att veta något ingen vet

Jag får mail med vackra ord.

Långa rader skrivna bara till mig.

Jag ler.

Kan inte sluta le.

Och i magen liksom hoppar det lite försiktigt upp och ner som i ett glas bubbelvatten.

det pyser och pirrar på ett bra sätt.

Jag har tre timmar med fotograferande idag.

Tre timmar, men det enda jag tänker på är det där mailet och vad som komma skall.

Men jag fotar lite.

Jag fotar den nya fina skallen som liksom ropade om att få bo inne på Jacks rum.

Texas Longhorn small heter han.

Inget vidare namn kanske men det berättar ju tydligt vad han är.

Jag tänker att jag ska bege mig ut på en åker med fyra kuddar och en korg.

Men vinden är för kall och den där snön som kommer i sidled gör att jag ändrar planen.

Jag stannar inomhus.

Stannar kvar i värmen innanför dessa väggarna, dricker tre koppar kaffe och städar lite här och lite där.

Jag vet att jag ångrar mig sen.

Sen när tiden blåst iväg och fotona ännu inte är tagna.

Men nu får det vara.

Jag stannar kvar och gör inget mer än kroppen orkar och vill.

Som att torka av en hylla i köket eller starta en maskin med vittvätt.

Typ så spenderar jag mina tre lediga timmar.

Och jag tro jag ska läsa det där mailet igen.

För tänk va - om allt går som det står skrivet där.. då har vi en sjujäkla framtid att le inför.

Eller jag det har man ju alltid men just detta gör det lite,lite roligare.

Fredag mina vänner.

Sa jag att det är Fredag med?