Som fjärilar i min bröstkorg

Jag somnade som en annan själ igår.

Tyngre i kroppen än någonsin innan.

Kanske är det vädret som kommer med mörkret tänker jag.

Kanske är det bara så att kroppen är trött.

Jag sover som jag tänker att de menar med ett barn.

Sover genom fågelskrik utanför mitt fönster, sover genom barnens bråk om vem som skall duscha först, bara sover.

När jag senare letat mig upp mellan skrynkliga lakan och kroppsvarma kuddar hittar jag knappt mig själv.

Jag ler för mig själv med min kaffekopp i handen vid köksbänken.

Hon ligger kvar i sängen tänker jag.

Jag ligger kvar där.

Egentligen.

Jag dricker för många koppar kaffe på jobbet.

Svarar på vad som känns 100 mail och pratar med vad det känns 50 personer i telefonen.

Och mitt i allt det där.

Det sömniga nästan påverkade tillståndet jag befinner mig i fladdrar något inuti.

Bilder i mitt inre målas upp och jag fantiserar om dofter jag nästan glömt bort.

Om fingrar genom håret och en hand i min.

Det fladdrar fjärilar i min bröstkorg trots tröttheten.

Trots den.