När jag är överallt och ingenstans. Igen.

Jag vet inte riktigt hur det händer.

Inte heller när.

Men det är.

Nu.

Här.

Det är en tid då jag finns mest men ändå inte alls.

Jag liksom gör allt och ingenting.

På samma gång.

Jo jag längtar fortfarande efter en sommar.

Salta hav och ljumna vindar.

Alltid.

Men så älskar jag detta med, samtidigt.

Att stressa inför något jag inte riktigt vet är vad.

Att tända ljus, så många ljus så vi måste ta av oss filtarna i soffan på kvällen.

Och pepparkakor.

Älskar pepparkakor.

Men så igår.

Igår fick jag ett meddelande jag visste skulle komma.

Poff bara - så kom det.

Och ingenstans var det ett meddelande jag ville ha.

Ingenstans.

Ingenstans fanns det förståelse eller äkta känslor.

Ingenstans.

Så jag liksom råkade stanna där, mitt i livet andades på samma plats trots att kroppen rörde sig vidare och trots att jobbet liksom ändå blev gjort.

Överallt och ingenstans.

Igen.