med ryggen mot husväggen

Redan när vi vaknar skiner solen in.

Trädgården badar i ljus och daggen hänger tungt i våta gräset.

Jag älskar det.

När solen väcker mig och tar hand om mig hela dagen.

Det är som att livet tar ett extra skutt.

Ett extra litet lyckoskutt.

Solen och jag.

Och i en av sofforna i barnen rums möts jag av detta.

Två små bara fötter som tillhör systerns barn.

Rufsig ligger hon där med solen på näsan och sover den djupaste och finaste lilla sömn jag sett.

Vi umgås.

En syster med tre barn och så jag med min familj.

Alla under ett tak.

Tillsammans.

Vi kör till skogen, barnen leker på nerfallna träd och vi pratar oss igenom en dag.

Min syster och jag.

Skogen är full med vitsippor och det doftar som skogen skall göra en förmiddag när solen strilar mellan de knoppade träden.

Och så äter vi god mat som får oss alla att tystna.

Vi hummar lite mot varandra mellan tuggorna, lax, ägg, en ny sås jag måste tipsa er om och mango/mozarella sallad.

Vi äter choklad, dricker rödvin och mannen blandar Mojitos.

Det känns som sommar och vi njuter.

Om och om igen.

Bara njuter.

Och jag snusar barnnacke.

Jag har honom hängande på höften som om det vore igår man hade småbarn.

Det sitter kvar i kroppsspråket på något sätt.

Det där med att göra allt men ändå ha en bebis på höften.

Och jag vill ha han här på höften oftare.

Nästan alltid.

Systers son Nils.

Nu är det dags för frukost med hela ligan.

Nybakat bröd och stora diskussioner.

Jag älskar att vara samlade och jag vill att de flyttar hit.

Nu.