Se på dig

En Charlotte och jag pratar 

över ett matbord en Fredag efter jobbet.

Vi pratar "duktiga-flickor-syndrom" och om att vara på platser där de inte förtjänar dig.

Vi pratar om att livet är märkligt och bäst, försöker lova varandra att leva lite mer och bättre.

Det tog ett tag sa jag.

Att erkänna och stå för att jag inte är bra på allt.

Erkänna att inte alla tycker om mig.

En fjortonårig flicka som en gång var jag trodde nämligen så, att det var måsten och inget kunde vara värre än det.

Och det tog tid att skaka av hennes ihärdiga tankar och beteende.

Men nu är de nästan borta.

Helt borta.

Det finns miljoner av människor i världen och jag tycker inte om dem alla.

Alla tycker inte om mig och det är ok.

Jag är ju den jag är och bara det tänker jag vara bäst på.

Bara det.

Byt jobb.

Ta ett bad en Onsdagskväll när maten egentligen skall lagas.

Andas.

Kör till havet när solen skiner, kyss en man du älskar.

Livet.

Vi måste leva det.

Jag vet att jag är bra och jag vet att valen jag gör nu är helande och renande.

Och alla de som valt att säga de där elaka orden på vägen, alla de som ifrågasatt och pekat fingrar de kan se sig om åt annat håll.

I bilen på väg till jobbet sjunger en kille en låt som spelas överallt och hela tiden.

Om du är så bra så gå och älska dig själv.

Så tänker jag om dig som pekar.

Så tänker jag om dig som säger allt det där du inte har något med att göra.

Dig själv.

Inte mig.

.