Kristian Gidlund

Han sitter i mitt kök i drömmen.

Runt mitt köksbord sitter vi.

Kanske är det två av honom som sitter där.

En som är frisk och glad - rosig om sina kinder.

En annan är trött och svag med ögon som är ledsna.

Drömmen är i efterhand så svår att tyda.

Så svår att ta på.

Som de alltid nästan är.

Han är blek och hans hand skakar, jag kan inte förmå mig att säga ett ord.

Jag sträcker ut en hand och lägger den på hans.

Han ler och det ser ut som läpparna spricker en aning.

Jag gråter.

En lång stund sitter vi där.

Jag vet inte om vi pratar men det känns så.

Han ler och ser på mig, förbi och igenom.

Vad tittar du på frågar jag då.

På dig.

Men du har ingen aning

svarar han.

Jag vaknar med tårarna rinnande över ansiktet och en kudde som är våt.

Jag kan inte förmå mig att förstå.

Men vi gör det.

Nu.

Lever livet.

Lev livet ordentligt och på riktigt.

För det är verkligen mycket som inte spelar någon roll.

Någon som helst roll

 överhuvudtaget.

Drömmar.

Så svårt att ta på.

Så svårt att låta gå.