Om jag lutar mig mot dig

Allt som är bra med mig.

Har jag förmågan att glömma bort.

Så helt plötsligt lyssnar jag på vad du säger.

Ler och sjunger högt ~

 till musik ingen annan kan texten på.

Jag pratar med sonen som är född i mitten av mina allt.

Han med den där kroppen som aldrig riktigt vill stå still men med en själ lugnare än något annat.

På samma gång.

Hör du mig? frågar jag, 

lyssnar du ens på vad jag har att säga.

Då flyttar han huvudet sakta och ser på mig.

Så nickar han, med de klokaste ögonen ser han på mig.

-Ja mamma jag hör.

Men jag kan inte alltid tycka likadant.

Så säger han.

Jag ler.

Reser på mig själv och går fram till honom.

Kramar honom hårt och pussar hans vänstra ögonlock.

Jag vet.

Vi samtalar om saker som för honom är svåra att prata om.

Jag säger att det aldrig är så läskigt som man tror.

Att prata känslor och svagheter.

Att man måste lära sig.

Han nickar igen.

Är det likadant för dig mamma säger han sen.

Att prata känslor.

Inte nu längre svarar jag.

Men en gång i livet, oj då var det svårt.

Så svårt.

Tur säger han då.

Vad frågar jag.

Att du har lärt dig det nu så du kan lära mig.

Vi kramas igen.

Och jag inser att tiden är kort.

Och det är dagar som dessa jag vet precis.

Precis vad som är bra med mig.

Dem.

❤