längtan, saknad och ett galet pirr i magen

När jobbet är slut för dagen.

När jag cyklat hem på en cykel utan växlar i en sol som låg släpande över ängarna och svetten rann.

Då pirrade det sådär konstigt i magen.

Sådär som det kan vara ibland.

Ett pirr som är allvarligt och lite rädd

på samma gång.

Och jag har ingen aning om varifrån det kommer eller varför.

När hundarna ätit upp sin mat och jag pratat med familjen som befinner sig 55 mil upp i landet.

Då sitter jag ensam i en av sofforna och gör ingenting.

Sommaren är här på allvar nu tänker jag.

Det surrar och susar i trädgården.

Huset är varmt.

Bara stengolvet är svalt nu.

Sommar.

Jag drömmer mig tillbaka till Italien.

Tänker att vi måste dit igen.

Sen

 när det går att ha semester igen.

Då tar vi Italien.

Jag tänker på barnen.

Saknar er.

Mer än jag kunde tro kunde kännas.

Saknar er.

Längtar efter dina armar runt min hals 

ditt rufsiga hår som syns över soffkanten på morgonen innan de andra vaknat.

Längtar efter frågor du ställer som jag försöker svara.

Försöker så gott jag kan.

Längtar efter dina kloka ögon när du ser på mig och ler.

Längtar efter din trötta kropp vid frukostbordet på morgonen.

Dina suckar när jag ber dig vakna 

och dina varma kramar jag fortfarande får när jag frågar snällt.

Längtar efter dina långa berättelser med konstiga slut.

Skrattet som liksom bubblar ur din bröstkorg och lugnet du ger mig.

Längtar efter frågorna du ställer innan du somnar och pussen du fortfarande behöver varje kväll.

Längtar.

Saknar.

Hela tiden.