Vi åkte ut till havet

Jag var ledig några timmar, nästan en halv dag faktiskt.

Och jag gjorde vad jag kände för.

Packade med fika, kaffe, hundar och två barn i bilen.

och styrde mot havet.

Det var magiskt vackert.

Som alltid.

Dimman låg som ett täcke över marken och havet syntes inte riktigt.

Men det var där.

Jag kom på mig själv med att tänka efter.

Tänka på att bara vara.

För någonstans i kroppen är det en puls som slår, en hjärna som går på helvarv och jag måste säga till.

Att bara vara.

Att bara andas.

Stanna här sa jag till mig själv i mitt huvud.

Låt tvätten bli sur hemma i tvättmaskinen och låt sängen vara obäddad för en dag.

Stanna.

Andas.

Och det gjorde vi.

Och när jag själv glömmer bort det.

När hjärnan börjar tänka på jobbet eller vad vi ska äta till kvällen så är det tur jag har dem där.

Barnen som stannar min tid.

Barnen som får mig att andas och bara blicka ut mot horisonten.

Det är tur jag har dem.

Barnen.

Idag däremot.

Idag måste hjärnan tänka jobb och försöka komma på vad vi ska ha till middag.

Och så är det väl tänker jag.

Livet.