Blommande syrén och trädgårdsdagar

Jag hinner inte hem förrän trädgården kallar.

Och när vädret är så här så liksom känner jag att jag inte heller kan låta bli.

Inte låta bli att vara där ute.

I trädgården.

Och när morgonen kommer - och jag möts av en viskande doft av Syrén i vårt vardagsrum känner jag det.

Jag känner det på riktigt nu.

Sommaren i varje muskel.

Vita Syréner och disig sol kan vara något av det bästa jag vet.

Och idag, efter fotograferingar och trettonårspresent så är det nog där jag är idag igen.

I trädgården som doftar svagt av Syrén och Kaprifol.

Ni då? Var är ni?

Jersey bäddset och sjunkande sol

Jag kommer hem för att fotografera.

Jag ska vara ute i trädgården är det sagt, det är där jag ska fotografera krukor och korgar till webshopen.

Men i sovrummet är det något magiskt som sker när jag kliver in.

Solen liksom ligger som ett lager sockervadd i hela rummet.

Och jag måste fota där istället.

Ser ni det?

ljuset.

Strax efter detta kom det mörker dock.

Det svepte in moln tunga som cementblock och skymde det magiska igen.

Så vilken tur tänker jag då.

Vilken tur att jag hann med och se.

Ljuset.

Och jag kommer på då med.

När jag lägger in fotona i datorn att ja just det.

Jersey-sängkläder.

Måste ju tipsa.

Jag har haft dem till barnen länge.

Men nu.

Jag kunde inte hålla mig mer.

Kan på riktigt vara så att det slår alla satin-set jag testat.

Kan vara så.

Svala, lena, mjuka, lätta.

Allt på samma gång.

Och med de fluffigaste täcken i dem och en kudde som man nästan vill bo i.

Ja då kan det inte bli mycket bättre än så.

Att sova.

Ni hittar dem här, om det skulle vara så att även ni vill falla handlöst för ett lakan.

Nu däremot. Nu när regnet fyllt trädgården med regn och en doft som påminner om sommar.

Då tar jag två hundar med på en promenad bland bokskog.

Så blir det.

Men sen, sen blir det säng och jersey sängkläder.

fräknar och trädgårdsland

Hostan har gett sig av.

Nu är det bara resten av kroppen som skall förstå att den borde klarna till.

Bli frisk.

Solen har värmt mig idag.

Fullkomligt.

Som en slöja har den hängt över trädgården och fått mig att le.

Den kom till slut.

Solen som jag nästan alltid saknar.

Poolen har fått sett ljuset igen och i snart är det dags.

dammsugning och lite annat smått och gott.

Sen hoppar nog några barn i där snart om jag inte tror galet fel.

Jag har lyssnat på Ulf Lundell varvat med Swedish house maffia.. typiskt mig.

Dansat ibland och stannat till för att lyssna noga.

Jag fick en hel dag.

En hel dag till att bara vara.

Fotografera skulle jag göra till jobbet men ändå..

en hel dag.

Jag såg över trädgården lite.

Men bara lite.

Lagom.

Jag vattnade där jag kände för att vattna, rensade där jag kände för att rensa och luktade där det behövdes.

Som i en av pallkragarna.

Den fullkomligt exploderar med gräslök, mynta och rosmarin.

Fullkomligt.

Jag hängde tvätten ute.

Doften.

Magisk.

Men sen fick det liksom vara bra.

Jag gjorde mycket mer än jag tänkt och den där stolen i skuggan kändes saknad.

Så nu.

Nu när huset bara har mig och två små hundar hemma är det där jag sitter.

Precis just där.

Och som jag saknat dig.

Sommar.

Bröllopsdag och hosta

Jag hostar nu med.

Hostar, andas tungt och dricker litervis med ingefära och citron-vatten.

För att ni säger att det är vad jag ska göra.

Ingefära ska visst vara "the shit" enligt alla er på Instagram.

Hostar och tycker sådär lagom synd om mig själv.

Men ändå inte.

Ser ni där?

Vi hade vår bröllopsdag igår.

4 år har redan gått sen vi stod där på stranden och sa ja till varandra.

4 år.

Han kom hem med blommor.

Mannen med skägget som vet hur jag är.

På riktigt.

Han kom hem med blommor och jag stod redo med champagne.

För hur krasslig man än må vara -  så måste man ju liksom steppa upp, skärpa till sig och skåla en dag som igår.

Måste.

Och det gjorde vi.

Idag blev det ingen champagne.

nej idag fick det bli ingefära som sagt.

Vardagen varvat med fest.

Precis som jag vill ha det.

Och den där mannen som jag älskar.

Han ser precis lika kär ut idag som igår.. trots min röda näsa och hostande här hemma.

Tur för mig.

En vimmelkantig jag

Jag kunde inte somna ändå.

Jag bara låg i soffan under det fluffigaste av täcken och såg avsnitt efter avsnitt av serier som är totalt onödiga men roliga ändå.

Och när klockan slog ett i natt begav jag mig till sängen.

Men somnade det gjorde jag aldrig.

Det är något som liksom kryper i mig.

En ond hals och en förkylning som liksom håller mig fast.

Fast men ändå inte riktigt här.

Så idag är en vimmelkantig dag.

Jag släpper aldrig ut mitt hår för jag vet att det ser ut som en fågel bor där.

Och jag borstar på min rouge i hopp om att kanske lura någon.

Lura någon att jag mår ganska ok ändå.

Lite nyheter ska packas upp på jobbet.

Och där bak på lagret tänker jag, där bak ser ingen hur jag mår ändå.

Tisdag igen.

Tiden alltså..

När halsen bränner och regnet öser ner..

Jag kunde inte sova inatt.

Inte alls.

Vaknade varje timme hela natten.

Till slut gav jag upp.

Jag lämnade en ljummen säng och körde till jobbet långt innan världen vaknat till liv.

Och jag vet att den är på väg nu.

Förkylningen jag anade i Lördags.

Halsen bränner och jag fryser.

Så nu.

Nu får det räcka för idag.

Jag tänker klä mig i mjukisar och bädda ner mig i soffan tillsammans med ett fluffigt duntäcke och The Bachelorette på tv:n.

Så blir det.

Måndag och regnet fullkomligt öser ner.

vore så trevligt om du var med

Det kommer ett sms och det är precis så det står.

"vore så trevligt om du var med"

Jag vet svarar jag och det känns i hjärtat.

Jag vet.

Det är den där systern med tovan i nacken som skrivit till mig.

Det vore det.

Verkligen.

Jag drömmer om att det inte spelar någon som helst roll om var jag bor.

Att det är superduper enkelt att flytta ett helt företag 55 mil norr uppåt i landet och att jag skulle trivas i en skog jag en gång hatat.

Jag drömmer om det.

För deras skull.

För min skull, mina barns skull, för hennes skull och hennes barns skull.

Drömmer om att hitta ett hus på landsbygden lagom nära till allt och med allt det där jag vill ha.

hav, slätter, lövskog och rapsfält.

Ja precis.

det var ju Västmanland jag skulle till och inte var kvar här i Skåne...

men tänk om hon bodde närmre.

Bodde här.

Då skulle jag ringa hit dem idag och bjuda på grillad kyckling och tre glas vin.

Jag skulle hjälpa henne måla huset och jag skulle ta hand om Nils när hon storhandlar.

det vore så trevligt om du var med.

jag är inte ensam

Det är Fredag idag.

Alltid bästa dagen enligt mig.

Fredag och Måndag faktiskt.

Start på helgen och sen start på veckan.

Tycker om det.

Men ändå.

Fredag.

Det skymmer redan, av molnen som hänger över taken.

Tunga moln med regn ligger och väntar på att falla och fastän jag slutar någon liten timme tidigare än jag brukar så gör jag inte det jag tänkt.

Jag hade tänkt att jag skulle ligga i en soffa och ropa på barnen.

Ropa tills dem kom och jag skulle med tvång krama dem och rufsa i deras hår tills de gav med sig och kramades tillbaka.

Så skulle jag ligga, iklädd mjukaste byxorna och totalt strunta i att flätan tovat sig och jag inte har någon som helst aning om vad vi ska äta till middag.

Skulle.

Men inga barn var hemma och sängen behövde nya sängkläder.

Ni vet hur det är.

Så jag startade i köket med att svänga ihop en liten paj.

Ja men det är ju verkligen att svänga ihop.

Enklaste och godaste.

Jag bara hackar ner dem.

skalar inte.

Kokar inte.

Hackar, strör ut i form.

Lägger även i ett paket ekologiska frusna hallon.

Och sen på med det gottiga.

havregryn, mandelmjöl,salt, sesamfrön och sirap.

Japp.

Låter kanske lite konstigt men blir så in i.. gott.

Nu står den i ugnen och barnen har precis kommit in genom dörren.

Så ja jag dricker upp mitt glas röda, dansar till Winnerbäck och äter kanske eventuellt lite rabarberpaj till kvällen.

Vad gör ni en Fredag när regnet hänger tungt utanför?

börjar dagen

Jag avslutade gårdagen med hemnet.

Surfade runt bland små soldattorp i de västmanländska skogarna med ett glas iskallt chardonnay i soffan.

Så idag startar jag istället med att fixa barnens frukost och beger mig till gymet.

Jag har lärt mig att träningsvärk oftast botas med just träning.

Sen ska det fotograferas igen.

Det har minsann kommit in ytterligare lite nytt till butiken och jag måste få in tid för just det.

Fotografera.

Trädgården står våt utanför fönstret.

regnet hänger som tunga kristaller från bladens toppar och jag tror att det var precis vad den saknade.

Ett tungt regn.

Jag klipper av några av tulpanerna som snart blommat över och ställer den ståtligt i en vas mitt på bordet.

Från vår trädgård konstaterar jag för barnen.

Vår egen!

De bara nickar och tar ännu en sked vaniljfil, och jag ser hur de liksom inte kan förstå min entusiasm.

Men ändå.

Från min trädgård liksom!

nej nu var det gymmet.

Ha en underbar dag!

När det känns som man går sönder

Jag är så bara.

Jag säger så när jag förklarar för min syster.

Hur jag är.

Hur andra inte är.

Och hon vet vad jag menar.

Jag är inte längre kompis med att säga att jag är känsligare, mer dramatisk eller högljudd.

Nej jag vet att jag bara står för vem jag är.

Vad jag tycker och hur jag känner.

Jag vet att jag är ärlig och att jag säger ifrån.

Jag skrattar högt och gråter synligt.

Jag säger nej och jag står för det.

Jag är inte mer känslig än andra jag bara visar det.

Jag är inte dramatisk, jag bara säger som jag tycker när någon frågar.

Jag är så bara.

Och när man visar det, på riktigt, ärligt och precis som det är kan det kännas som man går sönder.

Bara lite.

Men det gör inget.

Det är bara sån jag är.

När jag försvinner

Antingen är jag ledsen.

Ledsen eller galet glad.

Och den här gången.

Den här gången är det för att jag var glad.

Galet glad.

som jag var borta.

För det är antingen eller.

Antingen är livet så galet nere så jag inte hinner med att blogga.

Eller så galet uppe.

Och uppe är så mycket bättre eller hur?

Jag har varit iväg.

Som en tonårstjej i en annan division.

Borta.

Jag tog en resa till välbekanta trakter.

Jag reste dit där jag en gång sa det hette hem.

Och inte förrän nu.

Nu när jag ska skriva ner vad jag gjort eller sagt, vad jag känt eller hur jag mått.

Inte förrän nu.

Kommer det en gråt som liksom väller fram ur bröstet.

På ett bra sätt.

En gråt för alla vägar som jag inte vandrat än-

en gråt för alla möten som kommer igen.

Vi gick där.

Jag och flera av de som betyder mest.

Och ännu en gång känner jag att det finns där.

Det där fina som betyder allt.

Betyder mest.

Kärleken.

Jag reste till en syster som bor på landet, band röda husväggar och vita knutar.

En syster som vaknar med det rufsigaste hår jag sett, som alltid doftar svagt av kokos och som ser mig.

Mig.

Jag reste till en syster.

Vi gjorde allt vi ville.

Vi bakade, pratade, promenerade, planterade blommor och drack kaffe.

Vi gjorde vad vi ville.

och jag lovade henne.

Lovade att se och höra, att se på riktigt.

Att finnas där när skeppet är på väg åt fel håll eller hjärtat ropar hest.

Lovade att finnas här.

För alltid.

Och jag vet att hon lovar detsamma.

Så jag försvann ett tag.

Men jag är tillbaka och alltid lika underbart tankad på kärlek.

Måndag

Det står så i kalender.

Måndag.

Jag hinner inte med ibland.

Tycker nyss det stod Fredag och jag skulle ha några timmar ledigt.

Men nej Måndag.

Det skulle behöva betyda att jag borde städa lite där hemma.

Borde läsa en bok eller springa en extra lång runda.

Men nej det hinner jag ju inte.

Hinner knappt detta.

Jag skulle gärna sitta i trädgården mot husväggen och dricka kaffe med skummad mjölk och kanel.

Eller ett glas iskallt rosé med för den delen.

Men det får vi ta senare.

En annan dag.

Nu måste jag springa vidare.

Det fotograferas nämligen sängar på jobbet idag och mellan tagningarna ropar de på mig att komma och bädda om.

Och ja det är visst dags nu igen.

Hoppas ni har en underbar Måndag !

jag vet

Jag får en fråga om varför.

Ett varför på något de borde veta tänker jag.

Så när jag ska slå mig ner vid datorn idag funderar jag ett tag.

På den som frågat mig varför.

Om denne på riktigt inte kan förstå.

?

Varför.

Men jag är vuxen nu.

Borde vara iallafall.

Jag är vuxen och jag vet bättre.

Jag vet att jag borde mena vad jag säger och göra det jag sagt.

Jag vet att de jag älskar mest betyder allt och att ingenting skulle få mig att vika.

Ingenting.

Jag är äldre nu.

Åldern säger det i alla fall.

Jag är äldre och vet bättre.

Jag vet att jag aldrig skulle smutskasta någon nära inför andra ännu närmre.

Jag vet att dem jag älskar mest betyder allt och att ingenting skulle få mig att vika.

Allt.

Ingenting.

Och jag vet när jag står här ett tag på svala stengolv och blickar ut över min trädgård.

Att jag aldrig någonsin kommer förstå hur eller varför.

Så jag vet nu.

Jag vet.

Varför hon aldrig någonsin kommer förstå mig.