Det är något som gror inuti som vill rensas bort.
Jag tror det varit här en lång tid.
Den unga flickan i mig som inte riktigt var som hon borde ha varit mot sig själv.
Mot mig.
Det kan vara en slags självterapi tänker jag innan jag somnar på den vänstra sidan av den stora dubbelsängen.
En slags terapi.
För de sista åren har det rensats en hel del här.
I mig själv.
Jag har plockat fram, dammat av och sett på saker som kanske aldrig riktigt setts på.
Jag har sagt sanningen till mig själv.
Och ja det blir fint och fult och skrämmande.
Lite så - med en självterapi av en flicka som var ledsen och som aldrig riktigt trodde på sig själv.
Men jag tar steg för steg framåt,
sakta men säkert som det kallats så fint.
Hon visste inte bättre, flickan på 14 som trodde kärleken kunde mätas i vad killar sa om dig.
Hon visste inte bättre, flickan som aldrig riktigt vågade kräva det hon ville ha.
Hon som aldrig vågade säga varken ja eller nej eller springa därifrån.
Jag skulle kunna gråta för henne nu.
För hur hon lät det gå.
Men jag har gjort det så det räcker och vid 36 års ålder får jag lova mig själv att tro på nu.
På mig.
Och jag gör det så jäkla bra idag.
Jämfört med då.
Jag tror på mig själv och vet vad jag kan och vill.
Och inte vill med för del delen.
Jag tar inte längre några inbokade möten med de jag vet aldrig kommer att komma.
Jag tar inte längre några diskussioner med dem som aldrig någonsin kommer tycka att jag är bra.
Jag har lämnat henne.
Hennes sätt att aldrig tro på sin egen magkänsla.
Lämnat henne.
Hon som aldrig riktigt ville tro att hon var värd något.
Hon som kunde stampas på, bytas ut kallas fula ord och pratas om bakom ryggen.
Hon är borta sedan länge.
Nu är det bara den här hjärnan som skall veta att jag menar allvar.
Och den här självterapin är på riktigt och att jag förstår att hon inte visste bättre.
Nu är det bara själen som skall veta.
Att jag älskar henne ändå.
För alltid.
Den lilla flickan som aldrig trodde på mig.