Jag glömmer säga det och springer en mil

Jag vill hinna säga allting ~

 innan jag ska gå men då har tiden redan gått. 

ändå.

Så när du vänder och går, står jag och ser på.

Står kvar med orden i min bröstkorg ändå.

Trots jag visste vad jag ville säga då.

Så när jag kommer hem finns ingen annan utväg än att dra på sig skor som klarar av att springa med mig i en skog och på steniga grusvägar.

För att det är det bästa för mig.

Att springa.

Att rensa ut.

Med mig själv.

Och när jag landar hemma igen kommer det jag ville skulle komma.

Lugnet, säkerheten som jag visste fanns där inuti ändå.

Lugnet som säger att du redan vet vad jag skulle säga.

Lugnet som ler och klappar mig på axeln.

Du vet.

Och bara just därför vill jag säga det ändå.

hur mycket du betyder för mig.

För bara mig alla dagar i veckan.

Alla dagar i mitt liv.