Saknar en syster

Direkt.

På hennes hej i telefonen så kommer lugnet.

Direkt.

En syster jag ständigt saknar ringer mig när huvudvärken precis är på väg att släppa.

Hej.

Vi pratar om allt.

Och om ingenting.

Som vanligt.

Konstaterar saker i våra liv, nickar, skakar på huvudet och hummar.

Vi är helt och totalt olika men ändå vet jag exakt vad hon känner.

Jag vet vad hon tycker och inte minst jag vet vem hon är, vad hon betyder för mig och vad hon står för.

Vi pratar om henne, hur det går mitt i en separation med barn och hus och allt.

Vi pratar om föräldrar vi fortfarande inte kan förstå oss på och om hur andra bryr sig på tok för mycket om just andra.

Jag blir alltid lite ledsen.

Över vetskapen om vad som sägs och vad som fiskas efter i den världen där hon lever.

Där det finns band som länkas fram till mig.

Och trots att jag inte bryr mig så känns det.

Jag vill egentligen inte veta säger jag.

Jag vet, svarar hon och vi pratar inte mer om just det.

Ledsen för att hon bor så långt bort och ledsen för att jag inte finns där när hon är ledsen och hade behövt mig.

Men lycklig.

För att jag har henne.

Lycklig för att hon har mig.

Överlycklig för hur långt vi kommit i livet - tanken och i själen.

Jag saknar dig.

Syster S.