Vardagsrum och fotoväggar

Det blir liksom Måndag innan man hinner förstå.

Det regnar inte tänker jag när jag tassar upp över stengolvet.

Inget regn, så jag tar nog den där långpromenaden i dag.

men först startar jag upp kroppen med det godaste jag vet.

hemmagjord granola och filmjölk.

Och så smyger jag runt med en kamera och fotar lite snabbt.

För att ha något att visa idag,

så vad sägs om en fiolfikus och en rostig lanterna?

Jag älskar dem båda.

Och honom med.

Al Pacino.

Vem kan låta bli att förälskas i en man som han?

Inte jag.

Så startar jag min Måndag idag.

och nu, nu när kaffet blivit kallt tar jag den där långpromenaden.

Sen ses jag bädda om i sängar på jobbet.

Hoppas ni kommer förbi.

kram

Jag går stark ur det här

Det var när luften tog slut.

När andetaget inte fanns att andas längre.

Det var då jag gick.

Jag hade gått innan med men alltid på något tvångsaktigt sätt gått tillbaka.

Tillbaka dit där luften inte fanns att andas.

Jag kunde inte andas där längre, det var för rått och för hårt, det var för elakt och för kallt.

det fanns ingen syre för mina lungor att hitta.

Så när vi pratar om livet han och jag.

Min bror som är långt över mitt huvud.

Då säger jag det.

Jag kan inte längre, 

hittar inte längre dit,

vet inte längre hur vägen dit ser ut.

Och så säger jag som det är.

Jag vill inte längre hitta dit.

Jag vill hitta hit.

Här där jag hör hemma, 

här där jag är den jag alltid borde varit.

Här där jag tror på mig själv och mina tankar,

här där ingen ser ner på mig, 

här där ingen skyller sitt egna dåliga beteende på mig.

Här där jag själv rår om mig och mina.

Här där luften finns att andas.

Och han vet vad jag menar.

Han förstår.

Vi pratar alltid mycket om då, som att det måste göras så.

För att rensa,

för att förstå.

Om du pratar med alla då tänker jag,

 men jag vet att det aldrig skulle gå.

De skulle aldrig förstå.

Jag har ingen kontakt med de som en gång satte mig till världen.

det låter rått säger de som hör.

Låter rått och kallt.

Men nej värmen kom när jag hittade luften igen.

Luften att andas.

Och kärleken.

Den som finns i obegränsad mängd, den som fyller oss till bredden och ända in i själen.

Jag går stark ur det här.

Med varma andetag och ett hjärta fyllt till bredden av kärlek.

Som det ska vara.

Som det ska vara 

för mig.

Åhus

Vi umgås.

Massor,

Hela tiden.

Tvingar med 8 barn till stranden.

Tvingar.

För de tror först att de inte vill.

Men sen är alla precis lika nöjda.

Lika glada.

Vädret var med oss.

Solen kikade fram och vinden höll sig borta.

Havet låg stilla och i hjärtat var det varmt.

Grill, hav, familj.

Kan kanske inte blir bättre än så en Torsdag i Oktobers sista andetag.

Inte bättre än så.

Skärbrädor i alla dess former

Jag skulle hinna så mycket.

Igår.

Jag gör hälften av det idag.

Redan innan klockan slagit 8 i morse var vi och storhandlade jag och min syster.

Pratade ytlighet och djup där bland potatisar och lättmjölk.

Vi har redan hunnit med det jag inte hann igår.

tvättat lite, fotat skärbrädor och bakat en kaka tills vår långa bror kommer till kvällen.

Vi blir tre syskon av 7 då.

På samma plats.

det behövs.

det behövs skratt, lite barnskrik och kramar.

Vi ses för sällan och för kort.

Alltid.

Så jag snabbar mig på nu,

fotar skärbrädor som är så fina så jag vill ha dem alla i mitt kök, tvättar rent i gästrummet och drar fram madrasser från husbilen så alla får plats.

Nu ska jag springa en runda och sen jobb nån timme till.

Efter det blir det lasagne, rött vin och två syskon jag saknar för ofta.

Tillsammans 
här.

Äntligen.

Allt det där jag aldrig var

Jag säger det till henne.

Att jag är en annan nu.

Att jag var en annan då.

Men visste inte hur.

Så när vi sitter där runt hennes matbord med värmen inuti och regnet fallande utanför säger jag det igen.

Att allt det där jag aldrig var, det var det jag ville bli.

Det är det jag försöker vara.

Idag.

Hon är precis som som jag men en annan variant.

Ibland vet jag redan vad hon kommer tänka sen.

Sen när molnet skingrat sig och hjärtat landat.

Jag vet att hon lite efter min takt kommer fram till det jag kommit fram till innan.

Och jag vet att hon en dag kommer förstå mig mer än någon annan.

Så jag väntar.

Väntar och förklarar att det där var aldrig jag.

Aldrig något som jag skulle va.

Vi kör tillsammans de 55 milen ner till mig,

En syster och jag och en bil full med barn.

Hennes yngsta är förälskad i min äldsta.

Vi ler och skrattar om vartannat.

Det här blir ett bra höstlov det vet vi.

Så nu är jag hemma igen,

I mitt hus, det jag ritat och vi byggt.

Jag känner till varje litet hörn, vet exakt var en strumpa kan gömma sig eller var hundarnas leksaker har en tendens att glömmas bort.

Idag ska jag jobba igen,

jag har saknat det.

Jobbet, butiken, kunderna.

Jag ska packa nya skärbrädor och skicka till er och så ska jag bygga om.

Oj ja jag ska bygga om.

För snart, snart ska julen in i butiken.

Jag hör det viskas om att vissa redan är klara.

Klara med att pynta jul, så jag är knappast först.

knappast.

Fredag i ett regnigt Västmanland

Det var sagt att det skulle fotograferas hela dagen idag.

Det var sagt så.

Men när jag vaknar i min systers gästrum hör jag regnet slår mot rutan.

Nu vet jag inte längre om det som var sagt kommer göras.

Idag.

Jag ska fotografera minnen.

Minnen från en stad där jag en gång var.

Men det där regnet som bara öser ner och den där vinden som liksom tar i från botten av sig själv kanske hindrar mig.

Jag planerar att jobba lite vid datorn istället.

Planerar att ringa en gammal vän och planerar att tvätta lite till en syster som jobbar.

Eventuellt fotograferar jag lite här hemma hos min syster.

Om ljuset vill komma en aning mer än det hittills gjort.

Eventuellt kör jag till barnens farmor och dricker för många koppar kaffe.

Det är Fredag och jag befinner mig i ett regnigt Västmanland med en varm kaffekopp vid min sida.

Fredag. 

Höstkittad

Jag ska inte köpa något alls denna hösten.

Så sa jag för några veckor sedan.

Jag har ju redan allt.

Det har man ju.

hmm ja ni förstår.

Men så kommer den där känslan.. något annat.. någon förändring.

Så jag som helt och hållet även i år håller mig till guld och svart, cognaq och bruna nyanser gör en liten mood-board för att visa min höst-stil.

Det är detta jag kommer ha på mig i höst.

Och i vinter kanske.. om jag inte mot förmodan köper något nytt.

Jag har köpt nya skor igen, det är något sjukligt med mig och skor.

Sjukligt med skor och kuddar.

Och ja soffor och matbord med för den delen.

En blazer från Zara, scarf och smycken från lakewoodliving och skor från Scorett.

Men kallare än så här behöver det inte bli nu tycker jag.

Nej det räcker nu.

Så ja Hösten jag säger hej du är lite välkommen ändå.

Ett tyst hus och svala lakan

Vi sover länge allihop.

Det var som att Lördagen tog ut sin rätt.

Vi vaknade sent på Söndagen med rufsiga hår och försiktiga steg.

Kaffet puttrade och barnen gäspade.

Söndag.

Festen jag planerat för Lördagen uteblev.

Det kanske var bra ändå tänker jag.

Jag dricker kaffet på kontoret framför Så mycket bättre och efter det tränar jag i hallen.

Jag har ett fullspäckat schema för den här veckan så Söndagen till att bara vara den behövdes.

Behövdes massor.

Och när jag tränat färdigt kör vi till en annan stad,

Jag shoppar underkläder och vi äter lunch tillsammans.

Dottern är inte riktigt vad hon brukar vara och när vi kommer hem igen ligger hon i en soffa under ett duntäcke och sover.

Vi äter äggmackor och ser på film.

En söndag som jag saknat.

Nu är det Måndag igen, veckan ropar hej och ett fotojobb skall göras uppåt i landet.

Det är småstadsdrömmar och storstadslängtan i ett och samma andetag.

Hej Måndag, hej veckan.

Nu gör vi det här.

Jag planerar för helg

I huvudet.

Och i hjärtat.

Där planerar jag för att sätta mig i en bild med vacker musik, tre rufsiga barn och något matstopp på vägen.

Det planerar jag där.

I huvudet.

Och i hjärtat.

Men i verkligheten.

Där kanske inte det fungerar lika bra som i huvudet.

Som i hjärtat.

Nej för i verkligheten måste jag jobba, mannen leverera sängar och ja tiden finns liksom inte riktigt kvar då.

Till att köra tre barn och mig upp till ett litet rött hus på landet där min syster bor.

Till ett litet rött hus med vita knutar ca 50 mil härifrån.

Men längtan finns där.

Här.

I huvudet och i hjärtat.

Längtan efter en syster, tre barn som tillhör henne och den där luften de har där på landet.

Längtan finns här.

Så jag städade huset extra noga idag.

Tvättade undan all tvätt.

För man vet ju aldrig,

Kanske det impulsiva vinner över mig.

Kanske.

För man vet ju aldrig.

Solen är bakom molnen

Jag åker längs slingriga vägar där Mio min Mio en gång spelades in.

Vackert.

Vackert på ett magiskt vis faktiskt och jag är ok med hösten ett tag.

Ett litet tag.

Jag pratar massor och helt osammanhängande med en man som tillhör mig.

Han hör säkert bara hälften men det är ok det med.

Det är Onsdag och musiken som spelar i bilen är bland det vackraste jag vet just nu.

Jag planerar att inte städa och inte heller tvätta på hela dagen.

Jag tänker bara vara.

Jag får ett sms och ler, hon vet vad jag behöver när hösten är här och jag planerar att köra längre en dag.

En dag då jag får ledigt från det här vi gör varje dag.

Planerar att sitta i en soffa med en son som tillhör henne i mitt knä.

Planerar att kanske sminka upp mig och bege mig in till en pub i en by jag en gång bodde i.

En dag då jag får ledigt från det jag gör varje dag.

När musiken spelar igen på vägen hem tänker jag.

Kan man göra vad man vill när man vill?

Hur man vill?

Sen höjer jag bara volymen och sjunger med.

Utanför bilrutan far fälten förbi i brunt och orange.

En häst bland kullarna och ett regn som ligger som ett täcke ovanför.

Och när sången spelar ut bestämmer jag mig.

Att ja det kan man.

Man kan göra vad man vill, hur man vill, när man vill.

Bara man vet vad man vill.

Så det så.

avsvalnat kaffe och regn

Jag hinner inte med det jag tänkt.

Inuti fladdrar så mycket så kroppen rör sig som seg honung.

Jag lyssnar på musik som får mig att andas.

Jag klappar hundar och dricker kaffe som hinner svalna.

Jag kör en repris på min frukost och tuggar sakta.

Jag har 2 möten och många, många paket som skall skickas.

Jag hinner inte det jag vill hinna.

Och mitt i denna tid utan plats för annat än det jag måste letar jag ändå efter en weekend till någon plats där solen skiner och havet är ljummet.

En weekend med någon jag älskar.

Den hade inte skadat just nu.

Men tiden säger annat.

Got to go.

Fisksoppa och bio en Söndag i oktober.

Jag vaknade det senaste jag gjort på väldigt länge.

Flera år.

Det var tänkt i mitt huvud att vi skulle göra en utflykt.

Barnen och jag.

Men när jag bryggde  mitt kaffe var det som ett mörker rullade in ovan hustaket och jag tänkte om.

Jag tänkte biobesök och mat som puttrat länge.

Jag tänkte att det är sånt som passar en Söndag i Oktober när det mörknar ovanför.

Och så blev det.

Jag gick i mjukaste kläderna till klockan slog efter ett, planterade lite, städade lite och tvättade lite.

Sen körde vi in till stan och en bio full med barn som doftade smörpopcorn och cola.

Pojken med guldbyxorna

Bra för alla i hela familjen. Så den ska ni se tycker jag.

Och sen blev det Soppa.

Fisksoppa som vi planerade efter hand, och på vad vi hade hemma.

Dottern och jag fixade och trixade och i slutändan?

Ja i slutändan blev den precis så god som vi förväntat oss.

Galet god.

Så vi sörplade och doppade bröd i varm soppa med hemgjord aioli.

Och där satt vi och sörplade tills alla var så mätta så det enda som fanns kvar av dagen var att ligga raklång i en soffa med en film på tv:n, en lagom läskig sådan så vi inte somnade.

En underbar Söndag i Oktober.

Underbar.