Bakar in hjärtat i kärleksfluff

Jag kunde inte sova i natt igen.

Det är något som väcker mig, hårt och som får mitt hjärta att fladdra till.

Jag försöker såklart, försöker somna om men inuti fladdrar minnen förbi.

Upp och ner och hit och dit.

Minnen jag trodde jag hade glömt.

Men det är väl så med minnen.

Vissa försvinner liksom aldrig riktigt och helt.

Det är knäpptyst i huset när jag tassar upp.

Mörkret ligger som ett täcke över mig.

Hunden följer med mig ut i köket och ser på mig med frågande ögon.

Vad gör vi nu? Uppe mitt natten?

Jag sitter länge i soffan med filten och hunden.

Och telefonen såklart.

Och orden som bor i min kropp nästan faller ur mig.

Så på telefonen står nu texter i långa rader och stycken.

minnen från ett jag, jag en gång var.

Och när klockan slagit morgon känner jag att det är ok.

Ok att strunta i sömnen och istället göra något hjärtat älskar.

Som att baka knäckebröd innan någon annan är vaken.

Som att brygga kaffe när det nästan är natt.

När klockan slagit morgon är det vad jag gör.

Och det kanske är så, 

att det inte finns någon annan plats mitt hjärta får sån bra plats på.

Som när jag bakar

 eller när jag tränar.

Där finns plats att tänka fritt

 och med andningen långt ner i magen.

Så jag bakar knäckebröd och rensar ett hjärta från minnen.

Vita Volvobilar, en uppskrapad knäskål och rinnande mascara över ett ansikte som tillhörde mig.

Jag bakar.

Bakar in hjärtat i mjukaste kärleksfluff.