Vi flyttar

Inte vi här hemma i det stora svarta huset.

Nej men Lakewoodliving.se flyttar.

Byter lokaler och laddar för nya äventyr.

Det känns bra.

Spännande.

Det känns omfamnande och spännande.

Att flytta.

Så vi ska ha lite utförsäljning med start ganska snart.

Alla möbler i butiken skall säljas ut och ja en hel del annat med.

Så ni som bor i närheten av Kristianstad får hålla utkik helt enkelt.

Och alla flyttar är väl värt att fira?

Så till helgen får vi skåla tycker jag.

Skåla mot nya äventyr. 

Som en Fredag mitt i veckan

Jag har ju tagit det där beslutet nu.

Jag tror att det blir bra och känner mig lättad inuti.

Jag kör till gymet med tusen tankar men vet att det blir bättre efteråt.

Jag vet att det blir.

Jag lyssnar på musik så hög att pulsen känns i bröstet och jag behöver det.

Som en liten fest i min bil på väg.

Som en Fredag fast det bara är Tisdag.

Nu är det tid.
Dags.

Jag kör.

Fredgas-fix och nya möten

Det är Fredag och himlen är rosa när jag vaknar.

I min kropp blandas förhoppningarna med lite förtvivlan och jag svarar på ett mail som väntat länge.

Jag måste ta beslut nu.

Och när jag står där och ser på den rosa himlen genom mitt fönster tas det bara.

Beslutet som väntat ett tag.

Jag har stigar att trampa upp och det känns mer än ok.

Ett beslut är alltid skönt inuti.

Så den här Fredagen ringer jag runt till olika människor och säger något nytt.

Sen tar vi Fredagen med allt vad den innebär - 

Så som jobb, fotografering, middag barnen valt själva, byggnation av en dotters smink-bänk och kanske en film i soffan.

Så gör vi.

Så blir det.

Hon ringer mig om kvällen

Jag visste inte förr.

Visste inte innan att vi kände varandra så väl.

Jag vet hur hon tänker när hon inte kan förklara sig och jag skickar ett meddelande precis just då.

För jag vet hon behöver det.

Min syster i en helt annan del av Sverige.

Hon behöver mig, och jag behöver henne.

Kanske mest precis just nu.

Det finns något som inte syns mellan oss.

Det kanske fanns där förr men jag kände aldrig efter.

Kände inte noga.

Men nu känns det.

Det som håller oss samman.

Och när hon inte hittar orden för hur ledsen hon är gör det inget alls.

Jag vet redan.

Kan känna det inuti.

Det ordnar sig till slut säger alla runt omkring henne.

Det gör ju alltid det.

Hon säger precis just så till mig då.

Och jag svarar vad hon redan vet.

-Det ordnar sig ja, det gör ju alltid det..

men på vilken bekostnad och hur mycket skada ska ske helt i onödan?

Ja! Precis vad jag vill skrika säger hon då.

Visste väl att du skulle förstå.

Ja älskade syster, du kan tro jag förstår.

Pure & Original

En ledig Fredag.

Jag målar.

Vi drar ner gammal tapet.

Två lager.

Sen spacklar jag och hon slipar.

Dottern som bor i det rummet.

Sen målar jag.

Ett lager räcker tänker jag.

Fint att det är ojämnt.

Lite som jag.

Som jag inuti.

Jag bäddar med linne massor av fina kuddar och hänger en skrynklig pläd över gaveln.

Blir nog bra detta.

Blir nog hur bra som helst.

Färgen?

Den heter Wet Sand och ni hittar den här.

Nu?

Nu ska jag äta Lax och dricka vitt vin.

Ni?

Just breathe

Jag stannar kvar i sängen hela dagen.

Hela Tisdagen.

Finns inget annat val.

Förkylningen jag känt kom krypande slog ner med full kraft.

Jag försökte länge mota undan den
 med allt jag kunde och visste men det gick inte.

Det är stressen säger mannen till mig på morgonen.

Det är stressen du har inom dig som försvagar ditt immunförsvar.

Jag nickar tyst.

Det är sant kanske tänker jag.

Sant att allt faller när stressen tar över.

Jag hade så mycket som skulle färdigställas denna vecka.

Jag skulle ha möten, måla om en dotters rum och fotografera.

Skulle.

Men de får vänta.

Rummet med de nerrivna tapeterna får vänta.

Säljarna får vänta, ja jag får vänta.

Det har hänt att jag känt flera gånger den här hösten att jag måste ta det lugnare. Andas.

Det har hänt att jag känt precis så.

Septembers sista dagar

September, det finns ändå lite sommar kvar i den månaden.

September.

Men jag ser i kalendern att sommarens sista dagar är här nu.

Snart tar Oktober vid.

Så jag tar tag i de sista dagarna nu.

Hoppas på solsken och långpromenader i skogen.

Planerar att köra till havet och känna den där sista lite ljumna vinden svepa förbi.

Innan Oktober rullar in och tar över.

Oktober och röda löv.

En dotter fotograferas i min trädgård, det är bra när man har en levande modell i hemmet tänker jag.

Bra när man måste visa upp nyheter i form av skira blusar från Sixty Days som nu finns att klicka hem i webshopen.

Hon säger att hon inte kan det här.

Att modella.

Jag svarar att det kan hon visst.

Hon behöver inte göra något alls.

Bara sitta där.

Stå.

Bara vara.

Älskade dotter.

Den vackraste jag vet.

September

Jag hinner ingenting.

Ibland tänker jag att jag ska springa bara, långt bort och andas.

Men så kommer ett sms eller en kram från barnen och jag andas ut.

Får en klapp på axeln och ett tack.

För mitt i allt så tappar jag ibland känslan för hur bra det ändå är.

Hur bra jag ändå är.

Att räcka till på hundra platser samtidigt kan ingen.

Och jag inser det.

Tar in det och accepterar.

Jag har kundmöten och fotograferingar som väntar.

En kropp som vill bada bastu och skratta och barn som jag kramar om varje dag.

Jag tänker inte låta stressen vinna över mig säger jag innan jag somnar.

Tänker inte låta den vinna.

Lördags-lat

Det regnar.

Soffan lockar mer än sonens karateträning på morgonen.

Men jag gör vad jag ska såklart.

Väcker barn, äter frukost och kör på träning.

I regn och med en lathet som känns i min kropp.

Jag får dem ibland.

Dagarna som är som baksmälla i livet.

De som säger att det enda jag vill just nu är att sitta i soffan med mjukiskläder och en bra film på tv:n.

Jag får dem ibland.

De dagarna.

Som idag.

Jag vill mest bara hem när jag kört till jobbet.

Vill mest bara tvötta bort smink och sätta upp håret i en knut.

Vill mest bara krama barn och klappa hund.

En Lat-Lördag i September.

In my mind its spring

Löven har ändrat färg nu.

Luften är annorlunda.

Det är en frisk himmel med krispig luft på promenaden och jag vet att det är hösten.

Men i min själ är det vår.

I min själ.
Jag vill ha det så.

En vacker dag ska jag bo där mörkret inte varar så länge, men tills dess njuter vi av detta.

Krispig luft och löv som ändrar färg.

Jag dricker kaffe i soffan.

Fotar lite smycken och gör mig redo för gymet.

Det är Tisdag med strålande sol och i hjärtat mitt är det vår.

I hjärtat mitt.

I sensommardis

Jag går ensam genom huset när alla andra åkt iväg.

Barnen i skolan och mannen hos frisören.

Jag bäddar en säng och piffar några kuddar i en soffa.

Det ligger som ett filter av magiskt ljus i mitt hus och jag måste fotografera lite.

Det är Måndag igen och en helg försvann snabbare än den kom.

Vi har hunnit med massor och ingenting.

Precis som vanligt.

Jag hade planerat att rensa.

Ta tag i allt.

Men nästa helg är mannen borta och då, kanske då tänker jag.

Så kör jag en "Lakewood-loppis" på instagram.

Så får det bli.

För nu är det Måndag - gym och jobb kallar.

LOVE

Söndag.

Hösten är här för att stanna.

Jag dricker kallt kaffe och bäddar en säng.

Blir blöt av regn på hundpromenaden och känner en rastlöshet inuti som jag inte kan sätta ord på.

Söndag i Septemeber och jag frågar mig själv vad jag vill göra.

Om och om igen.

Och när hon kammar håret i hallen passar jag på.

Att fotografera en tonåring lite snabbt medan hon inte säger ifrån.

Älskade barn.

Var tar den här tiden vägen.

Fredagskänslor

Jag kramar om pojkarna i hallen innan de går till bussen.

Älskar er.

Älskar dig.

Varje dag samma sak, idag håller jag dem lite längre inuti min famn.

Jag ser dem gå mot bussen genom fönstret och förvarar bilden av dem inuti.

Det händer så mycket ofattbart läskiga saker i världen och jag håller hårt i de vackraste jag har.

Livet.

Jag äter frukost vid ett ensamt köksbord och planerar att köra till gymet.

Göra av med energi, tanka ny.

Sen väcker jag en dotter i sitt sovrum som redan klockan sju badar i ljus.

Det är dags att vakna nu, jag skjutsar dig till skolan om du vill.

Hon kliar sig i ögonen och nickar.

Ja. Tack mamma.

Mamma liksom.
Jag.

Måste älska detta livet.

Idag är det Fredag.

Luften är kall.

Solen är på väg fram bakom dimman.

Det är Fredag och jag tänker på hur bra vi har det.

Och på hur hemsk världen är ändå.

Kärlek.

Det bästa vi har.

Som om sommaren försvann

Jag vet inte vart jag ska börja,

var jag ska hitta det jag söker.

Överallt ingenstans - frågor utan svar.

Det känns lite meningslöst att försöka förklara.

För mig.

Det känns som en väntan, en längtan inuti och jag vet att den försvunnit nu.

Sommaren.

Jag bäddar rent i ett sovrum med släpande ljus.

Försöker bota en ond mage med te och vila.

I hallen på morgonen frågar dottern mig om vart vi är på väg.

Som om hon vet att något är på gång.

Som om hon känner mig mer än jag förstår.

Vi har planerat tillsammans men ibland tar tiden slut.

Andetagen byts ut och vi styr mot annat håll.

Men så kommer hon på det.

14 år gammal med väskan under armen frågar hon om jag kommer flytta till solen på riktigt.

Kan ju vara roligt säger hon.

Jag vet inte.

Vet inte.

Hon bara ler, håret svänger runt hennes ansikte när hon vänder sig om och går mot bussen.

Vad lätt det kan vara men samtidigt så svårt.

Livet.

Jag dricker kaffe och tar en långpromenad.

Det är Tisdag den första September och den kom som ett brev.

Hösten.

Plantorna behöver vatten och jag behöver vila.

Höst liksom.

Bara sådär.

Pizzakväll

Jag jobbade först.

Byggde om på flera ställen samtidigt i butiken.

För att göra plats.

Plats för nyheterna som är på väg.

Väl hemma fick jag med en dotter och mannen min på långpromenad.

Vi gick längs grusvägar med solen i sidan och pratade om allt.

Vilken rensning det är.

Att promenera. Tillsammans.

Efter promenaden kom vi hem till en trädgård som kändes som sommar.

Vi korkade upp en flaska bubbel och skålade.

Sen satt vi där tills solen gick i moln och magarna började kurra.

Han bakade pizza.

min man.

Ja men på riktigt,

Hemlagad pizza med tre sorters ostar på.

Jag skojar inte,

Ville aldrig bli mätt.

Lördag liksom.

En underbar sådan.