Jag väljer att se

Att se.

Jag väljer det nu.

Att se vad allt är.

På riktigt.

Ni vet hur filtrerad den här världen är.

Det är Gingham, moon och Amaro filter precis överallt.

Det är vackra frisyrer, marmrmorgolv och polerade mässingshandfat.

Och ja det är ok det med.

Jag älskar det.

Jag gillar fint.

Jag gillar det där nästan ouppnåeliga.

Men som jag gillar äkta med.

Mer.

Jag gillar rufsiga barn i sängar som är obäddade, jag gillar osminkade kvinnor på väg till Konsum.
Jag gillar det.

Och jag väljer att se allt nu.

Och mitt i detta löfte lovar jag mest detta.

Att se honom, och dem tre,

Mannen och barnen.

För jag vaknade med en nästan molande känsla av ensamhet mitt i samhörigheten.

Han som såg mig då - mannen som alltid tror på mig och mina knasiga idéer, han som såg mig när jag var 14 och stod med för stor jacka utanför en nattklubb i en stad som borde sovit.

Han som såg mig när jag kom hem med andan i halsen från ett land jag förälskat mig i och sa - ta med mig.

Han måste jag se mer.

Se på mer.

Mannen som jag inte tar för givet, han som ger mig mer än han tar och han som andas de mest lugnande andetagen vid min sida på nätterna.

Han som tillsammans med mig skapat de tre människorna i världen som verkligen betyder allt.

Jag måste se honom, mer.

Vi måste ta till vara på allt.

En sån känsla vaknade jag med och vill genast beställa en weekendresa för bara honom och mig.

Klä mig i vackra underkläder och snygg klänning, jag vill äta mat som får oss och humma och ligga tätt,tätt och prata om livet.

Sen vill jag ta de där andra tre på en helt annan resa.

Tiden.

Bara vara.

Med de viktigaste jag vet.

Jag väljer att se.

Allt som betyder nåt.