Jag går stark ur det här

Det var när luften tog slut.

När andetaget inte fanns att andas längre.

Det var då jag gick.

Jag hade gått innan med men alltid på något tvångsaktigt sätt gått tillbaka.

Tillbaka dit där luften inte fanns att andas.

Jag kunde inte andas där längre, det var för rått och för hårt, det var för elakt och för kallt.

det fanns ingen syre för mina lungor att hitta.

Så när vi pratar om livet han och jag.

Min bror som är långt över mitt huvud.

Då säger jag det.

Jag kan inte längre, 

hittar inte längre dit,

vet inte längre hur vägen dit ser ut.

Och så säger jag som det är.

Jag vill inte längre hitta dit.

Jag vill hitta hit.

Här där jag hör hemma, 

här där jag är den jag alltid borde varit.

Här där jag tror på mig själv och mina tankar,

här där ingen ser ner på mig, 

här där ingen skyller sitt egna dåliga beteende på mig.

Här där jag själv rår om mig och mina.

Här där luften finns att andas.

Och han vet vad jag menar.

Han förstår.

Vi pratar alltid mycket om då, som att det måste göras så.

För att rensa,

för att förstå.

Om du pratar med alla då tänker jag,

 men jag vet att det aldrig skulle gå.

De skulle aldrig förstå.

Jag har ingen kontakt med de som en gång satte mig till världen.

det låter rått säger de som hör.

Låter rått och kallt.

Men nej värmen kom när jag hittade luften igen.

Luften att andas.

Och kärleken.

Den som finns i obegränsad mängd, den som fyller oss till bredden och ända in i själen.

Jag går stark ur det här.

Med varma andetag och ett hjärta fyllt till bredden av kärlek.

Som det ska vara.

Som det ska vara 

för mig.