När jag vaknar

Det kanske händer snart.

Att jag vaknar till liv igen.

Att jag hinner med allt jag vill hinna och andas lugnt.

Det kanske händer snart.

Men just nu är det bara snurr, snabba andetag och för många koppar kaffe.

Om och om igen.

Men jag vet att det snart händer.

Jag har dragit in en resväska i hallen och har tänkt börja packa.

Jag sa att jag skulle packa igår, men tiden.

Den räckte inte till.

Som vanligt.

Butiken ropar efter mig, nyheter som skall packas upp och egentligen fotas.

Jag vill hinna köpa stödstrumpor (man ska ha det när man flyger länge det har jag hört) och krama barnen extra länge.

Jag vill hitta en bok att ta med och jag vill egentligen ladda upp en bra playlist i min telefon.

Men tiden springer ifrån mig som den alltid gör och jag vaknar halv fem på morgonen och förstår att det är kroppens sätt att säga till.

 P a c k a .

Så jo efter tre koppar kaffe och lite bild redigering här vid datorn ska jag ta tag i den där resväskan som står i hallen och väntar.

Packa var det ju.

Och sen... sen ska jag bara andas.

Andas, skratta och känna havets vindar mot min hud.

När huvudet snurrar men kroppen står still

Det är lite så det känns just nu.

Allt inuti går på helvarv.

Men jag står still.

Jag startar min morgon med starkt kaffe och funderar på om jag snart slutar hälla mjölk däri.

Det finns kvällar då jag längtar till morgonen enbart för kaffets skull.

Och idag, fast det är Måndag tänker jag låtsas att det är Fredag.

Inuti.

Jag klär mig i halsband och örhängen och låtsas att solen kommer på besök.

Allt för att pigga upp en Måndag när allt bara snurrar inuti.

Ja det gör vi.

Låtsas att det är Fredag och solen skiner.

fast det är Måndag och molnen hänger tunga ovanför.

Spring

Jag startar min morgon på gymet.

Efter kaffe och hejdåpussande på barnen.

Gymet.

Jag.

Timbuktu.

För att eventuellt dricka ett glas gott ikväll så springer jag snabba intervaller.

Springer med hjärtat hoppande i bröstet och jag njuter.

Spring.

(glasen finns nu i butiken!)

Jag älskar det på riktigt,

att springa.

Och det finns inget i min själ som hade trott mig då.

Inget hade förstått det då.

Om jag hade sagt det till mig själv när jag var 15.

Jag älskar att springa.

Jag hade aldrig trott mig själv, aldrig kunnat ta in det.

Förstå.

Men som jag älskar att foten var frisk och knäna aldrig gav vika.

Jag skulle springa mer.

Så mycket mer.

Med Timbuktu i lurarna och Fredagskänslan ut i fingerspetsarna.

Varje dag.

"fuck, i regret that workout"

-no one ever.

Ha en totalt underbar Fredag alla ni!

Som en dimma

Det hände något med vädret.

Det som igår var solsken och glada fågelkvitter är idag som en tung dimma och hela staden andas tungt.

Jag skyndar mig innan det tar över helt.

Mörkret som liksom kryper sig in redan innan det hunnit bli ljust.

Skyndar mig att fota några av de nya smyckena från Pipols Bazaar som nu vackert gjort sig en plats i butiken.

Och visst syns det redan, att de är som tillverkade för att resa till södra Florida och strassa runt på en fin restaurang som serverar de grymmaste mojitos du kan föreställa dig.

Visst syns det?

Jag tror i alla fall att det är precis det de ska få göra.

Följa med mig till Florida och lite sol och drinkar.

De är i alla fall på tok för glammiga för detta väder.

Men i morgon.

Då kanske den tunga dimman skingrat sig igen och solen skiner.

Man vet aldrig.

Men hoppas det gör jag.

Ha en fin Onsdag.

svindlande glad

Det är med små små andetag jag tänker på resan jag ska ta.

Jag har inte helt och fullt landat i det ännu.

Att den ska ske.

På riktigt.

Men biljetterna är bokade, hotellet är betalt och en bil skall finnas att hämta upp på flygplatsen när vi landat.

Så den finns ju där.

Resan som jag ännu inte riktigt kunna greppa.

Vi kommer från samma föräldrar hon och jag, men det är inte förrän nu jag säger att jag känner henne på riktigt.

Min syster Sandra.

Inte förrän nu jag förstår henne och vet hur hon känner.

Nu.

Och det kan vara så att vi egentligen hela tiden var precis så här olikt lika men alla sa att det var tvärtom - som gjorde att vi aldrig lärde känna varandra på riktigt.

På djupet.

Eller så är det bara åldern, åldern och visheten och kärleken som liksom kommit in och styrt upp.

Vilket fall.

Så är jag svindlande tacksam att vi gjort detta.

Hon och jag tillsammans.

Svindlande glad.

Och även om det ska jobbas lite från min sida (har fått ett erbjudande som liksom knappt går att ta in) så ska vi ändå umgås.

Min syster och jag.

komplett

Till slut kom de hem igen.

Sonen som ruskar på sitt huvud för att luggen skall lägga sig till rätta.

Han som aldrig kan vara stilla och som har en liten gnista i ögonen när han ser på mig.

Han är hemma igen.

Och mannen.

Han som älskar mig helt villkorslöst och trots att jag är precis så som jag är.

Han med skägget och den trygga famnen, han som alltid står vid min sida på ett eller annat sätt.

Han är hemma igen.

Så på morgonen när jag vaknar och tassar upp i ett tyst hus ler jag lite mer.

Inuti och utanpå.

Kompletta.

Igen.

I köket förbereder jag en frukost för just den sonen som kom hem.

Han fyller 11 år idag och har önskat sig smörgåstårta till frukost.

Jag fixar, och tänker att det är ganska bra ändå, bra att de alla sover till 10 så detta kan räknas som brunch.

Brunch en Söndag, med födelsedag och hela familjen samlad igen.

En av de finaste Söndagarna faktiskt.

*

Och när barnen kollar på film passar jag på att fota lite.

Väskor, smycken och en och annan scarf.

Söndag i mjuka kläder och rufsigt hår.

Älskade Söndag.

Och nu när två av barnen redan sover och en man sitter uppkrupen i soffan, känner jag att det är där jag avslutar den här Söndagen.

Bredvid den där skäggige mannen med de lugna andetagen och varma händerna,bredvid han som älskar mig helt villkorslöst.

Där avslutar jag den här Söndagen.

rufsigt hår och starkt kaffe

Jag vaknar före de andra, precis som det ska vara.

Jag kör till affären och fyller på med kaffe och en god ost.

Kaffe.

Och sen äntligen placerar jag mig här.

Har en bröstkorg full med drömmar och andas försiktigt framför dator-skärmen.

Finns de kvar att tala om? tänker jag för mig själv, och de finns kvar inuti men inga ord som kan förklara dem.

Drömmarna som liksom sköljer över mig på nätterna.

Så jag sitter här.

Planerar upp ett vardagsrum ytterligare och har även börjat skissa på dotterns rum.

Vi tar tag i det med när jag ändå är på gång säger hon och jag till varandra när hon är med mig en hel dag på jobbet.

Ja vi tar ditt rum med.

Hon ler det bredaste leendet och kramar mig.

En ny matta ligger här hemma på prov.

Kanske, kanske inte.

Egentligen behövs ju sofforna för att jag ska kunna ta det beslutet.

Sofforna ja..

Så ikväll när mannen äntligen kommer hem från Italien kan jag börja min övertalning igen.

Kanske inte direkt han kliver innanför dörren.. men om nån dag sådär..

Sofforna han måste övertalas till att älska lika mycket som jag.

Nu tar jag en kaffe till och dukar fram frukosten.

Lördag.

Paus

Jag fick en paus igår.

Efter jobbet körde vi hem till en fin vän och blev serverade middag och skratt.

Jag slappnade av och pratade av mig ett ton med ord.

Paus.

och nog behövs de där små avstickarna i vardagen emellanåt.

De som liksom får mig att strunta i att jag har en maskin tvätt där hemma som legat färdig sen klockan 9 på morgonen.

De där pauserna som får mig att skratta bubblorna ur bröstet och ryta ut lite frustration som ibland faller över mig.

Så nu har jag tankat mig full igen.

Full av vänskap, full av varma  skratt och vackra ord.

Nu är jag redo för ytterligare en dag full med organisering av nyheter, beställning av sängkläder och en och annan kall kaffe.

Och sen börjar det nog bli dags för min man och mellanson att komma hem tycker jag.

För det är något i kroppen som liksom aldrig kommer till ro utan dem.

En skäggig man som andas tungt vid min sida på natten, en rufsig son som kramar mig på morgonen - fattas mig.

Mycket mer än de själv förstår.

Men snart...

Nu tar vi den här Torsdagen - och bara för det, blir det en paus ikväll med.

En paus med pizza, skratt och nya naglar.

Pauser av bästa sort.

Bästa.

Rastlösa hjärta

Jag är en sån som älskar förändringar men hatar dem på samma gång.

Jag älskar rutiner men vill hela tiden att något nytt ska ske.

Jag frågar alltid vad som händer här näst och jag är den som planerar resor, packar väskor, sorterar i hemmet och som sen återigen frågar alla andra vad vi ska göra nu.

Jag vill alltid ha ett projekt på g.

Vill alltid att det ska vara fullt ös på jobbet för att sedan ta en resa och bara vara i solstol någonstans.

Jag älskar att planera.

Och det är det jag behöver nu. 

Ett projekt.

Kanske man skulle hitta en tomt och bygga ett hus på?

Kanske man borde ta tag i den där längtan om att bo i värmen..?

kanske jag bara borde måla sovrummet i kalklitir som resten av Sverige eller borde jag baka något nytt?

Jag är rastlös idag när jag vaknar och då vet jag att det håller i sig ett tag.

Ett projekt hitåt nu!

Och lagom till det projektet som jag nu vill hitta är över så väntar ju den där resan.

Den resan som nästintill är overklig.

Den jag knappt tror på förrän jag är där.

den ja..

Längtar.

Strålande sol

Barnen har sportlov.

De går sömniga tillsammans in i gästrummet på kvällen och bäddar ner sig i dubbelsängen.

Och där bland de fluffigaste duntäckena och skrynkliga sängkläderna ligger de sen och andas tungt tillsammans.

Och idag när solen tittade fram på klarblå himmel var jag tvungen att väcka dem.

Man skulle kunna tro att de inte låg kvar.

Men när jag släppte in solen i rummet och frågade om de sovit gott rörde det sig till slut.

Rufsiga huvuden tittade fram under täcket och en fot sträcktes ut för att vakna til liv.

Måndag idag. 

Måndag med strålande sol.

Och varje gång händer det.

Varje gång solen kommer som en vacker hälsning blir dagen så mycket bättre.

Jag får så mycket mer lust, ork, och vilja.

Ja ni ser ju, i trädgården kunde jag andas vårluft, jag kände den tydligt.

Kände att luften liksom ändrat sig, tagit en ny ton och mitt i allt detta hörde jag fåglarna kvittra.

Man minns inte hur mycket man saknat det förrän nu.

Strålande sol.

och visst hade det varit fint med en dag vid havet och några koppar varm choklad.

Det hade det.

men jobbet väntar ju.

Jobbet och alla tokigt vackra nyheter som trillar in i princip varje dag.

Som den här skönheten.

Kathy - en sminkväska som liksom kallar på en mig.

Nu dags att dricka upp det kalla kaffet, pussa barnen och köra mot jobbet!

Ha en fin strålande sol Måndag där ute.

frågor

Jag har en hel hög med frågor inuti.

Vissa kommer ut och vissa stannar kvar. 

Jag lär mig att vissa frågor behöver svar medan andra bara är där, för att vara just det.

Frågor utan svar.

Och så finns det bilder som skall sparas, inte bara inuti utan även på riktigt.

Vi låg i varsin soffa igår eftermiddag efter jobbet och efter en halv grillad kyckling.

Då låg vi där och funderade på vilken film som skulle kunna vara ett bra alternativ för oss två tillsammans.

Sonen Jack snart 9 år och jag.

Och när han ser på mig och frågar om inte The walking dead hade varit ett bra alternativ och jag ler mot honom i ett riktigt "du är knäpp du leende" så kommer ljuset in över hans ansikte.

Hela rummet fylls av ett rosa-gult sken och plötsligt känns det som vi är mitt i en scen av Sagan om ringen filmen och att soffan skall förvandlas till en fluffigt grönt kulle och en hare med hatt kanske snart dyker upp.

Och istället för att bara ligga där så reste jag mig upp och sparade det.

Fotade himlen som låg som magi över hela kvarteret, säkert hela landet.

Ni ser ju.

Magiskt.

Fullkomligt.

Och sen gick vi tillbaka till att ligga i soffan och se på film och melodifestivalen och jag pussade honom i nacken.

Jack och jag en hel kväll.

Bara vi.

Inga frågor alls.

Bara svar.

Kärlek.

När jag ska somna

När pulsen saktar ner, när kroppen blir tyngre och andningen en aning djupare och lugnare.

Det är då.

Då jag sorterar allt.

Under ytan kikar en gammal vän upp i minnena och jag tänker att jag måste ringa henne.

Det är då jag kommer på att jag nog borde flytta runt alla möbler i butiken så att frottén får en tydligare plats.

Då jag minns en låt från sommaren 97 - då det enda som betydde något var att Tomas skulle ringa och säga att han ville ses igen.

Det håller på så.

Texter från Björn Afzelius blandas med dotterns handbollsträningar, sonens önskan om lunch på stan en Lördag och mannens längtan efter "tillsammans-tid" blandas upp i min kropp och håller mig vaken mycket längre än jag hoppats på.

Men det är bra ändå.

Att sortera.

Bra att minnas vänner, låttexter som handlar om kärlek och planer inför framtiden.

Bra att sortera.

Men nu är det dags igen.

Att vakna, jag dricker några koppar kaffe och sen kör jag ett pass med kettlebell i hallen innan jag tar med yngste sonen till jobbet för en dag bland doftljus, vårlängtande kunder och en och annan äldre man som vill prova på våra motorsängar.

Lördag mina vänner.

Det är Lördag!

förkyld

Hörde av någon att det googlas mycket på influensasymptom nu.

Vilket tyder på att vi är ett gäng där ute som känner av det.

Jag är en av dem.

Och jag har inte den minsta lilla tid över för detta.

Förkylning liksom.

Jag ska snart köra till en kund som behöver lite stylingtips i sitt sovrum.

Snart.

Först ska jag bara äta något och ladda över ett gäng med bilder i kameran.

Sen så, sen tar jag mig till kunden i vad det ser ut att bli..

solsken.

(sonens rum i morgonsolen) 

Och snart kommer den på riktigt,

den där solen jag tjatar på nästan alltid.

Snart får jag den på riktigt och jag känner att jag behöver det.

Pausen.

Solen, havets brus och en bra bok.

behöver det.

vårkänslor

Jag behöver dem.

De där pigga, lite pirriga vårkänslorna.

jag behöver fågelkvitter, torr asfalt och sol mot ansiktet.

Och idag var solen där utanför fönstret i alla fall.

Så snart så, snart kanske jag får en dag ledig att njuta av det.

Nu har jag fullt upp med butiken.

nyheter plockas upp hela tiden och hela butiken måste byggas om.

Så ja vårkänslorna börjar även infinna sig inomhus.

Och även om det för tillfället känns som jag har för mycket att göra och för lite tid till att bara vara så är det ok ändå.

Sakerna som plockas upp är så fina, solen skiner och passet på gymet i dag var grymt.

Så jo allt är bra, men den där våren får gärna komma nu.

På riktigt tycker jag.

Eller vad tycker ni?

vänner

Saknar dem.

De som bara kommer över snabbt och lätt.

De som dricker kaffe och pratar strunt.

De som har mjukisbyxor och håret i en rufsig tofs på huvudet.

Saknar dem.

de som skrattar lika mycket som jag till de tråkigaste skämten, som vill ta en promenad vid havet eller se en skräckfilm i soffan.

Saknar dem.

Tiden går för fort och allt hinns inte med.

Vänner bor för långt ifrån mig och de jag vill lära känna ännu bättre är minst 6 timmar bilfärd upp i landet.

Men en vacker dag.

En vacker dag har jag kanske all tid i världen.

Tid att dricka kaffe med rufsigt hår, se på skräckfilm och äta choklad.

En vacker dag har jag kanske fler av de finaste närmare än nu.

En vacker dag.

Tills dess fortsätter jag jobba, städa barnrum, planera vardagsrum och svara på de vackraste av mail jag fått på länge.

Tills dess.

 ♥