Uppdrag vardagsrum

Det drar ihop sig som man brukar säga.

Inuti vet jag hur det ska vara nu.

Hur det ska se ut i mitt vardagsrum.

Så detta ligger i min inspirationsmapp, har legat där i ett år nu och mannen har äntligen mjuknat.

Äntligen tycker han att jag har rätt.

Igen.

Så uppdrag vardagsrum kommer sätta fart nu.

Jag kan ju inte ofta ta det lugnt, och aldrig om jag har en plan klar inuti.

Så jag tar och sätter fart nu.

Jag samlar på mig saker som ska få en plats där, där i det nya vardagsrummet.

En brun vas som spruckit, en pläd i rufsig linne och en stor urna i lera.

Jag samlar på mig dem och planerar vidare.

Och ni vet hur man blir, man liksom längtar.. och varje liten stund tänker jag på hur det ska bli, hur jag ska göra och om vi kanske borde ta och flytta till Spanien samtidigt när jag ändå håller på...

lite så blir det när jag startar ett uppdrag vardagsrum.

Alla bilder är hittade på Pinterest.

Och ja visst jag fullkomligt älskar alla foton från Hanna Lemholt  men jag vill inte ha just den bilden längre, känns som man ser just den precis överallt just nu och då blir jag alltid lite nejjig.. så jag ska in och kika på hennes nya alster för att se vad som får bo där, i mitt nya ljusa, vit/beige/bruna vardagsrum.

Och som jag längtar tills det är klart nu.

Som jag längtar.

Lördag vänner.

Lördag och kaffet är fortfarande varmt.

❤

De sitter nog där och ångrar sig nu

Det är en stor skillnad på att vara ärlig och lämna ut sig.

Jag får många frågor kring det, hur jag kan vara så personlig här på bloggen.

Jag vet inte hur jag ska svara på det.

Jag skulle aldrig vilja blogga oärligt.

Jag är bara jag och det jag skriver om är på riktigt,

om det sen är om mig, mitt jobb, en vas jag älskar eller en resa jag önskar göra så är det ändå jag.

Bara jag.

Jag lämnar inte ut någon.

Jag bara skriver det jag har inom mig eller det jag är med om.

Jag bara skriver helt enkelt.

Jag känner så många oärliga människor här i världen och vissa delar av mitt liv var jag där mitt i.

Mitt i lögnerna vi säger bara för att.

Mitt i lögnerna som skapar en bild av ett liv som inte finns där.

Bara för att inte tro att vi jag är tillräckligt intressant, normal, onormal eller vacker precis som jag är.

Jag har inget emot att gå i bitar -

 om det kan visa min rätta form.

Livet är för kort för att inte vara ärlig, livet är för kort för att oroa sig för vad andra tycker eller tänker, jag har levt så nära den där tävlingen och med ett ständigt bekräftelsejagande att jag till slut sa nej.

Jag ramlade av det rusande tåget med flit.

Hoppade.

Jag skrapade mig ordentligt i fallet och några delar av mig själv bröts för att sakta läka igen.

Men jag ångrar mig aldrig.

Inte för en sekund.

Men jag tror att de sitter där och ångrar sig nu.

❤

Ständig förändring

Jag har alltid varit sån.

Gjort om, igen och igen, pysslat, målat, ja till och med snickrat.

Inte alltid och jämt, jag stannar av ibland och låter sakerna bara vara.

Jag kom på det när jag såg tidningen Leva&Bo, 

för där såg det helt annorlunda ut mot hur det ser ut idag.

Och jag är inte i närheten färdig med min "förvandling" eller "förändring" men jag har den i huvudet.

Planen.

Den finns där inne och snart ska jag ta tag i den på riktigt.

Byta soffor och köpa matta och skrynkla till några linne gardiner.

Jo snart så.

Så ja, jag planerar vidare i huvudet -

 för där inne vet jag exakt hur jag vill ha det.

Och jag tänkte visa upp er min moodboard för hur jag vill att känslan ska vara.

Visar den i morgon tror jag minsann för nu måste jag borsta det här toviga håret och försöka se respektabel ut.

Har ju möte med en smyckes-leverantör idag minsann.

Så mitt vardagsrum och min moodboard kommer senare helt enkelt.

Tills dess, ta hand om er.

Vi åkte ut till havet

Jag var ledig några timmar, nästan en halv dag faktiskt.

Och jag gjorde vad jag kände för.

Packade med fika, kaffe, hundar och två barn i bilen.

och styrde mot havet.

Det var magiskt vackert.

Som alltid.

Dimman låg som ett täcke över marken och havet syntes inte riktigt.

Men det var där.

Jag kom på mig själv med att tänka efter.

Tänka på att bara vara.

För någonstans i kroppen är det en puls som slår, en hjärna som går på helvarv och jag måste säga till.

Att bara vara.

Att bara andas.

Stanna här sa jag till mig själv i mitt huvud.

Låt tvätten bli sur hemma i tvättmaskinen och låt sängen vara obäddad för en dag.

Stanna.

Andas.

Och det gjorde vi.

Och när jag själv glömmer bort det.

När hjärnan börjar tänka på jobbet eller vad vi ska äta till kvällen så är det tur jag har dem där.

Barnen som stannar min tid.

Barnen som får mig att andas och bara blicka ut mot horisonten.

Det är tur jag har dem.

Barnen.

Idag däremot.

Idag måste hjärnan tänka jobb och försöka komma på vad vi ska ha till middag.

Och så är det väl tänker jag.

Livet.

Leva & bo

Jag får väl ändå visa lite själv med.

Att mitt hem var med i tidningen igår.

Anna och Carina var ju här för nån månad sen.

Vi pratade om livet, bloggar, pinterest, föräldrar, barn och mycket,mycket mer.

Pratade om livet.

Om och om igen.

Och under tiden så fotade dem med.

Vissa av dem fotona ses nu i tidningen Leva&Bo.

Inget ni inte redan sett kanske.

Men ändå.

När jag kör till jobbet kan ni ju springa iväg och köpa den.

Tidningen menar jag.

;)

Ha en fin fin Söndag mina vänner.

när man gör som man vill

Jag hade gjort det.

Om jag kunde.

På riktigt kunde.

Då hade jag gjort som jag vill.

Jag hade druckit rödvin minst varje helg.

Jag hade ätit godis nån gång i veckan.

Jag hade struntat i att tvätta bort sminket när jag är så trött att nacken kröker sig.

Jag hade ätit popcorn till lunch och tränat typ alltid.

Som jag vill.

Gör det då säger du säkert.

Men det går inte, även om jag vill har jag lärt mig det nu.

Jag vill, men kroppen klarar det inte.

Sockret gör magen och huden lite mindre "hej jag är så fräsch:ig" och sminket måste väck annars har jag snart inga ögonfransar kvar.

Vinet ger mig så lätt huvudvärk och kanske ett och annat gram runt magen.

Men jag vet inte vad som gör vad och inte.

Jag skulle kunna bo på gymet om det var så.

Fullkomligt älskar känslan av att röra på mig, ta i, känna hur musklerna liksom gör vad de är tänkta till.

Men de säger att kroppen måste vila med.

Så just nu gör jag nästan inte alls vad jag vill.

Just nu.

Jag äter inte godis alls,

jag dricker inte rödvin.

Jag tränar bara 2 ggr i veckan och popcorn har jag inte ätit sen innan jul.

Om jag kommer må bättre av detta?

Ingen aning.

Men jag testar.

Tiden har ju en tendens att passera ändå.

Så jag testar.

Äter sallader och omega-3 fetter.

Jo då ibland testar jag på nya saker minsann.

Ibland gör jag inte alls som jag vill.

att veta något ingen vet

Jag får mail med vackra ord.

Långa rader skrivna bara till mig.

Jag ler.

Kan inte sluta le.

Och i magen liksom hoppar det lite försiktigt upp och ner som i ett glas bubbelvatten.

det pyser och pirrar på ett bra sätt.

Jag har tre timmar med fotograferande idag.

Tre timmar, men det enda jag tänker på är det där mailet och vad som komma skall.

Men jag fotar lite.

Jag fotar den nya fina skallen som liksom ropade om att få bo inne på Jacks rum.

Texas Longhorn small heter han.

Inget vidare namn kanske men det berättar ju tydligt vad han är.

Jag tänker att jag ska bege mig ut på en åker med fyra kuddar och en korg.

Men vinden är för kall och den där snön som kommer i sidled gör att jag ändrar planen.

Jag stannar inomhus.

Stannar kvar i värmen innanför dessa väggarna, dricker tre koppar kaffe och städar lite här och lite där.

Jag vet att jag ångrar mig sen.

Sen när tiden blåst iväg och fotona ännu inte är tagna.

Men nu får det vara.

Jag stannar kvar och gör inget mer än kroppen orkar och vill.

Som att torka av en hylla i köket eller starta en maskin med vittvätt.

Typ så spenderar jag mina tre lediga timmar.

Och jag tro jag ska läsa det där mailet igen.

För tänk va - om allt går som det står skrivet där.. då har vi en sjujäkla framtid att le inför.

Eller jag det har man ju alltid men just detta gör det lite,lite roligare.

Fredag mina vänner.

Sa jag att det är Fredag med?

för alltid

Det snöar.

Stora vita snöflingor liksom kommer i sidled.

Hela staden är vit och vägarna syns inte längre.

Vinter.

Det blir vackert utanför 

med snö i stora fluffiga drivor, och här inne är det äntligen ljust.

Klockan är snart fyra men ljuset stannar ett tag till.

Och jag älskar det.

Saknat det.

På skåpet i köket står en urna och väntar på en växt.

Blommor ja, de behövs nu, 

jag har bara inte samlat mina tankar och kommit så långt.

ännu.

Och kanske jag borde dammsuga när jag äntligen slutar lite tidigt.

Eller inte alls.

 Kanske jag bara sitter här med min kaffe och stirrar ut på snön.

Stirrar ut på snön och njuter av ljuset.

Kanske.

Det visar sig.

Onsdag och snön fortsätter falla.

Men inte för alltid.

i hemlighet

Jag har träningsvärk och i huvudet flyger tankar omkring med måsten.

Jag försöker lura mig själv om att det är lugnt, men jag vet att det snurrar fort och sätter mig ner för att andas.

Jag känner den nu.

Kroppen som tillhör mig.

Känner den bättre nu än innan och det märks när jag börjar dra upp axlarna, trycka läpparna mot varandra och sedan le.

Jag vet att den säger till då.

Andas.

Och kanske är det nu jag kallas vuxen och mogen.

När jag lyssnar på den.

Kroppen.

Jag ska ju köra det här skeppet ganska långt ändå tänker jag nu.

Kroppen har mycket kvar att göra.

Så jag andas.

Andas och skingrar tankarna bort från mardrömmen som höll mig i ett järngrepp hela natten.

Mardrömmarna kommer bara då.

Då när andningen varit för kort och snabb och tankarna inte hunnit sorteras.

Men jag lyssnar.

Och jag andas.

Djupa andetag och sträcker försiktigt på kroppen.

Dricker hett kaffe och struntar i att borsta mitt hår.

Tisdag.

Tjockare än vatten

Det är det jag gör.

Ser på en ny tv-serie och gråter fast jag inte vet varför.

Hela dagen gick åt till att packa galet mycket paket som nu är på väg hem till alla er där ute.

Vackra vaser, doftljus, smycken och mycket mer och jag kan inte låta bli att le när jag märker hur bra smak ni har .)

Jag har fri frakt i ett dygn i webshopen och det märks.

Hemma igen kokar jag kaffe fast det är för sent, jag kör barn till handbollsträning och steker äggmackor till två söner.

Jag tvättar träningskläder och bäddar rent en säng.

Efter det drunknar jag på Pinterest och längtar efter sommar.

Sommar, sol och varma lena vindar med en svag doft av kokos.

Det är det jag gör.

En Måndag när snön fullkomligt yr utanför fönstret och en ny tv-serie fått mig att gråta fast jag inte vet varför.

Då längtar jag dit.

Till sommaren.

Ganska vanligt för att vara jag.

Sommaren åh sommaren.

Åh sommaren.

Malin - By mile

Den här världen vi har.

Internet.

Tänk vad den ger oss.

Ger mig.

Det finns så många där ute som jag nu anser vara mina vänner.

Det finns massor av vackra, starka kvinnor som är så nära men ändå så långt ifrån.

De som skickar fina mail, sms och instagram-hälsningar.

Jag känner ju andra som aldrig skulle göra hälften av vad ni gör för mig.

Galet ju.

Galet bra.

Galet vackert.

Men ser du, säger jag till mannen när han står och läser tidningen vid köksön.

-Ser du?!?!

En tjej som jag inte träffat mer än här, en tjej som liksom står mig nära där ute i internet världen.

Hon är galet vacker inuti och utanpå. 

Hon tog sig tid, skickade fina hälsningar till mig, peppande ord när jag behövde dem och söta små hälsningar bara för att hon är just hon.

 I Fredags när jag kom hem.

Då hade hon skickat detta!!

Det vackraste lilla armbandet jag någonsin sett.

En liten kompass, så vacker , så enkel.

Förstår ni?

Ja men hur glad jag blev, hur rörd jag blev och hur många jag talade om det för?

Ja ni förstår nog, ni är ju ganska mycket som jag ändå.

Och så glad jag är att jag har er.

Så tacksam.

Så rörd.

Tack snälla söta Malin, hade du bott närmre hade jag kört hem till dig i ilfart och gett dig en varm kram.

En varm kram och sen hade jag nog stannat i din soffa och pratat om livet hela kvällen.

typ så.

Så tack Malin och du anar inte hur rörd jag blir för kvinnor som dig.

Anar inte.

jag längtar till värmen

Inte så jag längtar bort.

Men jag längtar dit.

Dit där man vaknar av ljuset, och ser dimman röra sig över havet- precis innan man springer sin runda i berget jag nu för tiden känner till så väl.

Jag längtar dit.

Längtar dit.

Där gränderna är många och husen är så vackra att man tappar andan.

Längtar dit där solen skiner nästan alltid och där apelsinblommorna skapar magi i min själ.

Dit längtar jag.

Bilderna är från förra året.

Sportlovet.

Vi tog en "vårkänsla" istället för fjällen det året.

Och som jag längtar dit.

Nån dag måste jag bo vid havet, där solen skiner oftare.

Nån dag.

Nu däremot.

Nu är det Fredagmorgon, alla andra sover och mina tår är lagom frusna för att tända en brasa.

Ja precis så är det nu.

Fredag, bara det skapar ju värme i sig.

Marockanskt porslin och hett kaffe

Det är plötsligt Onsdag, jag som hade så många planer för den där Tisdagen som passerade för fort.

Onsdag.

Hela gårdagen gick åt till att krama vänner jag saknat, prata i telefon, köra bil i timmar samt inhandla lite mer nyheter från Rif.

Ja men ni förstår Rif Designs grejer...

Att sitta där på en marockansk skinnpuff och sippa svart hett kaffe ur randiga små espresso muggar en Tisdag, men en tjej som heter Mimmi som pratar så fort och så glatt att man inte kan göra annat än le.

Ni förstår.

Det köps en hel del på det viset.

Och självklart är det det svart/vita som köps mest.

Jag har en lång lista på väntande kunder som ligger på jobbet och idag ska den äntligen få prickas av!

Kaffekoppar och urnor ska skickas från Östersund till Ystad!

Men en del nytt kom oxå, och det ska jag fota och visa er så snabbt jag bara kan.

Nu måste jag först dricka en kopp hett kaffe i soffan innan resten av huset vaknar.

En morgon innan alla andra stiger upp, med en varm kaffekopp i handen och en hund vid min sida.

En mysig morgon om man frågar mig.