Soliga Söndag

Den kom idag igen.

Solen.

Älskade sol.

När frukosten var undanplockad.

När sängen var bäddad och håret uppsatt så tog jag och dottern med oss de två tussarna till hundar vi har och körde.

Mot havet.

Solen värmde våra kalla kinder när vi slog oss ner med ryggarna mot sandbanken.

Jag lutade huvudet mot himlen.

Alltid.

Så här skulle man ha det alltid tänkte jag.

Det känns som den väntar på något.

Hela kusten.

På människorna

på värmen.

På havets brus mot bara ben.

den väntar precis som oss.

På den verkliga våren.

Sommaren.

Så tyst är det där.

Vid havet.

Båtarna ligger på rad och väntar.

Badhytterna står stängda och ensamma.

Men snart tänker jag

snart kommer den.

den riktiga våren.

Hela havet glittar ju mamma.

Säger dottern och pekar.

Och jag nickar.

Nickar och fotar.

Ni ser ju.

Glittrar

som ett fyrverkeri på havet.

hej solen.

Hej våren.

Välkommen hit igen.

På fabriken visas Söndagsbilder och den här får bli min.

Kika in där om ni vill se mer.

På vägen hem hälsar vi på hos kompisar 

och det märks då.

Att jag saknar dem.

Och det känns skönt.

Att vi gjorde allt detta idag.

Dottern och jag.

hemma igen får jag ett sms.

Ett sms som ger mig en klump i magen 

för hennes skull.

En klump i magen och tårar bakom mina ögonlock.

För hennes skull.

Och jag vill att hon ska veta att jag önskar jag var närmre.

Att jag var där.

Där hon är.

Så jag skickar ett sms till.

Och ett till.

Där jag säger just det.

Jag finns här.

Trots att jag är över 50 mil bort.

Jag finns här.

Alltid.

Ha en fin Söndag alla ni!

Jag pratar med min syster

Mer nu än någonsin innan.

Mer på riktigt.

Ärligt.

Hjärtligt.

Fullt ut.

Hela långa, krokiga, vackra och ibland hemska vägen.

Pratar vi.

Min syster och jag.

När jag laddar upp bilden hoppar hjärtat till

 mina ögon tåras.

Av kärleken.

Av lyckan.

Av att äntligen hittat hit.

Min syster och jag.

Ett helt liv passerade

men för 2 år sen.

Då tog vi tag i det.

På riktigt.

Behövde det.

Krävde det.

Av livet.

Hjärtat mitt.

Vi levde tillsammans men ändå isär.

 visste inte mycket ändå

 om oss två

.

Det riktiga.

Det vackra.

Det fula.

Tankarna.

Frågorna.

Känslorna som bodde inuti.

Visste ingenting då.

Men vi hittade.

Ut ur tunneln.

Genom det höga gräset.

Fram till oss.

Vi hittade.

O S S 

Och jag vet

vi kommer aldrig tappa bort varandra igen.

Aldrig mer.

Jag är ärlig nu.

Hon är ärlig nu.

Vill jag skratta så skrattar hon med mig.

(ja ok, ibland ÅT mig:)

Gråter jag finns hon som tröst.

Så boken vi valde att öppna.

Vägen vi valde att gå på.

Var svår.

Svår att ta in.

sortera.

Värdera.

Svaren vi hittade visste vi nog redan.

Vi hade bara önskat att det inte kunde vara så.

Boken vi valde att öppna var svår

svår att förstå.

Det lyckliga

 var att vi hittade ut.

Tillbaka till det vackra.

Det livet egentligen betyder.

Det bästa.

Det sorgliga

 var att det var beslut som måste fattas.

Frågor som fick hemska svar.

Ett hjärta som tog en törn och en ilska som infann sig.

När vi förstod.

Att vi aldrig kommer förstå.

Beteenden.

Bemötanden.

Hål i hjärtat

hål i livet

Men vi fortsätter.

.

Det finaste.

Är att det var aldrig vårt fel.

och nu gör vi det bästa vi kan för att leva ett liv i det finaste ljuset.

Där vi är ärliga.

Hela.

rena.

Hjälper 

inte stjälper.

Det var aldrig vårt fel

Min syster och mitt.

Aldrig.

Jag är förkyld.

Stannar inomhus idag.

Dricker te.

Och längtar.

Till Fredag.

Och efter en syster som vet vad jag menar.

.)

syskon

Vi ses inte så ofta.

Jag och mina syskon.

Vi bor så långt ifrån.

varandra.

 när vi ses pratar vi. 

Massor.

Och mitt hjärta klarar knappt av allt.

Min själ kan knappt andas.

Så mycket, upp och ner och hit och dit.

 pratar vi.

Vi minns tillsammans.

Vi suckar tillsammans och vi får tårar i ögonen.

Vi häpnar tillsammans och vi påminner varandra.

Livet.

Om livet.

Min bror och jag diskuterar barndomens minnen vid en frukost som aldrig tar slut.

Jag har det kvar.

Här inuti.

Jag måste tänka ut.

Tänka igenom.

Idag tar jag en lång promenad.

Solen skiner från klarblå himmel och jag blundar.

Andas.

Det bor en tjej som skriker om vår inuti.

Jag ber henne vänta.

Den kommer igen.

Våren.

Jag tackar mig själv.

För att kameran inte glömdes kvar på byrån i hallen.

För vägen jag går är vacker.

Så vacker att det måste sparas.

Minnas.

En vårdag mitt i vintern.

Min syster har berättat om sina känslor,

Om frågor hon bär på och svar hon inte har.

Jag måste rensa.

Måste leta.

inuti.

Vissa saker går inte att förändra säger jag åt henne.

Jag ber henne med mina ögon att försöka.

Försöka förstå.

Försöka nå.

Dit jag är.

Men alla kommer vi nog dit.

Till slut.

Och vidare.

Till tiden då tankar och minnen liksom rinner över, då de måste tas om hand.

Då de måste ifrågasättas.

Och så kommer den dagen.

Som man hittar ett svar.

Vissa saker går inte att förändra.

Inte åt andra.

För andra.

Jag försöker förklara mig.

Vill att de ska förstå.

Och jag vill inte låta så rå.

Jag är inte kall.

Men det vet de.

De ser på mig så som jag på dem.

Med kärlek och lite sorg i blicken.

För det är vad som händer när man förstår.

Att vi inte kan ändra på dem andra.

Då syns sorgen i våra ögon.

Och kärleken för varandra.

Syskon.

dan före dopparedan

Ja så var det den dagen.

Den dagen som är som allra längst för ett barn mellan 3-13 år.

Den dagen som innebär kanske baka något bröd, kanske köpa något man glömt eller se en familjefilm tio stycken i en soffa.

Den dagen är det idag.

Det står små "granar" runt  mitt hus och jag försöker få till den sista julkänslan.

När systers man kallar mig för mini-Ernst känner jag att jag nog lyckats ändå.

Lyckats lite med julkänslan.

Min bror går i pyjamas hela dagen och jag älskar att det är precis just  så.

Så fritt, så avslappnat och ändå så fint så fint.

Och barnen, ja de spelar mer spel än de klarar av, de skrattar så luggarna hoppar och de springer runt runt i huset tills jag måste säga till med skarp röst att de faktiskt måste lugna sig innan någon ramlar och slår sig.

Typ så.

Så är dagen idag.

Nu ska jag lägga mig i en soffa och se på fotboll som egentligen inte intresserar mig alls.

Men soffan är skön och fotbollen är på så det blir en sån dag idag.

Hela långa dagen.

Ta hand om er.

Dan före dopparedan.

när man måste ta tag i det bara

Jag sover så djupt att jag inte vaknar när mannen går upp.

Jag sover så djupt att jag inte hör när de alla äter frukost tillsammans i ett kök fullt av stök.

Jag sover så djupt att dottern till slut måste väcka mig med att knacka på mig, putta lite på mig och fråga snällt om jag kan fläta hennes hår innan hon går till skolan.

Så djupt.

Och nu är det dags.

Dags att ta tag i allt.

Samtidigt som jag plockar upp strumpor från golvet (vad är det med alla dessa strumpor!?!?)

 stoppar  i en maskin  tvätt, skriver inköpslista, sms:ar med min syster Sandra, städar barnens badrum och sjunger med till Tyrone Wells så slår pulsen lite lugnare ändå.

Lugnare än i går.

Jag har en klapp kvar, jag har ett kylskåp som är fullkomligt tomt och en tvättstuga som är fullkomligt full.

Ändå.

Lugnare idag än i går.

För nu är det ju så.

Att det är jul.

 på rikigt.

Jag är ledig, barnen är lediga från och med om en timme och mina älskade syskon kommer (ja en del av dem bara men ändå älskade syskon liksom)

Så det är nu.

Nu som jag borde byta dessa slitna gamla mjukis byxorna jag har på mig mot något lite lite tjusigare och det är nu jag borde kamma håret, sätta mig i bilen och göra det där sista jag ju hade på listan.

Ja det är nu jag borde göra så.

För det är ju som sagt snart jul på rikigt.

På Riktigt.

Önskar att vi alla kunde ta en glöggkväll tillsammans!!

Ta hand om er.

hon har hejdå i sina ögon

Det är Söndag.

Regnet fortsätter idag igen.

Det finns en tomhet i min kropp idag.

Och i hennes leende finns svaret redan där.

Hon ska packa in alla sina hjärtan i en bil och köra hem igen.

Jag dricker kaffe och vi pratar lite till.

Vi försöker samla ihop alla fina ord i de sista meningarna.

Som att vi kommer sakna varandra, att det inte är så långt kvar till jul, att hon måste ringa och berätta hur det går med magen, att hon får ringa när utbyggnaden på hennes hus är klart så jag kan komma och hjälpa henne med inredningen.

Vi säger att vi alltid har internet och instagram.

Vi ber varandra ta hand om varandra och vi pussar varandras barn.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Jag är ingen hejdå tjej.

Säger hellre hej.

Gillar inte stora farväl.

Vi delar detta.

Hon och jag.

Ingen av oss gillar stora farväl.

Så vi låtsas tillsammans.

Vi ler och kramas extra hårt. 

Idag blir mitt hus mindre fullt igen.

Två kusiner och en syster kör 55 mil hemåt.

Vi är lite ledsna inombords men tankade på kärlek och skratt.

Vi kommer sakna dem.

Alltid.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Att vara vuxen är så bra.

När man talar ut och är sig själv igen.

Som när man var riktigt liten.

Här är jag.

Alla tävlingar ligger långt långt borta och vi vet att livet är så mycket mer än vad vi trott förut.

Vi vet att spindlar är så läskiga att man kan skrika och gråta.

Och att när en okänd tant gör en tvärnit framför dig med en cykel, för att fråga om du vill ha ett äpple, då skrattar man.

Skrattar man tills tårarna rinner.

Och att man säger det.

Varje dag till de man älskar.

Jag älskar dig.

♡ 

Kram

kusin vitamin

Ja det är ju fullt nu.

Fullt i huset.

Fullt i hjärtat.

Två kusiner har intagit mina barns rum och det spelas en hel del (överdrivet mycket) spel på diverse teknik prylar, det busas och det skrattas.

Jag njuter.

Min syster är ju här.

Gravid och med hjärtat fullt av känslor, själen fullt av frågor.

Vi delar så mycket.

Delar på ett helt liv.

Hon och jag.

Jag säger det ofta.

Att jag saknar henne när hon inte är här.

Att jag är glad ända in i själen när hon väl kommer hit.

Att jag älskar henne.

Jag säger det.

om och om igen.

För jag gör det.

Älskar henne.

För jag är det.

Glad när hon är här.

Ute faller tunga droppar regn.

det är kallt och grått.

Men idag gör det inte så mycket.

Gör ingenting alls.

För här inne är det fullt av värme.

Så det kanske räcker länge länge framöver.

På min garderob hänger en kjol som är vacker att se på.

En kjol som säger att sommaren är skön.

Den får hänga där nu.

Och bara vara vacker, för även om det regnar ute så är det bra vackert.

Livet alltså.

En liten tjej som heter Ida-Lisa.

Dottern som tillhör min syster.

Hon fingrar på mina smycken och frågar frågor som jag inte har svar på.

Som tex varför har du så många armband?

hinner du använda alla då?

Jag har inga svar.

Men jag ler.

Jag ler och klappar henne på kinden.

Jag har hela huset fullt idag.

Med kusin vitamin och kärlek.

Livet alltså.

♡ 

solen skiner

Inte bara sådär litegrann, disigt.

Nej den är här på fullaste allvar.

Solen.

Jag tvingar mig själv att både duscha, kamma håret och sminka mig.

Idag vägrar jag ligga i soffan och sucka.

Och jo det kan synas.

Att jag fejkar det.

Men jag har ju hört fake it til you make it.

Och tänker att det är det jag gör.

Idag och i morgon.

Tills jag är frisk helt enkelt.

Jag har städat upp i köket.

Inte så mycket som jag kanske skulle kunna.

Men till ytan.

Disken borta.

Smulor torkade.

Fastklibbad sylt från bordet väck.

Typ så.

Jag var en riktigt höstlovsmamma i morse.

Serverade pannkakor med sylt.

Barnen åt sig mätta och glada och jag kände mig extra snäll.

Vi väntar nu.

Väntar in två kusiner och min syster.

De är i Jönköping säger de på sms och vi säger jejj!! och vet att snart.

Snart spelas det spel, springs det rundor, byggs kojor och skrattas högt.

Precis det vi längtat efter alltså.

Så nära så nära.

En Onsdag på ett höstlov alltså.

KRAM

♡