Jag vet inte vad som hände mig nånstans på vägen.
Men den här oron jag ständigt lever med har nog alltid funnits där.
För vad eller varför vet jag inte.
Men den är där.
När någonting händer så kommer den.
Oron som inte går att kontrollera.
Jag tror den funnits där alltid, och visats sig i vågor.
En syster ringer mig för 3:e dagen i rad.
Hur mycket har vi att prata om egentligen säger jag?
Med allt vi hållit gömt och aldrig luftat - hur mycket som helst.
Tänk vad mycket bagage vi burit runt på säger jag.
Hon bara hummar som svar.
En vacker dag är kanske bagaget kastat i en väggränd någonstans och vi springer vidare på grönskande stigar.
Det är du och jag mot världen skriver jag till henne på kvällen.
Vad fan var det dem matade oss med när vi var små egentligen?
Det kanske vi inte behöver veta.
Vill veta.
Men ändå.
Nu är det du och jag mot världen.
Skönt att ha en syster att möta världen tillsammans med, jag är själv och får ofta jobba mot strömmen med mitt förflutna som gör sig påmint ibland, inte alltid så lätt att dra runt på och ibland svårt att bara gräva ner. Men livet fortgår och jag försöker och försöker. Kram på dig Helena
SvaraRaderaåh ja jag vet, skönt att jag har henne. det här nergrävandet och släpandet kan vara jobbigt så jobbigt. Kram !
Radera