När han fyller 40

Jag träffade honom när han var 25 år och skägget ännu inte fanns i hans ansikte.

När han hade twisted Levi's jeans och Dieseljacka.

Det var då jag träffade honom.

Jag föll handlöst men låtsades som något annat.

Jag älskade honom redan då.

Igår fyllde han 40.
För mig går det riktigt inte att ta in.

40 år.

Han har mer skägg nu och inuti den där rastlösa själen har han blivit klokare.

Starkare.

Och jag älskar honom för alltid.

Vi lagade tapas och drack gott vin och Trocadero.

Jag frågade var han tror han är om 5 år men han gav mig inget svar.

Här med dig säger han bara och ler mot mig.

Ja med mig.

Och vi fortsätter fira hela helgen.

Så jag tränar extra hårt denna morgon , styrke och intervaller.

Sen firar vi vidare, en skäggig man som fyllt 40.

Middag på lokal och några fler glas vin.

40 måste firas.

40 år och min.

knottrig hud och kalla fingrar

Jag sover inte bra.

Inte bra alls.

Och trots att jag har den skönaste av sängar och det mjukaste av täcket så vaknar jag om och om igen.

Det är inte sängens fel, det är mitt.

Jag har för mycket att tänka på.

Bry mig om.

Och när man kommer hem från en resa behöver man nästan en vecka semester hemma - bara för att komma igång, igång och ifatt..

Men nej så funkar det ju inte, det vet vi ju alla.

Men bra hade det varit.

Väldigt bra.

Men sängen ja.

Så skön så jag drömmer mig tillbaka nu när jag inte alls har tid att sova mer.

Är det något som är viktigt för oss och våra kroppar egentligen så är det faktiskt sängen.

Och jag älskar min.

Har ett kundmöte idag.

En tjej som vill inreda sin lägenhet lite gypsy, boho-chic.

Och vem går inte igång på det om inte jag?!?

Skulle själv vilja göra om hela mitt hus till ett gypsy-hus, med snäckor, drömfångare och svala tunna tyger.

Men nej jag får hejda mig.

Ibland i alla fall, och får nöja mig med att hjälpa kunderna istället.

Hon startar hela grunden med en snygg kontinentalsäng i slitet vintage-tyg och så utgår vi från den.

Korgar, Sabanaplädar och mycket annat ska vi fixa och trixa med. 

Och oj så fint det kommer bli.

Själv får jag nöja mig med lite Gypsy-water och en boho-kjol.

Det är inte fy skam det heller faktiskt.

Inte alls.

vardagen

Jag kan inte bestämma mig.

Om jag tycker den är underbar eller bara ok.

Vardagen.

Det är så mycket som skall göras hela tiden.

Fixas, lagas, skjussas.. ja ni vet vad jag menar.

Det är ibland för mycket.

För mycket för att jag ska hinna känna efter.

Hinna andas och hinna se.

Och typiskt.

Typiskt mig - att när det är som mest, ändå på något oförståeligt sätt känner mig rastlös.

Jag vill så mycket hela tiden men kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Känner ni så?

Jag gör det.

Och jag fösöker.

Försöker lära mig älska vardagen.

Och allt vad det innebär.

Jag kan ljuga

skulle kunna.

Ljuga.

Och säga att jag inte alls saknar solen eller de varma vindarna vid Floridas sydkust.

Men jag ska inte.

Vill inte ljuga.

Och självklart är det skönt att vara hemma.

Underbart med barnen och den skäggige mannen och de där hundarna som hoppar som bomullstussar runt mina ben.

Självklart är det skönt.

Men solen.

Saknar solen.

Bara fötter och bara ben.

Så jag jobbar, plockar upp vackra ting och planerar att måla om en hel vägg i kalklitir.

Och när allt det är klart kanske den kommit.

Våren.

Solen.

Kanske.

För det viskas ju ändå.

Viskas om vår.

Borta bra

För det heter ju så.. men hemma bäst.

Och ja när jag har en hel familj kvar här hemma.

En familj som har de varmaste av kramar och vackraste av ord.

Då är ändå hemma alltid bäst.

Barnen är så uppe i varv och berättar om allt som hänt, hur de saknat och vad de gjort när jag varit borta.

Jag lyssnar, ler och doftar i deras nackar.

Och nu byter jag ut en latte i solen mot en bryggkaffe vid datorn.

Den stekande solen vid poolkanten är nu en svag liten stråle från disig himmel.

Men hemma är fint.

Hemma är just det.

Hemma.

Och något annat som måste bytas ut ganska fort är detta.

Iskalla drycker i svettande glas och mat som är så god att man gärna äter några tuggor för mycket.

Jag byter ut det nu, till vardag och hälsa igen men ångrar inte en sekund av allt vi gjorde.

Allt vi åt och allt vi såg.

Längtar redan till nästa resa.

Nästa resa.

Men nu väntar jobbet.

Och där händer massor kan jag lova!

Visar bilder i helgen!

Florida feeling

Det är snart dags att ta farväl.

Farväl till sol, hav, varma vindar och den svaga doften av kokos.

Vi ligger vid poolen och hummar mot varandra.

Vi älskar varje sekund av detta - och en del av oss vill aldrig lämna.

Aldrig ta farväl.

Men en annan del saknar dem där hemma.

Jag vill krama den skäggige mannen som älskar mig mest av alla och känna doften från sonens nacke.

Jag vill läsa godnatt-sagor och pussa någon som låtsas att de inte vill.

Så en del av mig är redo ändå.

Redo att ta farväl.

Så snart är vi hemma igen.

Hänger hatten på hyllan och packar undan strandväskan för ett tag.

Och för alltid kommer jag tänka på den här resan med värme, inuti och utanpå.

Jag kommer skratta för mig själv när jag tänker tillbaka på vad vi gjort och jag kommer länge skicka små sms hälsningar till min syster för att påminna henne.

Påminna om hur underbart detta var.

men vi har 2 dagar kvar.

2 hela dagar med sol, svala kjolar och havets brus.

Så vi passar på igen, passar på att njuta.

något speciellt

Någonstans inom mig händer något.

Det är något som inte varit här på länge som liksom hittat tillbaka.

Det känns i hela kroppen.

Jag borde bo här.

Någonstans där solen skiner mer än sällan och ja jag behöver den här känslan av ro.

Ro och njutning.

Och vi forsätter.

Vi gör allt vi kan att försöka hinna

 allt.

Stranden, shoppingen, maten, intrycken.

Försöker sa jag, för det här med tiden gör mig rädd.

Jag längtar hem till barnen och mannen med det mjuka skägget, men jag vill även ha mer.

Mer och längre.

Tid här med allt som är så speciellt.

Speciellt underbart.

fullt ös

Vi fortsätter.

Vaknar till solen som går upp över havet.

Vi promenerar lite, jag tränar, och vi dricker kaffe.

Och vi gör så gott vi kan.

Av tiden.

Vi försöker planera tiden så bra vi bara kan, för det är mycket man vill när man är här.

Mycket man skall hinna se, lukta på, shoppa och äta.

Och vi fortsätter skratta till magen skriker och vi kommer alltid minnas den här resan.

Så tacksam att vi gjorde det här.

Min syster Sandra och jag.

Och visst syns det på hennes finurliga ansiktsuttryck att hon trivs här.

Vi trivs.

Och idag gör vi det igen.

Skrattar, äter gott, känner havet mot huden och njuter.

mys

Vi fortsätter mysa.

Min syster och jag.

Hon plockar snäckor som hon fotar och skickar bilder på sin telefon till dem där hemma som inte kan se det vi ser.

Vi myser.

och ni ser ju.

De mjukaste cabana tälten står runt poolen och väntar på oss.

Det sprids en svag doft av kokos runtom oss och vi andas in.

Solen steker från klarblå himmel och vi säger det om och om igen, helt otroligt - vi är här på riktigt. på riktigt.

Palmerna ger oss skugga och vinet frostas i glasen vid vår sida.

Alltså Florida, jag kommer alltid vara kär i dig.

Florida.

Vilse men hemma ändå

Jag bodde här en gång.

Varje dag vaknade jag med solen skinande över mig.

Jo faktiskt i princip vare dag.

Och fast det snart är precis 13 år sedan jag flyttade hem till Sverige igen så känns det alltid precis lika underbart varje gång.

Att vakna till solen.

vi skrattar till magen krampar, dricker kallt vin som får glasen att svettas i värmen.

Och så pratar vi, massor.

Om och om igen pratar vi hon och jag.

Min syster.

Och jag har 100 bilder att visa.

Men min dator har såklart fått någon slags spunk och jag måste om-intsallera mitt fotoprogram.

Men snart så..

Snart får ni se hur solen skiner på oss.

I Florida.

Jag är flygrädd

Pratar inte om det högt.

Känns liksom lite tabu att göra det.

Prata om att vara flygrädd.

Rädd och förväntansfull på samma gång.

Men nu när ni läser detta sitter jag på ett plan som ska ta mig över hela världen typ.

Och jag har min syster med mig,

solhatten i väskan och hela kroppen full av förväntan.

Ja precis så är det.

Rädsla, förväntan och fjärilsfladder i hela kroppen.

Hela själen.

En resa med en syster startar idag.

Nu.

När jag vaknar

Det kanske händer snart.

Att jag vaknar till liv igen.

Att jag hinner med allt jag vill hinna och andas lugnt.

Det kanske händer snart.

Men just nu är det bara snurr, snabba andetag och för många koppar kaffe.

Om och om igen.

Men jag vet att det snart händer.

Jag har dragit in en resväska i hallen och har tänkt börja packa.

Jag sa att jag skulle packa igår, men tiden.

Den räckte inte till.

Som vanligt.

Butiken ropar efter mig, nyheter som skall packas upp och egentligen fotas.

Jag vill hinna köpa stödstrumpor (man ska ha det när man flyger länge det har jag hört) och krama barnen extra länge.

Jag vill hitta en bok att ta med och jag vill egentligen ladda upp en bra playlist i min telefon.

Men tiden springer ifrån mig som den alltid gör och jag vaknar halv fem på morgonen och förstår att det är kroppens sätt att säga till.

 P a c k a .

Så jo efter tre koppar kaffe och lite bild redigering här vid datorn ska jag ta tag i den där resväskan som står i hallen och väntar.

Packa var det ju.

Och sen... sen ska jag bara andas.

Andas, skratta och känna havets vindar mot min hud.

När huvudet snurrar men kroppen står still

Det är lite så det känns just nu.

Allt inuti går på helvarv.

Men jag står still.

Jag startar min morgon med starkt kaffe och funderar på om jag snart slutar hälla mjölk däri.

Det finns kvällar då jag längtar till morgonen enbart för kaffets skull.

Och idag, fast det är Måndag tänker jag låtsas att det är Fredag.

Inuti.

Jag klär mig i halsband och örhängen och låtsas att solen kommer på besök.

Allt för att pigga upp en Måndag när allt bara snurrar inuti.

Ja det gör vi.

Låtsas att det är Fredag och solen skiner.

fast det är Måndag och molnen hänger tunga ovanför.

Spring

Jag startar min morgon på gymet.

Efter kaffe och hejdåpussande på barnen.

Gymet.

Jag.

Timbuktu.

För att eventuellt dricka ett glas gott ikväll så springer jag snabba intervaller.

Springer med hjärtat hoppande i bröstet och jag njuter.

Spring.

(glasen finns nu i butiken!)

Jag älskar det på riktigt,

att springa.

Och det finns inget i min själ som hade trott mig då.

Inget hade förstått det då.

Om jag hade sagt det till mig själv när jag var 15.

Jag älskar att springa.

Jag hade aldrig trott mig själv, aldrig kunnat ta in det.

Förstå.

Men som jag älskar att foten var frisk och knäna aldrig gav vika.

Jag skulle springa mer.

Så mycket mer.

Med Timbuktu i lurarna och Fredagskänslan ut i fingerspetsarna.

Varje dag.

"fuck, i regret that workout"

-no one ever.

Ha en totalt underbar Fredag alla ni!

Som en dimma

Det hände något med vädret.

Det som igår var solsken och glada fågelkvitter är idag som en tung dimma och hela staden andas tungt.

Jag skyndar mig innan det tar över helt.

Mörkret som liksom kryper sig in redan innan det hunnit bli ljust.

Skyndar mig att fota några av de nya smyckena från Pipols Bazaar som nu vackert gjort sig en plats i butiken.

Och visst syns det redan, att de är som tillverkade för att resa till södra Florida och strassa runt på en fin restaurang som serverar de grymmaste mojitos du kan föreställa dig.

Visst syns det?

Jag tror i alla fall att det är precis det de ska få göra.

Följa med mig till Florida och lite sol och drinkar.

De är i alla fall på tok för glammiga för detta väder.

Men i morgon.

Då kanske den tunga dimman skingrat sig igen och solen skiner.

Man vet aldrig.

Men hoppas det gör jag.

Ha en fin Onsdag.

svindlande glad

Det är med små små andetag jag tänker på resan jag ska ta.

Jag har inte helt och fullt landat i det ännu.

Att den ska ske.

På riktigt.

Men biljetterna är bokade, hotellet är betalt och en bil skall finnas att hämta upp på flygplatsen när vi landat.

Så den finns ju där.

Resan som jag ännu inte riktigt kunna greppa.

Vi kommer från samma föräldrar hon och jag, men det är inte förrän nu jag säger att jag känner henne på riktigt.

Min syster Sandra.

Inte förrän nu jag förstår henne och vet hur hon känner.

Nu.

Och det kan vara så att vi egentligen hela tiden var precis så här olikt lika men alla sa att det var tvärtom - som gjorde att vi aldrig lärde känna varandra på riktigt.

På djupet.

Eller så är det bara åldern, åldern och visheten och kärleken som liksom kommit in och styrt upp.

Vilket fall.

Så är jag svindlande tacksam att vi gjort detta.

Hon och jag tillsammans.

Svindlande glad.

Och även om det ska jobbas lite från min sida (har fått ett erbjudande som liksom knappt går att ta in) så ska vi ändå umgås.

Min syster och jag.