Som om sommaren försvann

Jag vet inte vart jag ska börja,

var jag ska hitta det jag söker.

Överallt ingenstans - frågor utan svar.

Det känns lite meningslöst att försöka förklara.

För mig.

Det känns som en väntan, en längtan inuti och jag vet att den försvunnit nu.

Sommaren.

Jag bäddar rent i ett sovrum med släpande ljus.

Försöker bota en ond mage med te och vila.

I hallen på morgonen frågar dottern mig om vart vi är på väg.

Som om hon vet att något är på gång.

Som om hon känner mig mer än jag förstår.

Vi har planerat tillsammans men ibland tar tiden slut.

Andetagen byts ut och vi styr mot annat håll.

Men så kommer hon på det.

14 år gammal med väskan under armen frågar hon om jag kommer flytta till solen på riktigt.

Kan ju vara roligt säger hon.

Jag vet inte.

Vet inte.

Hon bara ler, håret svänger runt hennes ansikte när hon vänder sig om och går mot bussen.

Vad lätt det kan vara men samtidigt så svårt.

Livet.

Jag dricker kaffe och tar en långpromenad.

Det är Tisdag den första September och den kom som ett brev.

Hösten.

Plantorna behöver vatten och jag behöver vila.

Höst liksom.

Bara sådär.