Hon sjunger för mig

Ibland springer de bara.

Förbi och bort.

dagarna.

Jag hinner bara lämna huset för att sen vara hemma.

Tvätten som tvättas eller glöms bort.

Maten som lagas eller som bara blir filmjölk.

Huset som städas eller bara fyller sin funktion.

Ibland springer de bara förbi.

Dagarna.

Jag vet inte om det är som de ska vara eller om ett mönster skall brytas.

Men så är det nu tänker jag.

Så är det nu.

Jag tar ett långt bad som får kroppen att slappna av.

På riktigt.

Och en dotter som vuxit utan att jag hunnit med kommer in och gör mig sällskap - hon sitter på golvet bredvid.

Hon pratar om livet, om pojkar som säger så och tjejer som gör så.

Om kläder som måste köpas och om hur hon längtar efter sol.

Dagarna bara springer iväg.

Och så sjunger hon när jag sjunker ner under ytan.

You´re the light, you´re the night..

Jag sjunker en gång till.

En dotter som sjunger för mig.

svala tårar som rullar

Det var något hon sa.

Kanske något han påminde om.

Livet.

Det är tyst i rummet och jag fyller min kopp med kaffe.

Det är massor men inget särskilt ändå.

det är en ny dag.

Jag minns de fina sa jag, minns du dem?

Sen frågar de en fråga som jag inte sjunker ner i.

Som jag då bara svarar att -ja det var så det var,

Jag har ingen aning om vem han är eller hur hon tänkte.

Svarar jag.

Men nu.

Nu sjunk den in.

Frågan.

Lilla jag, vad jag önskar att jag fanns för mig själv då.

Önskar jag kunde varit där med den styrka jag besitter nu.

Önskar jag kunde säga att det är deras val inte dina.

Att det din pappa säger inte är ditt fel, som jag önskar att jag fanns för mig då.

Det är en ny dag idag.

Kom och ryck mig upp ur dimman och fyll den där frågan med svar.

En melodi i mitt liv spelar i mitt sinne, påminner mig.

Jag bara sitter och följer med.

Känner tårarna falla.

Det vore lögn att säga att allting är glömt.

Det var nån som släppte in mig igen.

 Jag håller mig själv hårt - jag känner ingen skam.

Men jag minns.

Minns hur jag skyllde allt på mig.

Hur jag skyddade min syster och aktade de andra.

Som jag skämdes för hur andra var och vad de gjorde för val.

Jag var för liten att veta.

Veta det jag vet idag.

Det vore lögn att säga att allting är glömt.

 Som jag önskar någon hade varit där då.

Tänk om mitt destruktiva jag inte funnits då.

Så tänker jag - men vet att man får inte tänka så.

Jag blev den här.

Och hon är bra.

Jag blev den här.

Och jag är stolt.

Sen jobbar jag på det där -

 det satans starka muskelminnet i själen som försöker ibland.

Försöker dra mig med.

Jag blev den här.

Inte alls den där.

Mitt kök

Jag kommer på mig själv med att rensa.

Lite överallt.

Badrummet, hallen till och med tvättstugan rensas.

Kanske är det våren som vill få plats.

Kanske.

Jag bäddar rent, lämnar fönstret öppet.

Ger plats för vår.

Jag dammar även hyllorna i vitrinskåpet och ja det måste vara tecken på något.

Jag tolkar det som ett vårtecken.

Helt klart.

Drömmer mig bort

Det är Söndag.

Min lediga dag.

Jag sover aldrig länge men jag drömmer om det.

Jag saknar de där mornarna när jag bara kunde ligga kvar, 

sträcka på mig, somna om.

Men nej det är inte jag längre.

Jag stiger upp när alla andra sover och det är fint det med.

Jag vattnar den där Hortensian så den håller sig vacker.

Klappar hundarna & dricker mitt kaffe.

Tänk vad jag gör mycket saker på precis samma sätt dag ut och dag in.

Är det vuxet eller är det bara ett liv på rutin tänker jag.

Och så sätter jag mig här.

Vid datorn.

Letar ännu en gång efter en resa till en strand, en vind som är varm och en promenad som jag aldrig vill ska ta slut.

Det vore skönt tänker hjärtat,

Att bara sitta under ett parasoll någonstans och lyssna till havets brus.

Känna dofter av salt, kokos och en liten hint av lime.

Det vore skönt tänker hjärtat.

Så jag sitter här vid datorn och letar flygstolar till solen.

Tänder doftljus och håller en snäcka i min hand.

Det vore skönt tänker hjärtat.

Jag försöker lyssna på mig

Jag tar långa löparrundor och solen skiner.

Jag hinner tänka.

Andas.

Sortera.

Det finns så mycket som bara är med mig.

Bara är som det alltid varit men inte på riktigt.

Och jag har lovat mig själv att ta tag i det på riktigt.

Att ta tag i mig.

Så jag springer långa rundor och tänker.

 det torra gruset rasslar under skorna och solen skiner från klarblå himmel jag tänker.

Varför gör du så? Varför är du där?

Varför har du alltid varit sån?

Och där i mina steg på gruset kommer den igen.

Känslan av styrkan jag ändå besitter.

Och även sorgen för mitt yngre jag som hade så fel.

Jag bestämmer mig för att bryta mönster jag aldrig ville ha.

Bestämmer mig.

Ni vet sådär på riktigt så man nästan måste stanna, le lite och se sig omkring om det märks.

Så bestämmer jag mig.

Jag var så elak mot mig själv när jag var yngre, jag letade aldrig riktigt fram den jag egentligen var och jag lyssnade för mycket på andra.

Vad de sa att jag var och hur de gjorde.

Och trots att det är 100 år sedan nu - känner jag att det är det som sitter kvar.

Det är liksom rotat i mitt själsliga muskelminne och jag bestämmer mig för att radera.

Och när jag kommer hem från min runda skickar jag långa sms till mannen och barnen.

Bara förtydligar att det är dem.

Dem som betyder mest för mig alla dagar - alltid.

Livet.

I en dotters sovrum

Jag jobbar.

Tränar.

Fotograferar.

Bakar.

Lagar mat.

Och så bäddar jag rent 5 sängar, vädrar ut dammet och släpper in våren.

Ja för den är här nu.

Luften som på riktigt doftar vår.

Och i dotterns rum är allt nytvättat och fluffat.

Rent och fräscht.

Kanske inte så mycket vår-färger men oj så mycket vår-känslor.

(alla kuddar, plädar, täcken etc hittar ni här )

Och nog för att jag jobbar med att sälja sängar och tillbehör - men det är något galet underbart med en renbäddad säng.

Galet.

Solen skiner i Skåne.

Våren är alltid så välkommen.

Ett löfte

De var en lärare som frågade mig en gång.

-Vad ska du bli när du bli stor Carola?

Eller det är väl en drös med lärare som frågat lite av den frågan genom åren.

Och aldrig har jag gett någon något svar.

Idag vet jag fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Men samma svar som då dyker alltid upp i mitt inre.

Jag ska bo där solen skiner och göra det jag gillar bara.

Jo det var så jag svarade en av de där lärarna.

Det står i en bok jag har kvar.

Jag ska bo där solen skiner och göra det jag gillar.

Det låter som jag hade ganska bra syn på livet redan då.

För fortfarande.

Nu.

Är det precis det jag vill göra.

Flytta till solen och göra det jag gör nu.

det jag gillar.

Jag dricker kaffe när de andra sover.

Vattnar min nya vackra Hortensia och ser ner på de där snäckorna på soffbordet.

Havet.

Solen.

De har kallat på mig sedan dess.

sedan jag var 12 år och fick en fråga i skolan om vad jag skulle bli när jag blir stor.

Varför gör man det inte bara?

Packar med sig sina kära och flyttar till värmen?

Det är den där mänskliga fegheten som älskar rutin och inte vill oroa sig som stoppar mitt hjärta.

men jag har sagt det högt nu.

Att det är dags att följa hjärtat.

Vi lever ju bara en gång vad vi vet.

Bara en gång.

Jag springer i takt med vinden

Jag sover.

Äntligen.

Hela natten med drömmar som är svåra att tyda.

Jag vaknar av ett avlägset skratt som tillhör mig och kan inte somna om.

Klockan är 6 på morgonen, det är Lördag.

Jag dricker mitt kaffe med terass-dörren öppen och känner på vinden att det är dags.

Dags att springa med vinden ute vid fälten jag känner så väl.

Jag springer utan tvivel eller frågor.

Springer med öppet hjärta och klara svar.

Springer med vinden - och när jag stannar utanför dörren igen känner jag det.

Lugnet som inte kan komma med något annat än träning.

Lugnet och det där glada pirret.

Som vår.

Inuti.

Och efter frukost och hundpromenaden låtsas jag att solen skiner trots att den är långt bakom molnen.

Jag låtsas att vinden doftar Syrén och himlen är blå.

Låtsas att våren är lika mycket här utanpå som där inuti.

Lördag i Mars.

Helt plötsligt.

När jag väntar på sopade gator & torg

Den fortsätter spira i mig.

Känslan av vår.

Och trots att jag inte sovit på 2 nätter så är den kvar.

Lusten.

Längtan.

Och jag sitter på nätet när alla andra sover och beställer ett par knallblå Stan Smith

Och så passar jag på att visa er hur jag vill klä mig en Fredag på jobbet.

Köpte slitna ljusa jeans på Hm för nån vecka sen och de skall luftas.

Typ idag.

(jo de har redan luftas lite i Lördags men ändå)

Och matchas med smycken och scarf från Lakewoodliving.se

Och sen.

På kvällen så stylar jag bara om till detta.

Och sätter mig på en solvarm uteservering med vänner och ett iskallt glas rosé.

Lite så.

Lite så längtar och väntar jag idag.

En mulen Torsdag i Mars.

(smycken, väska och scarf - Lakewoodliving.se )

Klackarna måste vara högre bara.

Jag har liksom fått någon ny uppväckt kärlek till höga klackar.

Men nu.

Jobb.

I jeans och collegetröja.

Klackarna och blusen får vänta.

Lite till.

Jag känner våren inuti

Den har börjar krypa i mig.

Känslan av våren.

Ni vet den där riktiga som liksom lovar värme, sol och kärleksbubblor inuti.

Den.

Så jag lindar armarna fulla med smycken nu.

Ja för en färgglas arm gör ju genast känslan av att våren är nära.

Färgglada armband och slitna jeans.

Idag fick dock jeansen hänga kvar i garderoben.. men känslan fanns där.

Oh den fanns.

Och snart säger det bara pang.

Så som det gör alla år.

När asfalten torkar upp, fåglarna kvittrar och uteserveringarna fylls upp.

Jag kände den idag.

Våren.

Nya vänner med nya skor.

Den nya Webshopen är öppen!
och det tänker jag fira med en nyvunnen vän och nya skor.

Jag tänker sätta upp håret i en knut, vika upp ett par boyfriendjeans och hänga cirka tre halsband och säkert 9 armband på min kropp.

Sen tänker jag köra hem till en ny vän.

Tina.

Jag tänker prata om stort & smått, om drömmar & verklighet.

Och skratta, skratta, kramas och dricka vin.

Ja men hallå.

En ny webshop - det kräver ju liksom precis såna här kvällar.

Precis.

Hoppas ni får en underbar Lördag.

Barn som fyller år

Jag mixar jobb med barn.

Dvs att jag jobbar typ varenda timme barnen sover.

Nej inte riktigt så men för att hinna med allt och inte helt och hållet tappa familjelivet så känns det lite så.

Jag sitter här.

Framför datorn.

Jag för in produkt efter produkt i den nya webshopen, försöker ringa någon när det låser sig men ingen svarar.

Typ så.

Sen klär jag upp mig.

Firar barn som fyller år, går på middagar och pratar allvar.

Lite så.

Om och om igen.

Och dottern är med mig.

Hon hjälper mig hitta presenterna till pojkarna, hon hjälper mig hitta nya skor, bakar med mig, handlar med mig, skrattar med mig.

Knasigt hur hon blev så stor så fort och jag inte alls hann med.

Knasigt.

Men underbart.

Nu jobba lite till.

Sen sova.

Typ så.

Magisk Måndag

Jag har ju varit iväg.

55 mil bort och inte hemma.

Men nu.

Nu är vi hemma igen.

Det bästa hem jag vet faktiskt.

Ni vet - där man vet exakt var en strumpa ligger och skräpar, där man vet att det alltid finns minst 3 maskiner tvätt att tvätta och där sängkläderna alltid känns som gjorda för just mig.

Där barnens fingervantar alltid har en tendens att försvinna, där toalock aldrig stängs och där det varje kväll måste plockas bort minst 6 glas från köksön för att barnen tar ett nytt varje gång de ska dricka.

Där.

Hemma.

Och ni kan förstå hur mycket jag har att jobba ifatt.

Jag menar en hel vecka 55 mil bort och med magsjuka på det.

Typ inget av det som skulle bli gjort blev det.

Så idag, och typ alla dagar den här veckan jobbar jag.

Fotograferar, packar upp varor, skickar varor, sorterar på lagret och packar fina paket.

Så gör jag.

Men först.

Först fyller den finaste Noel år och han skall firas.

3 presenter har han fått redan och ikväll önskas lax.

Ja minsann.

Min son han kan han.

Måndag.

Hemma igen.

När kroppen är mör

Jag vaknar ännu en dag först av alla och trampar mig ner för de kalla trappstegen.

Det ä ljusare nu konstaterar jag.

Ljusare och det ligger en liten,liten aura om vår i luften.

Och trots det.

Så längtar en kropp som tillhör mig fortfarande efter ett annat ljus.

Ett släpande lite skimrande ljus som i kvällsvinden har ett svagt rasslande av palmträd.

Dit där kroppen kunde vila i ett strilande morgonljus.

Där håret kunde kammas ut av vinden från havets öppna viddar.

Dit längtar jag nu.

När kroppen är mör och huvudet tungt.

Eller hem bara.

Hem till min säng och mitt hus.

Kanske bara dit.

Sportlov

Vi satte oss i bilen.

Körde de där 55 milen.

Trångt.

Länge.

Barnen tjafsade, jag lyssnade på musik.

Jag sov en stund, han sov en stund.

Som det brukar vara.

När vi kör de där milen, till en syster och hennes tre barn.

Sen liksom bara flyger tiden förbi.

Vi gör ingenting och allting.

Och så igår kom en bacill.

Alla ligger utom jag.

Jag bara liksom väntar på att det sker snart.

Att även jag däckar med feber i en soffa.

Bara väntar men vägrar på samma gång.

Jag hade hellre varit på solsemester och mått bra nu säger yngste sonen när han väl kommer ner i köket efter klockan 14.

Hellre det säger han, alltid det säger jag.

Och annars?

Jo annars passar jag på att bygga på den där nya hemsidan till webshopen.. och snart.. snart är den redo.

Det ni.