen är så bra.

När man talar ut och är sig själv igen.

Som när man var riktigt liten.

Här är jag.

Alla tävlingar ligger långt långt borta och vi vet att livet är så mycket mer än vad vi trott förut.

Vi vet att spindlar är så läskiga att man kan skrika och gråta.

Och att när en okänd tant gör en tvärnit framför dig med en cykel, för att fråga om du vill ha ett äpple, då skrattar man.

Skrattar man tills tårarna rinner.

Och att man säger det.

Varje dag till de man älskar.

Jag älskar dig.

♡ 

Kram