När jag försvinner

Antingen är jag ledsen.

Ledsen eller galet glad.

Och den här gången.

Den här gången är det för att jag var glad.

Galet glad.

som jag var borta.

För det är antingen eller.

Antingen är livet så galet nere så jag inte hinner med att blogga.

Eller så galet uppe.

Och uppe är så mycket bättre eller hur?

Jag har varit iväg.

Som en tonårstjej i en annan division.

Borta.

Jag tog en resa till välbekanta trakter.

Jag reste dit där jag en gång sa det hette hem.

Och inte förrän nu.

Nu när jag ska skriva ner vad jag gjort eller sagt, vad jag känt eller hur jag mått.

Inte förrän nu.

Kommer det en gråt som liksom väller fram ur bröstet.

På ett bra sätt.

En gråt för alla vägar som jag inte vandrat än-

en gråt för alla möten som kommer igen.

Vi gick där.

Jag och flera av de som betyder mest.

Och ännu en gång känner jag att det finns där.

Det där fina som betyder allt.

Betyder mest.

Kärleken.

Jag reste till en syster som bor på landet, band röda husväggar och vita knutar.

En syster som vaknar med det rufsigaste hår jag sett, som alltid doftar svagt av kokos och som ser mig.

Mig.

Jag reste till en syster.

Vi gjorde allt vi ville.

Vi bakade, pratade, promenerade, planterade blommor och drack kaffe.

Vi gjorde vad vi ville.

och jag lovade henne.

Lovade att se och höra, att se på riktigt.

Att finnas där när skeppet är på väg åt fel håll eller hjärtat ropar hest.

Lovade att finnas här.

För alltid.

Och jag vet att hon lovar detsamma.

Så jag försvann ett tag.

Men jag är tillbaka och alltid lika underbart tankad på kärlek.