solsken

Den fortsätter att ge mig det där glada pirret i magen.

Solen.

Och jag välkomnar den med att hänga ut en tvätt utomhus, träna kettlebell i trädgården och andas den där friska sköna luften.

Långa , djupa andetag.

Solen och jag.

Energin blir så mycket större när solen skiner och innan jobbet har jag hunnit allt det där och städat av köket ordentligt.

För vem är det som på riktigt aldrig har smulor i besticklådan?

Jag undrar.

Så efter solskensträdgård, maison-belle doft i köket och en tvätt som svajar i vinden.

Efter det jobbar jag.

Men nu, nu blir det soffan och ett duntäcke fluffigt som en sockervadd och jag.

Dagar i en trädgård

Det jobbades först.

Eller nej det handlades först, blommor, kryddor och några träd inhandlades.

Men efter det jobbade jag några timmar innan jag och en dotter - som liksom sin mamma tycker att det där med att plantera, trycka ner väldoftande växter i jord är något alldeles speciellt.

Så vi gjorde precis just så.

Grävde, hällde i säckar med jord - petade ner de vackraste av små plantor och doftade om och om igen.

Lavendel, olivträd, salvia, rosmarin och mycket mer.

Alltså det här med dagar i en trädgård.

Och jag blir alldeles varm när jag tänker på vad som kommer snart.

När den riktiga sommaren kommer.

Med ljumna mornar och kaffe i trädgården.

Blir alldeles varm.

Och bara det där med att ha en dotter bredvid mig i trädgården.

En som vattnar, drar undan en hårslinga från ansiktet innan hon med glädje i rösten förklarar hur gott den nya pepparmyntan doftar.

Bara det, 

bara det gör dagar i trädgården alldeles magiska.

Och jag längtar redan till nästa gång vi umgås, jag, dottern och den där trädgården.

Dylan och kaffe

Jag vaknar innan dem andra.

Innan alla andra.

Hundarna ligger vid mina fötter inne på kontoret och kaffekoppen ryker här intill.

En sista påsklovsdag har vi framför oss.

Jag funderar på vad som skall göras, vad vi borde göra för att njuta så mycket vi bara kan.

Havet kanske, en plantskola kanske eller bara varma kramar i ett barnrum.

Igår bakade vi chokladbollar, såg på The Bachelorette och barnen sov i ute i Gocart-bussen.

Påsklov som de alltid borde vara.

Men idag startar jag med Bob Dylan och kaffe.

Sen ser vi vad som sker, kanske en plantskola, havet, eller skogen.. vi får se helt enkelt.

Vi får se.

med ryggen mot husväggen

Redan när vi vaknar skiner solen in.

Trädgården badar i ljus och daggen hänger tungt i våta gräset.

Jag älskar det.

När solen väcker mig och tar hand om mig hela dagen.

Det är som att livet tar ett extra skutt.

Ett extra litet lyckoskutt.

Solen och jag.

Och i en av sofforna i barnen rums möts jag av detta.

Två små bara fötter som tillhör systerns barn.

Rufsig ligger hon där med solen på näsan och sover den djupaste och finaste lilla sömn jag sett.

Vi umgås.

En syster med tre barn och så jag med min familj.

Alla under ett tak.

Tillsammans.

Vi kör till skogen, barnen leker på nerfallna träd och vi pratar oss igenom en dag.

Min syster och jag.

Skogen är full med vitsippor och det doftar som skogen skall göra en förmiddag när solen strilar mellan de knoppade träden.

Och så äter vi god mat som får oss alla att tystna.

Vi hummar lite mot varandra mellan tuggorna, lax, ägg, en ny sås jag måste tipsa er om och mango/mozarella sallad.

Vi äter choklad, dricker rödvin och mannen blandar Mojitos.

Det känns som sommar och vi njuter.

Om och om igen.

Bara njuter.

Och jag snusar barnnacke.

Jag har honom hängande på höften som om det vore igår man hade småbarn.

Det sitter kvar i kroppsspråket på något sätt.

Det där med att göra allt men ändå ha en bebis på höften.

Och jag vill ha han här på höften oftare.

Nästan alltid.

Systers son Nils.

Nu är det dags för frukost med hela ligan.

Nybakat bröd och stora diskussioner.

Jag älskar att vara samlade och jag vill att de flyttar hit.

Nu.

När man äger världen litegrann

När jag inte har någon aning om vad som händer sen.

När det jag aldrig någonsin egentligen vetat.

Vad som kommer att hända sen.

Då minns jag istället det som var. Varit.

Som jag alltid gjort.

Blickar bakåt för att hitta fram.

Sorterar ut det som måste sorteras bort för framtiden.

Som jag alltid gjort.

Och det brukar bli bra så.

Att minnas och se framåt.

Brukar bli bra så.

Och idag minns jag en sommar när en kompis cyklade med vått hår på rasslande grusvägar - tills jag skrattade så tårarna rann ner för mina kinder och hon hade ett stort skavsår mellan låren.

Det var sommar då och killen jag trodde var viktigt körde en silverblå Volvo, snusade general och bodde ensam.

I hus.

Livet var så svindlande läskigt och ovetande.

Det var sommar då och vi drack för mycket vodka men skrattade så mycket att jag inte minns något tråkigt alls.

Den sommaren.

Vi trodde vi ägde världen lite där och då.

Och idag försöker jag minnas känslan, för visst är det väl det vi gör ändå?

Äger världen litegrann.

Torsdag.

En skär sådan.

Vad gör ni dag?

Påsklov

Det är det som försiggår.

Det är P å s k l o v .

Det är ingen väckarklocka som ringer innan ögonen valt att vakna.

Det är inget barn som måste äta frukost innan magen säger till.

Nej vi har påsklov och tar allt i ett lugnt tempo.

Jag dukar fram frukost - och när kaffe-doften lagt sig som en värmade filt över köket vaknar barnen, tassar med rufisga hår fram till mig.

Godmorgon.

Godmorgon påsklov.

Jag har inte lov.

Nej någonstans måste man hejda sig, men jag har lediga längre mornar med dem jag älskar allra mest.

Jag hinner prata lite mer än vanligt, jag hinner förbereda en lunch och jag hinner sitta där med min kaffekopp och lyssna på yngsta sonen när han lär mig hur man egentligen överlever ett zombie-krig.

Det är påsklov det.

Zombie-prat runt det runda köksbordet en Tisdag.

Zombie-prat och extra många koppar kaffe.

Påsklov.

varm i hjärtat

Det är något speciellt med de dagarna.

De dagarna när jag känner för att baka bröd.

Baka bröd och tända ljus.

Och idag var just en sån dag.

När jag tränat, jobbat och sen kommer hem till det hus som är mitt hem.

Då klädde jag mig i de mjukaste kläderna, satte upp håret i rufsig tofs och bakade bröd.

Doften som sprider sig i ett hem med nybakat bröd är kanske något av de bästa dofterna jag vet.

Och smaken.

Smaken av nybakat bröd med mycket smör, ost och marmelad.

Ja kanske det godaste jag vet.

Och fast det inte hunnit skymma, fast solen faktiskt fortfarande skiner in i huset så tänder jag dem.

Ljusen.

Överallt i huset tänds det ljus, på brickor i köket, på byrån i hallen och på handfatet i badrummet.

Alltså dessa dagar.

Jag fullkomligt älskar dagar med bröd och ljus.

Fullkomligt.

Och ett avslut som passar perfekt en dag som denna?

Ett bad.

Bad med doftljus och badsalt och cremér som får näsan att liksom göra kullerbyttor av doftrus.

Det är vad som kommer göra den här Söndagen till en av de bästa Söndagarna.

Bästa.

När jag springer och kramar barn

Det är kanske då jag mår som allra bäst.

Under den där springturen när luften är varmare än den brukar och när gruset rasslar lagom under skorna.

Då mår jag bra.

Och de där samtalen jag har med de mindre människorna i min familj.

De som får mitt hjärta att slå några extra glada slag och huden på min kropp att knottra sig av kärlek.

När de kramar mig hårt innan de ska somna och förklarar att de älskar mig.

Då mår jag som allra, allra bäst.

Och han, den yngste sonen med den för långa luggen är med mig idag.

Han cyklar vid min sida på springturen och han hackar lök bredvid mig i köket inför middagen.

Och medan vi gör allt det idag, tillsammans.

Berättar han långa berättelser - om vad han sett, vad han hört och vad kompisarna säger i skolan.

Han lär mig nya saker varje dag och han kan aldrig någonsin förstå hur mycket jag älskar honom.

De där tre som tillhör mig gör allt så nedrans bra.

Och det är med dem jag mår som allra bäst.

Alltid.

en gång en vår..

En vår lyssnade jag på samma låt om och om igen.

Varje sekund jag fick över för mig själv.

Samma låt.

Olika tankar att tampas med.

Den våren då hela världen hade halkat omkull.

För mig.

Den våren då jag kämpade med att känna dofter jag gillade, krama människor jag älskade.

Den våren.

Sången gick som sagt på repeat.

Jag sjung med, högt och med tårar rinnande ner för kinderna.

Jag vet inte nu vad som fick mig att gråta där och då.

Men jag behövde det.

Den våren.

Och jag hör låten spelas idag på radion.

"man blir klokare med åren" säger han med lagom hes röst och jag ler.

Jag ler för att jag inte gråter idag, för att låten är min på ett eget litet vis.

Och jag önskar att jag skrev den.

Om jag kommer dit igen,

har du en plats där jag kan vila?

Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån?

Och jag minns alla där, den våren.

Tänk att livet kan vändas omkull sådär, helt utan minsta varning och minsta anledning.

Upp och ner.

Den våren.

den försvann

Känslan som viskade om våren.

Den dränktes i duggregn och hårda vindar.

Men jag fortsätter försöka.

Försöka locka hit den igen.

Så jag klär mig i lagom boho-inspirerade kläder och flätar håret för att kanske.. kanske solen tittar fram ändå.

Ljuset är inte här.

Så fotona blir inte vad de borde bli men ändå, ni ser min lilla elefantklänning som idag får agera tunika ovanför svarta tighta jeans.

Så jag fortsätter låtsas, låtsas att våren väntar med strålande sol och torr asfalt.. kanske precis bakom hörnet.

Onsdag.

Och jag har en lunch-date. Inte illa.

Inte illa alls.

morgonstunder

En son väcker mig innan kroppen hunnit förstå att det är morgon igen.

Tisdag.

Jag smyger upp med bara fötter över stengolvet i köket och brygger mitt kaffe.

Vid bänken står han med luggen på sned och skär äppelskivor och pratar om en skate-kille som visst är den grymmaste som finns.

Älskade barn.

Jag lyssnar och dricker stora munnar kaffe, nickar och klappar honom i nacken.

Morgonstunden hos mig är alltid den bästa.

Jag fullkomligt älskar mornar.

Och ännu bättre blir de snart.

När solen ligger som en brusig dimma i trädgården och daggen hänger som stora tunga kronor i gräsets toppar.

Ja ännu bättre blir de snart.

Mornarna.

Nej nu blir det att ta den där kaffekoppen igen, dricka upp och fixa sig.

Det är ju Tisdag och en hel dag står och väntar utanför.

Hemma hos mig

Det är alltid något bekvämt.

Något skönt.

Att komma hem.

Hem dit där jag bor.

Där jag vet hur kudden känns, hur det doftar svagt av kanel i ena lådan i köket, där tredje handtaget på byrån hänger snett och där badrummet alltid har en svag doft av rakvatten.

Hem dit där jag hör hemma.

Så efter en helg i Alingsås med hundratals barn som spelar handboll så njuter jag.

Av att bara vara hemma.

Fast nog var det mysigt där på landet.

Med en hade full av hjortar utanför fönstret, frosten mot rutan och katten som strök runt husknuten.

Ja det är mysigt att åka bort ibland, mysigt för att kunna ha det ännu mysigare hemma.

Så som att avsluta en Måndag med vin och heta kycklingklubbor, djupa diskussioner med barnen och ett avsnitt av serie som liksom alltid passar in.

Det.

Hemma hos mig.

solsken och lugnet som kommer

Jag lyssnar på musik som bara jag uppskattar.

I bilen på väg hem från jobbet.

Jag ler för mig själv.

Det är våren som gror på riktigt i min mage.

Den finns där på allvar.

Känslan som ger ett förälskat hopp om värme.

Jag ler som den där dagen då jag cyklade hem från skolan och solen sken på mina bara armar.

den dagen då den blonda killen i bilen hade kysst mig och lite lagom nonchalant talat om för mig att vi ses ikväll.

Jag ler så.

Förälskat och fullt av vårkänslor.

Våren.

Jag är kär.

Och snart är en lockig dotters rum färdigt.

Snart är det klart.

Lagom tjejigt och lagom "jag är snart vuxen mamma". med ljusa men varma toner, med minnen på väggarna, flipflops på golvet och ett doftljus bredvid sängen.

Snart är det helt klart.

Nu är det dags.

Att bege sig ut i solen och förälskas lite till.