syskon

Vi ses inte så ofta.

Jag och mina syskon.

Vi bor så långt ifrån.

varandra.

 när vi ses pratar vi. 

Massor.

Och mitt hjärta klarar knappt av allt.

Min själ kan knappt andas.

Så mycket, upp och ner och hit och dit.

 pratar vi.

Vi minns tillsammans.

Vi suckar tillsammans och vi får tårar i ögonen.

Vi häpnar tillsammans och vi påminner varandra.

Livet.

Om livet.

Min bror och jag diskuterar barndomens minnen vid en frukost som aldrig tar slut.

Jag har det kvar.

Här inuti.

Jag måste tänka ut.

Tänka igenom.

Idag tar jag en lång promenad.

Solen skiner från klarblå himmel och jag blundar.

Andas.

Det bor en tjej som skriker om vår inuti.

Jag ber henne vänta.

Den kommer igen.

Våren.

Jag tackar mig själv.

För att kameran inte glömdes kvar på byrån i hallen.

För vägen jag går är vacker.

Så vacker att det måste sparas.

Minnas.

En vårdag mitt i vintern.

Min syster har berättat om sina känslor,

Om frågor hon bär på och svar hon inte har.

Jag måste rensa.

Måste leta.

inuti.

Vissa saker går inte att förändra säger jag åt henne.

Jag ber henne med mina ögon att försöka.

Försöka förstå.

Försöka nå.

Dit jag är.

Men alla kommer vi nog dit.

Till slut.

Och vidare.

Till tiden då tankar och minnen liksom rinner över, då de måste tas om hand.

Då de måste ifrågasättas.

Och så kommer den dagen.

Som man hittar ett svar.

Vissa saker går inte att förändra.

Inte åt andra.

För andra.

Jag försöker förklara mig.

Vill att de ska förstå.

Och jag vill inte låta så rå.

Jag är inte kall.

Men det vet de.

De ser på mig så som jag på dem.

Med kärlek och lite sorg i blicken.

För det är vad som händer när man förstår.

Att vi inte kan ändra på dem andra.

Då syns sorgen i våra ögon.

Och kärleken för varandra.

Syskon.