bland hästar och gula fält

Jag tar med mig dottern.

Dottern och två hundar på en promenad som inte borde ta slut.

Vi vandrar förbi hästar med längtande ögon.

Vi andas frisk luft och lutar huvudet bakåt mot solens strålar.

En promenad som inte borde ta slut.

Vinden är lagom mjuk och i luften finns doften av sommar fortfarande kvar.

I mitt hjärta står en dörr och slår hårt i vinden och jag tänker att promenader som dessa ska få den att lugna sig.

Vinden där inuti mig.

Fälten är magiskt vackra och vi måste fota där ute säger jag till en dotter som ler.

En annan dag mamma, en annan dag säger hon och trampar vidare.

Hon visste att jag ville nu.

Hon visste och jag ler tillbaka.

Vi borde bo här säger jag.

Här bland gyllene fält och hästar med vinden i manen.

Vi borde bo här säger jag till dottern och hon nickar.

Ja men inte längre bort än så här säger hon.

Jag måste kunna cykla till mina kompisar.

Sant tänker jag.

Så sant.

Men vi borde bo här.

Bland hästar och gula fält.

Där vinden i hjärtat kanske lugnar sig en aning.

kanske.

Sommarens andetag

Jag vill inte säga det högt.

Vill inte tänka tanken.

Men det känns idag.

Jag känner det i luften utanför.

Sommaren andas sina sista andetag.

Jag försöker att inte stressas.

Försöker.

Det fungerar inte alls.

Himlen är klarblå och vinden tar i från kallare plaster.

Det känns.

Att sommaren andas på de sista andetagen.

Inte idag.

Och inte i morgon,

men det känns.

Jag kommer trotsa den.

Länge till.

Den där årstiden som är på väg.

För än så länge kan vi låtsas, minst en månad till.

Att det är sommar och himlen är blå,

att de ljumma sommarkvällarna aldrig ska ta slut

att havet är lagom varmt och skolan inte måste börja.

Vi låtsas.

Vi trotsar.

Så på ena armen hänger Limone i starka rosa färger och viskar sommar på karibisk ö.

På den andra hänger PeaceAndLove och säger nästan samma sak.

Kanske viskar det Florida.

Så jag trotsar vidare.

Och jobbar vidare.

Men där om någonstans känner man att det är dags för nya tider.

Det kommer in mail efter mail i min inbox som pratar höstnyheter och burriga toner.

Men ja inredningen är rolig, bara vädret ville vara kvar .)

Sommar.

Som jag älskar dig.

Kristian Gidlund

Han sitter i mitt kök i drömmen.

Runt mitt köksbord sitter vi.

Kanske är det två av honom som sitter där.

En som är frisk och glad - rosig om sina kinder.

En annan är trött och svag med ögon som är ledsna.

Drömmen är i efterhand så svår att tyda.

Så svår att ta på.

Som de alltid nästan är.

Han är blek och hans hand skakar, jag kan inte förmå mig att säga ett ord.

Jag sträcker ut en hand och lägger den på hans.

Han ler och det ser ut som läpparna spricker en aning.

Jag gråter.

En lång stund sitter vi där.

Jag vet inte om vi pratar men det känns så.

Han ler och ser på mig, förbi och igenom.

Vad tittar du på frågar jag då.

På dig.

Men du har ingen aning

svarar han.

Jag vaknar med tårarna rinnande över ansiktet och en kudde som är våt.

Jag kan inte förmå mig att förstå.

Men vi gör det.

Nu.

Lever livet.

Lev livet ordentligt och på riktigt.

För det är verkligen mycket som inte spelar någon roll.

Någon som helst roll

 överhuvudtaget.

Drömmar.

Så svårt att ta på.

Så svårt att låta gå.

morgonen för mig själv

Jag har slutat med alkohol.

Jag vet.

Helt galet för att vara mig eftersom jag fullkomligt älskar både vitt, rött och rosé :)

Men jag ville bara se vad kroppen säger.

Vad den tycker.

Jag ska gasa igång med träningen ytterligare.

Igen.

För den här kroppen jag bär på kräver så himlans mycket för att det ska hända något.

Så jag testar.

Vad som hänt hittills?

Ja än så länge har jag bara fått tre mornar där jag vaknar tidigare igen, där jag vaknar utvilad och pigg.

Så bara det är ju egentligen värt hur mycket som helst- dagar som dessa.

Dagar då solen står högt från klarblå himmel redan klockan 7 och vinden susar så försiktigt i min trädgård.

Bara det.

Här till höger har ni min brors blivande fru. Carin. Finaste Carin.

Och nu är de tillbaka i Västervik.

Svägerskan och kusinerna.

5 Dagar fick vi.

5 av de soligaste, somrigaste dagarna året bjudit på.

Tack snälla för att ni kom och rörde om.

Fick mig att skratta och ruska på huvudet.

Tack snälla fina ni.

Vi hann med strand, glass, fnitter, 

poolhäng, stadsrunda

 och grillkvällar.

Vi hann med att umgås.

Barnen hann skratta och retas, puttas och kramas.

De hann tävla i vem som kör snabbast med barnens mini-moto och vem som har flest diamanter i mine-craft.

De hann umgås.

Och ja här på sista bilden har ni min brors lilla "mini-me"

han är så lik min bror att man blir lite knäpp.

Fast så busig som han är var nog aldrig min bror.

Kan nog ingen annan vara:)

underbara barn.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och springa 8 kilometer.

Vad hittar ni på denna underbara sommardag i Juli?

längtan, saknad och ett galet pirr i magen

När jobbet är slut för dagen.

När jag cyklat hem på en cykel utan växlar i en sol som låg släpande över ängarna och svetten rann.

Då pirrade det sådär konstigt i magen.

Sådär som det kan vara ibland.

Ett pirr som är allvarligt och lite rädd

på samma gång.

Och jag har ingen aning om varifrån det kommer eller varför.

När hundarna ätit upp sin mat och jag pratat med familjen som befinner sig 55 mil upp i landet.

Då sitter jag ensam i en av sofforna och gör ingenting.

Sommaren är här på allvar nu tänker jag.

Det surrar och susar i trädgården.

Huset är varmt.

Bara stengolvet är svalt nu.

Sommar.

Jag drömmer mig tillbaka till Italien.

Tänker att vi måste dit igen.

Sen

 när det går att ha semester igen.

Då tar vi Italien.

Jag tänker på barnen.

Saknar er.

Mer än jag kunde tro kunde kännas.

Saknar er.

Längtar efter dina armar runt min hals 

ditt rufsiga hår som syns över soffkanten på morgonen innan de andra vaknat.

Längtar efter frågor du ställer som jag försöker svara.

Försöker så gott jag kan.

Längtar efter dina kloka ögon när du ser på mig och ler.

Längtar efter din trötta kropp vid frukostbordet på morgonen.

Dina suckar när jag ber dig vakna 

och dina varma kramar jag fortfarande får när jag frågar snällt.

Längtar efter dina långa berättelser med konstiga slut.

Skrattet som liksom bubblar ur din bröstkorg och lugnet du ger mig.

Längtar efter frågorna du ställer innan du somnar och pussen du fortfarande behöver varje kväll.

Längtar.

Saknar.

Hela tiden.

när skinnet svider lite

Ja den känns nu.

Ledigheten.

Sommarlovet.

Det sommarlov jag haft idag. 

Lite på låtsas har jag lekt att jag har sommarlov.

Precis som systers blonda barn.

Vi har latat oss.

Legat vid poolen i solen.

Suckat och vickat på tårna.

Druckit iskallt bubbelvatten med klirrande isbitar.

Lyssnat på gräset när det viner i vinden.

Och pratat.

Massor.

Alla år vi måste ta igen.

Alltid.

Om och om igen.

Hon och jag.

Syster.

Från samma mor 

och samma far.

Hon och jag.

Och när han inte sover.

Vilket han gör nästan hela tiden.

Då pratar vi med,

han och jag.

Nils och jag.

När han blir större kommer han kalla mig moster.

Nu säger han mest ghaaa 

och jag smälter.

Jag doppar min näsa i hans halsveck och suger in honom.

Om och om igen.

Snart är han lika stor som sin syster eller bror.

Jag vet det.

Jag vet att tiden bara springer och man inte alltid hinner med.

Så jag passar på.

Doftar bebis,

blåser honom på magen,

pussar honom på huvudet.

Och innan han somnar i min famn nynnar jag på en låt jag inte kan namnet på.
En låt som fick alla mina barn att somna sött.

Så även han.

Lille lille Nils.

det syns på sättet som du ser på mig

Att du vet.

Att du vet mer än jag trodde du visste.

Det är konstigt ändå.

Hur man växer ihop.

Sakta knåpar man ihop sina själar till en.

Han och jag.

Mannen som sover tungt vid min sida alla nätter om året.

(ja inte alla men nästan;)

Mannen som frågar mig om råd när han inte hittar svar.

Han som alltid vill kyssa bort alla mina besvär.

Han som försöker få mig skratta när jag är arg

Han som får mig att vara den jag vill vara.

-vilken jävla tur jag har dig

säger han och ler.

Jag ler tillbaka och nickar.

Ja visst är det.

En jävla tur.

Alla dagar.

Och tacksam är jag.

För de gånger jag rasat på vägen har han stått där stark vid min sida och tagit tag i mig så jag inte trillat över kanten.

Han har klappat om, kramat hårt, ruskat om.

Hållit mig där jag behöver vara.

Hos honom.

Och de gånger han oroar sig, de gånger han väljer fel väg att gå.

Då har han mig som säger till.

Då har han mig.

Jag rycker tag, håller i, kramar om.

För vi vet alltid,

Var vi har varandra.

för alltid.

på det bästa av sätt.

Jag ser mig själv i honom.

En del av mig

 i han som är mitt allt.

Det vi skapat tillsammans.

Och jag vet att han vet.

Det syns på sättet som han ser på mig.

det som händer när en gammal låt spelas på radion.

Då man blir som bortsvept.

Upplyft och flyttad till en annan tid.

När jag minns att Torsdagar var den viktigaste dagen.

Då vi drack billig vodka blandat med pineapple-juice i konservburkar.

Då vi dansade som om hela livet aldrig har ett slut.

Kvällar och nätter som vi skakade rumpa till svetten rann och skrattade tills vi nästan kissade på oss.

Kvällarna då vi trängde oss i köer och viftade med våra ögonfransar i hoppet om att komma in på den där cluben som hade ryktet om sig att vara den bästa i hela södra Florida.

När vi hade hårspray i väskan och solbrända kinder.

Vi sjöng högt på dansgolvet och kunde texter utantill.

När världen inte hade några större frågor än om killen hade ringt tillbaka, om hans ex på riktigt var farlig och om det var rea på skoaffären i det stora shopping-mallet.

Frågorna var inte större än så då.

och när låten med Wyclef spelas på radion denna morgon är det roligt att se tillbaka på en tjej som inte visste mer än så.

Hon var bra härlig den tjejen.

Och nog var tiden där underbar.

Det går nog inte en dag utan att jag minns tillbaka.

Tillbaka till Florida.

Nu måste jag snöra på mig skor och ta en runda innan jobbet.

(springer nog med wyclef i lurarna idag)

Hoppas vi ses där.

Ta hand om dig!

när tävlingen är över

Tävlingen tar slut.

Med mig själv.

Med dig.

Jag vaknar idag med en tung kropp.

Förkylningen tog mig under nattens timmar och det är bara att flyta med.

Mardrömmar och varm nacke.

Men solen skiner när jag vaknar.

Igen.

Jag fick ett sms för ett tag sedan.

Ett sms som annars är ganska vanligt.

Ganska ingenting.

Men inte nu.

Nu tog det stopp.

det tog slut.

Jag vet att jag förändras varje dag som går

jag vet att jag sakta krattar upp nya stigar på denna ojämna väg i livet

 att ta mig framåt.

Längre.

Vidare.

Så när jag med mitt gamla jag

 skulle svarat lika ytligt och trist tillbaka

 tog det stopp.

Jag sa nej.

Sa till.

Sa ifrån.

Jag är inte med i en tävling som jag aldrig anmält mig till.

Loppet ni löper är ett annat.

inte mitt.

Loppet ni springer med era blödande fötter i en tävling ingen förstår.

det får ni springa utan mig.

Jag vet att ni egentligen vill lämna det och gå.

Jag vet att ni vill klappa på er tävlande vid er sida och säga att det är lugnt nu.

Vi stannar.

Vi tar ett glas rosé i solen och pratar istället.

Jag vet att ni vill tala ut, få en kram och inte hävda er mer.

Jag vet det.

men ni inte kommit så långt.

Så ni springer på.

Ni tävlar vidare i ett lopp ingen förstår.

Och ingen jävel av er kommer att vinna.

Nu måste det jobbas igen.

Hoppas på massor av kunder och glada fredagskänslor!

Ha en fin fin Fredag alla ni!

Kram

Mitt i men utanför

Det kan vara så 

ändå.

Tänker jag när tankarna som liksom pyr i huvudet.

Det kan vara så.

Att jag är mitt i 

men utanför.

Jag försöker prata lugnt med mig själv.

Det är ingen tävling.

Du bestämde ju dig

 för att stå helt utanför.

Det är ju bara det du gör.

Och ja.

det är ju bara det jag gör.

Men jag vet

 att det är mitt inre som lever på rutin.

Gammal vana.

Jag visar tankarna öppet inuti

-se, säger jag 

Hon jag en gång var.

det finns inget att kämpa för där.

De är inte vad du vill vara.

Och jag ser.

Jag har bara så svårt.

Att lyssna på vad som sägs.

Har så svårt att inte ta åt mig.

Alltid varit sån.

Och trots jag vet att jag svarar

-ja det bryr jag mig inte om.

när min syster pratar med mig

trots det.

Så är det en liten bit av mitt gamla jag som vill vara med.

Vara en del av tävlingen

tävlingen om en uppmärksamhet som ingen förtjänar.

För jag vet nu.

På riktigt.

Att jag aldrig kommer förstå.

Och idag kom jag på att:

-om jag någonsin förstår.

Är jag jävligt illa ute.

Och så log jag.

För precis som min syster sa när jag tvekade

-bli inte ledsen nu. sa hon

Det är ju för att du är så mycket bättre, som du känner såhär.

Det är ju för att du är så mycket ärligare och finare, som du känner sådär.

Och ja kanske hon har rätt där,

 den där systern som verkar förstå sig på mig.

Kanske hon har rätt där.

Jag tänker inte tävla om en plats i nåns favorit bok, och när ingen frågar mig får man inga svar som jag svarat.

Jag tänker inte tävla om att passa in, 

om att göra vad de tycker är bäst.

Jag tänker inte heller tävla om det de säger är rätt,

 om de regler de satt upp för ingen annan än sig själva.

Jag tänker aldrig tävla om att förstå hur de tänker,

 hur de retar sig, 

hur de spottar och fräser,

 hur de favoriserar eller hur de plockar bort.

Så när de funderar på vad som hände.

Fundera inte mer.

Det var inget som hände. 

Det har alltid hänt.

Det var bara jag som vaknade och sa ifrån.

Men snälla.

Sluta säg saker ni inte har något med att göra,

säg inget om mig.

Ni vet ju ingenting.

Snälla säg ingenting om mig.

Så min syster skriver ett fint sms,

som om hon läst mina tankar.

-jag älskar dig, skriver hon

jag är så glad för att du ändrade på allt.

Är så glad att tävlingen är slut.

Och ja det du min kära syster är jag med.

Förbannat glad.

Och tacksam.