Close ups

Jag vaknar kanske 5 gånger under natten.

Tankar.

Idéer.
Frågor utan svar.

Det kallas för stress säger någon som tycker sig veta.

Du måste lyssna på kroppen.

Om den värker utan anledning måste du lyssna.

Jag försöker.

På morgonen när barnen gått till skolan och hundarna fått både mat och promenad försöker jag hinna fota lite.

Innan gym och jobb osv.

Andas säger jag till mig själv i spegeln.

Andas.

Vad gör du?

Säger jag sen, till mig själv i en fläckig spegel - som om jag var lite galen pratar jag med mig själv.

Vad gör du?

Varför?

Jag tar ett djupt andetag när jag låser dörren innan jag kör.

Jag kanske glömmer bort att andas ibland, lite rädd för att inte hinna med.

Men jag lyssnar nu.

På kroppen.

Så ikväll efter sushi och hundpromenaden tänker jag sitta där i soffan och sniffa doftljus och se på något lättsamt med barnen.

När de somnat kanske jag planerar för julen.

Var ska vi vara och med vilka?

Jag kanske gör så ikväll.

Planerar en jul och andas.

Det behövs ju säger de som vet.

Vår shopping

När vi förbereder oss för julen.

Då köper jag in vårens nyheter till shopen.

Konstigt va. 

Krukor och utomhusmöbler innan första advent varit här.

Självklart blir det mycket urnor.

Och tampeltavlor.

Men ja urnor liksom, tror jag har en svaghet för dem.

Gärna stora, lite skavda och nötta.

Älskar dem.

Så det är precis det jag roar mig med idag.

Köper in nyheter till våren, flera veckor innan tomten kommit hit.

Ganska mysigt det med om du frågar mig.

Med vår alltså.

Hello

En man som tillhört min syster skriver ett sms till mig en morgon i bilen.

Jag måste stanna.

Köra åt sidan.

Jag tar djupa andetag och låter gråten komma.

Jag svarar att jag gråter.

Att jag knappt kan andas.

Jag svarar att jag inte vet vad jag ska svara.

Sen skriver jag som det är.

Att det är fruktansvärt och att jag trodde något annat.

Jag skriver att jag hoppas på det bästa och att jag älskar honom.

Nu gråter jag med svarar han.

Så 55 mil ifrån varandra sitter vi.
Jag i Skåne och han på landet utanför den stad jag en gång bodde.

En Torsdag när hösten drar förbi utanför mitt fönster.

Så sitter vi där.

Med tårar, hjärtan som bultar och livet som lever.

Det här var inte vad jag trodde för ett år sedan.

För en månad sedan.

Ta hand om dig skriver jag.

Lova.

Ja svarar han.
Ta hand om min syster med. Och sonen som är er.

Min systers man mitt i livet liksom.

Det går upp och det går ner.

Skit oxå.

Jag spelar Adele på repeat när jag står på jobbet innan någon annan vaknat.

I mörkret i de stora lokalerna står jag.

Med ljudet nära max och gråter.

Min syster liksom.

Jag tänker att det är viktigt.

Att ta livet på det bästa sätt.

Alltid.

Verkligheten är en annan

Min syster kom på höstlovet.

Min syster med sina tre barn.

Det behövdes.

Massor.

Ingenting är som förut säger vi.

Ingenting men ändå allt.

Ingenting är som vanligt för dig säger jag.

Ingenting men ändå allt.

Du kan inte tvinga någon att förstå.

Aldrig tvinga någon att ändra på sig.

De måste ändra på sig själva.

Så enkelt är det.

Så jävla svårt.

Jag vill kunna köpa dig en biljett dit du vill åka säger jag.

Jag vill kunna ge dig en styrka som flyger ovan detta.

Vill kunna men kan inte.

Livet är allt det här.

Livet är vardagen, den stunden vi har med barnen vid matbordet på kvällen. När alla sitter tillsammans och kan prata om dagen som gått.

Livet är allt det här.

Livet är vardagen med tvättstugan och den obäddade sängen,
den är de där små korta timmarna när vi får spela boll med sonen i trädgården, när vi får läsa en bok för barnen innan de somnar.

Livet är allt det här.

Livet är för litet och för kort för att slösas bort.
Vi måste leva här och nu, med allt det har att ge oss.

Med allt vi har att ge oss själva.

Helt plötsligt var allt bara borta och du hann inte se ett skit.

Så vill jag säga till en man som inte tycks förstå.

Att vardagen och allt den innebär är det vackraste vi har.

Så vill jag säga men gör det inte ändå.

Allt är redan så svårt där nu.

Så jag skickar ett hjärta till min systers telefon.

Ring när du vill säger jag.

Jag finns här.

Alltid.

Mitt i vardagen.

Snart jul

Det är frost i gräset på den tidiga morgon-promenaden.

Det knastrar om löven runt mina skor.

Än så länge är färgerna kvar.

Alla tusen olika nyanser av rött och orange är som ett fyrverkeri utanför mitt fönster.

Än så länge.

Och jag drömmer mig bort till Italien.

Till solvarma pooler, pizza under olivträdet och klätterväxter mot varma stenväggar.

Mitt i frosten längtar jag dit.

Till solen.

Sommaren.

Som fjärilar i min bröstkorg

Jag somnade som en annan själ igår.

Tyngre i kroppen än någonsin innan.

Kanske är det vädret som kommer med mörkret tänker jag.

Kanske är det bara så att kroppen är trött.

Jag sover som jag tänker att de menar med ett barn.

Sover genom fågelskrik utanför mitt fönster, sover genom barnens bråk om vem som skall duscha först, bara sover.

När jag senare letat mig upp mellan skrynkliga lakan och kroppsvarma kuddar hittar jag knappt mig själv.

Jag ler för mig själv med min kaffekopp i handen vid köksbänken.

Hon ligger kvar i sängen tänker jag.

Jag ligger kvar där.

Egentligen.

Jag dricker för många koppar kaffe på jobbet.

Svarar på vad som känns 100 mail och pratar med vad det känns 50 personer i telefonen.

Och mitt i allt det där.

Det sömniga nästan påverkade tillståndet jag befinner mig i fladdrar något inuti.

Bilder i mitt inre målas upp och jag fantiserar om dofter jag nästan glömt bort.

Om fingrar genom håret och en hand i min.

Det fladdrar fjärilar i min bröstkorg trots tröttheten.

Trots den.

En dag...

En dag är den där och sen bara borta.

Jag försöker lägga mig i så mycket jag får.

Kan.

Gör något nu säger jag.

Nu.

Sluta se på dig själv genom någon annans ögon.

Jag skriver till honom:

Livet passerar förbi, det pågår här.

Livet är det som händer nu medans du bara står still.

Du måste komma på vad det handlar om.

För din skull.

För livet och kärlekens skull.

Livet passerar medan du bara står där.

Du måste veta nu, att du behöver hjälp, för din skull.

Livet är det som passerar just nu.

Vill du spendera det såhär?

I själen, långt där inne där visheten lever, känner du inte där?

Att livet är värt att levas.

I själen där klokheten finns,
 känner du inte där att vardagen finns för alltid.

I en vacker skepnad som du skapar själv.

För livet min vän.

Livet blir vad vi gör det till.

Väljer du det här är det du.

Bara du.
Väljer du det här är det du.

En dag är det här, en annan inte.

En dag.

Vi flyttar

Inte vi här hemma i det stora svarta huset.

Nej men Lakewoodliving.se flyttar.

Byter lokaler och laddar för nya äventyr.

Det känns bra.

Spännande.

Det känns omfamnande och spännande.

Att flytta.

Så vi ska ha lite utförsäljning med start ganska snart.

Alla möbler i butiken skall säljas ut och ja en hel del annat med.

Så ni som bor i närheten av Kristianstad får hålla utkik helt enkelt.

Och alla flyttar är väl värt att fira?

Så till helgen får vi skåla tycker jag.

Skåla mot nya äventyr. 

Som en Fredag mitt i veckan

Jag har ju tagit det där beslutet nu.

Jag tror att det blir bra och känner mig lättad inuti.

Jag kör till gymet med tusen tankar men vet att det blir bättre efteråt.

Jag vet att det blir.

Jag lyssnar på musik så hög att pulsen känns i bröstet och jag behöver det.

Som en liten fest i min bil på väg.

Som en Fredag fast det bara är Tisdag.

Nu är det tid.
Dags.

Jag kör.

Fredgas-fix och nya möten

Det är Fredag och himlen är rosa när jag vaknar.

I min kropp blandas förhoppningarna med lite förtvivlan och jag svarar på ett mail som väntat länge.

Jag måste ta beslut nu.

Och när jag står där och ser på den rosa himlen genom mitt fönster tas det bara.

Beslutet som väntat ett tag.

Jag har stigar att trampa upp och det känns mer än ok.

Ett beslut är alltid skönt inuti.

Så den här Fredagen ringer jag runt till olika människor och säger något nytt.

Sen tar vi Fredagen med allt vad den innebär - 

Så som jobb, fotografering, middag barnen valt själva, byggnation av en dotters smink-bänk och kanske en film i soffan.

Så gör vi.

Så blir det.

Hon ringer mig om kvällen

Jag visste inte förr.

Visste inte innan att vi kände varandra så väl.

Jag vet hur hon tänker när hon inte kan förklara sig och jag skickar ett meddelande precis just då.

För jag vet hon behöver det.

Min syster i en helt annan del av Sverige.

Hon behöver mig, och jag behöver henne.

Kanske mest precis just nu.

Det finns något som inte syns mellan oss.

Det kanske fanns där förr men jag kände aldrig efter.

Kände inte noga.

Men nu känns det.

Det som håller oss samman.

Och när hon inte hittar orden för hur ledsen hon är gör det inget alls.

Jag vet redan.

Kan känna det inuti.

Det ordnar sig till slut säger alla runt omkring henne.

Det gör ju alltid det.

Hon säger precis just så till mig då.

Och jag svarar vad hon redan vet.

-Det ordnar sig ja, det gör ju alltid det..

men på vilken bekostnad och hur mycket skada ska ske helt i onödan?

Ja! Precis vad jag vill skrika säger hon då.

Visste väl att du skulle förstå.

Ja älskade syster, du kan tro jag förstår.

Pure & Original

En ledig Fredag.

Jag målar.

Vi drar ner gammal tapet.

Två lager.

Sen spacklar jag och hon slipar.

Dottern som bor i det rummet.

Sen målar jag.

Ett lager räcker tänker jag.

Fint att det är ojämnt.

Lite som jag.

Som jag inuti.

Jag bäddar med linne massor av fina kuddar och hänger en skrynklig pläd över gaveln.

Blir nog bra detta.

Blir nog hur bra som helst.

Färgen?

Den heter Wet Sand och ni hittar den här.

Nu?

Nu ska jag äta Lax och dricka vitt vin.

Ni?

Just breathe

Jag stannar kvar i sängen hela dagen.

Hela Tisdagen.

Finns inget annat val.

Förkylningen jag känt kom krypande slog ner med full kraft.

Jag försökte länge mota undan den
 med allt jag kunde och visste men det gick inte.

Det är stressen säger mannen till mig på morgonen.

Det är stressen du har inom dig som försvagar ditt immunförsvar.

Jag nickar tyst.

Det är sant kanske tänker jag.

Sant att allt faller när stressen tar över.

Jag hade så mycket som skulle färdigställas denna vecka.

Jag skulle ha möten, måla om en dotters rum och fotografera.

Skulle.

Men de får vänta.

Rummet med de nerrivna tapeterna får vänta.

Säljarna får vänta, ja jag får vänta.

Det har hänt att jag känt flera gånger den här hösten att jag måste ta det lugnare. Andas.

Det har hänt att jag känt precis så.

Septembers sista dagar

September, det finns ändå lite sommar kvar i den månaden.

September.

Men jag ser i kalendern att sommarens sista dagar är här nu.

Snart tar Oktober vid.

Så jag tar tag i de sista dagarna nu.

Hoppas på solsken och långpromenader i skogen.

Planerar att köra till havet och känna den där sista lite ljumna vinden svepa förbi.

Innan Oktober rullar in och tar över.

Oktober och röda löv.

En dotter fotograferas i min trädgård, det är bra när man har en levande modell i hemmet tänker jag.

Bra när man måste visa upp nyheter i form av skira blusar från Sixty Days som nu finns att klicka hem i webshopen.

Hon säger att hon inte kan det här.

Att modella.

Jag svarar att det kan hon visst.

Hon behöver inte göra något alls.

Bara sitta där.

Stå.

Bara vara.

Älskade dotter.

Den vackraste jag vet.

September

Jag hinner ingenting.

Ibland tänker jag att jag ska springa bara, långt bort och andas.

Men så kommer ett sms eller en kram från barnen och jag andas ut.

Får en klapp på axeln och ett tack.

För mitt i allt så tappar jag ibland känslan för hur bra det ändå är.

Hur bra jag ändå är.

Att räcka till på hundra platser samtidigt kan ingen.

Och jag inser det.

Tar in det och accepterar.

Jag har kundmöten och fotograferingar som väntar.

En kropp som vill bada bastu och skratta och barn som jag kramar om varje dag.

Jag tänker inte låta stressen vinna över mig säger jag innan jag somnar.

Tänker inte låta den vinna.

Lördags-lat

Det regnar.

Soffan lockar mer än sonens karateträning på morgonen.

Men jag gör vad jag ska såklart.

Väcker barn, äter frukost och kör på träning.

I regn och med en lathet som känns i min kropp.

Jag får dem ibland.

Dagarna som är som baksmälla i livet.

De som säger att det enda jag vill just nu är att sitta i soffan med mjukiskläder och en bra film på tv:n.

Jag får dem ibland.

De dagarna.

Som idag.

Jag vill mest bara hem när jag kört till jobbet.

Vill mest bara tvötta bort smink och sätta upp håret i en knut.

Vill mest bara krama barn och klappa hund.

En Lat-Lördag i September.

In my mind its spring

Löven har ändrat färg nu.

Luften är annorlunda.

Det är en frisk himmel med krispig luft på promenaden och jag vet att det är hösten.

Men i min själ är det vår.

I min själ.
Jag vill ha det så.

En vacker dag ska jag bo där mörkret inte varar så länge, men tills dess njuter vi av detta.

Krispig luft och löv som ändrar färg.

Jag dricker kaffe i soffan.

Fotar lite smycken och gör mig redo för gymet.

Det är Tisdag med strålande sol och i hjärtat mitt är det vår.

I hjärtat mitt.