Födelsedag och mors-dag en solig Söndag i Maj.

Jag vaknar först.

Solen står redan givakt i min trädgård och när jag sitter där och dricker mitt kaffe och hundarna vackert sträcker på sig i solen så ler jag.

Ler mot sommaren och minnet jag har inuti.

Minnet om den dagen i Maj för exakt 13 år sedan.

Den dagen då hon kom.

Till mig. Till oss.

Med kolsvart hår och rosröd mun.

jag ler och sitter kvar i trädgården tills jag hör henna tassa över stengolvet.

Ella fyller 13 år idag och jag har ingen aning om vart tiden tog vägen.

Men vi passar på.

Passar på att njuta och fira, 

kramas och prata så mycket vi bara kan.

Idag.

Den 25:e Maj - en solig dag i maj när det är födelsedag och mors-dag på samma gång.

Vi passar på.

Dagar i en trädgård

Det jobbades först.

Eller nej det handlades först, blommor, kryddor och några träd inhandlades.

Men efter det jobbade jag några timmar innan jag och en dotter - som liksom sin mamma tycker att det där med att plantera, trycka ner väldoftande växter i jord är något alldeles speciellt.

Så vi gjorde precis just så.

Grävde, hällde i säckar med jord - petade ner de vackraste av små plantor och doftade om och om igen.

Lavendel, olivträd, salvia, rosmarin och mycket mer.

Alltså det här med dagar i en trädgård.

Och jag blir alldeles varm när jag tänker på vad som kommer snart.

När den riktiga sommaren kommer.

Med ljumna mornar och kaffe i trädgården.

Blir alldeles varm.

Och bara det där med att ha en dotter bredvid mig i trädgården.

En som vattnar, drar undan en hårslinga från ansiktet innan hon med glädje i rösten förklarar hur gott den nya pepparmyntan doftar.

Bara det, 

bara det gör dagar i trädgården alldeles magiska.

Och jag längtar redan till nästa gång vi umgås, jag, dottern och den där trädgården.

med ryggen mot husväggen

Redan när vi vaknar skiner solen in.

Trädgården badar i ljus och daggen hänger tungt i våta gräset.

Jag älskar det.

När solen väcker mig och tar hand om mig hela dagen.

Det är som att livet tar ett extra skutt.

Ett extra litet lyckoskutt.

Solen och jag.

Och i en av sofforna i barnen rums möts jag av detta.

Två små bara fötter som tillhör systerns barn.

Rufsig ligger hon där med solen på näsan och sover den djupaste och finaste lilla sömn jag sett.

Vi umgås.

En syster med tre barn och så jag med min familj.

Alla under ett tak.

Tillsammans.

Vi kör till skogen, barnen leker på nerfallna träd och vi pratar oss igenom en dag.

Min syster och jag.

Skogen är full med vitsippor och det doftar som skogen skall göra en förmiddag när solen strilar mellan de knoppade träden.

Och så äter vi god mat som får oss alla att tystna.

Vi hummar lite mot varandra mellan tuggorna, lax, ägg, en ny sås jag måste tipsa er om och mango/mozarella sallad.

Vi äter choklad, dricker rödvin och mannen blandar Mojitos.

Det känns som sommar och vi njuter.

Om och om igen.

Bara njuter.

Och jag snusar barnnacke.

Jag har honom hängande på höften som om det vore igår man hade småbarn.

Det sitter kvar i kroppsspråket på något sätt.

Det där med att göra allt men ändå ha en bebis på höften.

Och jag vill ha han här på höften oftare.

Nästan alltid.

Systers son Nils.

Nu är det dags för frukost med hela ligan.

Nybakat bröd och stora diskussioner.

Jag älskar att vara samlade och jag vill att de flyttar hit.

Nu.

Påsklov

Det är det som försiggår.

Det är P å s k l o v .

Det är ingen väckarklocka som ringer innan ögonen valt att vakna.

Det är inget barn som måste äta frukost innan magen säger till.

Nej vi har påsklov och tar allt i ett lugnt tempo.

Jag dukar fram frukost - och när kaffe-doften lagt sig som en värmade filt över köket vaknar barnen, tassar med rufisga hår fram till mig.

Godmorgon.

Godmorgon påsklov.

Jag har inte lov.

Nej någonstans måste man hejda sig, men jag har lediga längre mornar med dem jag älskar allra mest.

Jag hinner prata lite mer än vanligt, jag hinner förbereda en lunch och jag hinner sitta där med min kaffekopp och lyssna på yngsta sonen när han lär mig hur man egentligen överlever ett zombie-krig.

Det är påsklov det.

Zombie-prat runt det runda köksbordet en Tisdag.

Zombie-prat och extra många koppar kaffe.

Påsklov.

vissa är gjorda för att flyga

Vissa själar skall inte bara vara.

Inte sitta still.
och inte heller min.

Inte jag.

Det finns en evigt pirrande känsla där inuti som ibland liksom inte går att hejda.

Den som vill, vill, vill.

Allt och lite till.

Som igår när jag mötte havet i halv storm.

Då sa själen till.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Inte riktigt vad den vill men nånting händer där vid havet.

Alltid.

Och i bilen tar den yngste sonen min hand.

Jag är avis säger han och ser lagom finurlig ut.

Avis på dem som bor vid havet mamma.

Och då visste jag vad som rör sig inuti honom.

Just då.

Just där.

Den där själen som vill flyga.

Vid havet.

Och hemma har vi målat en vägg.

Det får även det själen att flyga lite.
och ja ni ska få se.

Såklart.

Men senare.

nu måste jag jobba igen.

Trots att själen vill vara vid havet.

komplett

Till slut kom de hem igen.

Sonen som ruskar på sitt huvud för att luggen skall lägga sig till rätta.

Han som aldrig kan vara stilla och som har en liten gnista i ögonen när han ser på mig.

Han är hemma igen.

Och mannen.

Han som älskar mig helt villkorslöst och trots att jag är precis så som jag är.

Han med skägget och den trygga famnen, han som alltid står vid min sida på ett eller annat sätt.

Han är hemma igen.

Så på morgonen när jag vaknar och tassar upp i ett tyst hus ler jag lite mer.

Inuti och utanpå.

Kompletta.

Igen.

I köket förbereder jag en frukost för just den sonen som kom hem.

Han fyller 11 år idag och har önskat sig smörgåstårta till frukost.

Jag fixar, och tänker att det är ganska bra ändå, bra att de alla sover till 10 så detta kan räknas som brunch.

Brunch en Söndag, med födelsedag och hela familjen samlad igen.

En av de finaste Söndagarna faktiskt.

*

Och när barnen kollar på film passar jag på att fota lite.

Väskor, smycken och en och annan scarf.

Söndag i mjuka kläder och rufsigt hår.

Älskade Söndag.

Och nu när två av barnen redan sover och en man sitter uppkrupen i soffan, känner jag att det är där jag avslutar den här Söndagen.

Bredvid den där skäggige mannen med de lugna andetagen och varma händerna,bredvid han som älskar mig helt villkorslöst.

Där avslutar jag den här Söndagen.

rufsigt hår och starkt kaffe

Jag vaknar före de andra, precis som det ska vara.

Jag kör till affären och fyller på med kaffe och en god ost.

Kaffe.

Och sen äntligen placerar jag mig här.

Har en bröstkorg full med drömmar och andas försiktigt framför dator-skärmen.

Finns de kvar att tala om? tänker jag för mig själv, och de finns kvar inuti men inga ord som kan förklara dem.

Drömmarna som liksom sköljer över mig på nätterna.

Så jag sitter här.

Planerar upp ett vardagsrum ytterligare och har även börjat skissa på dotterns rum.

Vi tar tag i det med när jag ändå är på gång säger hon och jag till varandra när hon är med mig en hel dag på jobbet.

Ja vi tar ditt rum med.

Hon ler det bredaste leendet och kramar mig.

En ny matta ligger här hemma på prov.

Kanske, kanske inte.

Egentligen behövs ju sofforna för att jag ska kunna ta det beslutet.

Sofforna ja..

Så ikväll när mannen äntligen kommer hem från Italien kan jag börja min övertalning igen.

Kanske inte direkt han kliver innanför dörren.. men om nån dag sådär..

Sofforna han måste övertalas till att älska lika mycket som jag.

Nu tar jag en kaffe till och dukar fram frukosten.

Lördag.

Strålande sol

Barnen har sportlov.

De går sömniga tillsammans in i gästrummet på kvällen och bäddar ner sig i dubbelsängen.

Och där bland de fluffigaste duntäckena och skrynkliga sängkläderna ligger de sen och andas tungt tillsammans.

Och idag när solen tittade fram på klarblå himmel var jag tvungen att väcka dem.

Man skulle kunna tro att de inte låg kvar.

Men när jag släppte in solen i rummet och frågade om de sovit gott rörde det sig till slut.

Rufsiga huvuden tittade fram under täcket och en fot sträcktes ut för att vakna til liv.

Måndag idag. 

Måndag med strålande sol.

Och varje gång händer det.

Varje gång solen kommer som en vacker hälsning blir dagen så mycket bättre.

Jag får så mycket mer lust, ork, och vilja.

Ja ni ser ju, i trädgården kunde jag andas vårluft, jag kände den tydligt.

Kände att luften liksom ändrat sig, tagit en ny ton och mitt i allt detta hörde jag fåglarna kvittra.

Man minns inte hur mycket man saknat det förrän nu.

Strålande sol.

och visst hade det varit fint med en dag vid havet och några koppar varm choklad.

Det hade det.

men jobbet väntar ju.

Jobbet och alla tokigt vackra nyheter som trillar in i princip varje dag.

Som den här skönheten.

Kathy - en sminkväska som liksom kallar på en mig.

Nu dags att dricka upp det kalla kaffet, pussa barnen och köra mot jobbet!

Ha en fin strålande sol Måndag där ute.

frågor

Jag har en hel hög med frågor inuti.

Vissa kommer ut och vissa stannar kvar. 

Jag lär mig att vissa frågor behöver svar medan andra bara är där, för att vara just det.

Frågor utan svar.

Och så finns det bilder som skall sparas, inte bara inuti utan även på riktigt.

Vi låg i varsin soffa igår eftermiddag efter jobbet och efter en halv grillad kyckling.

Då låg vi där och funderade på vilken film som skulle kunna vara ett bra alternativ för oss två tillsammans.

Sonen Jack snart 9 år och jag.

Och när han ser på mig och frågar om inte The walking dead hade varit ett bra alternativ och jag ler mot honom i ett riktigt "du är knäpp du leende" så kommer ljuset in över hans ansikte.

Hela rummet fylls av ett rosa-gult sken och plötsligt känns det som vi är mitt i en scen av Sagan om ringen filmen och att soffan skall förvandlas till en fluffigt grönt kulle och en hare med hatt kanske snart dyker upp.

Och istället för att bara ligga där så reste jag mig upp och sparade det.

Fotade himlen som låg som magi över hela kvarteret, säkert hela landet.

Ni ser ju.

Magiskt.

Fullkomligt.

Och sen gick vi tillbaka till att ligga i soffan och se på film och melodifestivalen och jag pussade honom i nacken.

Jack och jag en hel kväll.

Bara vi.

Inga frågor alls.

Bara svar.

Kärlek.

Vi åkte ut till havet

Jag var ledig några timmar, nästan en halv dag faktiskt.

Och jag gjorde vad jag kände för.

Packade med fika, kaffe, hundar och två barn i bilen.

och styrde mot havet.

Det var magiskt vackert.

Som alltid.

Dimman låg som ett täcke över marken och havet syntes inte riktigt.

Men det var där.

Jag kom på mig själv med att tänka efter.

Tänka på att bara vara.

För någonstans i kroppen är det en puls som slår, en hjärna som går på helvarv och jag måste säga till.

Att bara vara.

Att bara andas.

Stanna här sa jag till mig själv i mitt huvud.

Låt tvätten bli sur hemma i tvättmaskinen och låt sängen vara obäddad för en dag.

Stanna.

Andas.

Och det gjorde vi.

Och när jag själv glömmer bort det.

När hjärnan börjar tänka på jobbet eller vad vi ska äta till kvällen så är det tur jag har dem där.

Barnen som stannar min tid.

Barnen som får mig att andas och bara blicka ut mot horisonten.

Det är tur jag har dem.

Barnen.

Idag däremot.

Idag måste hjärnan tänka jobb och försöka komma på vad vi ska ha till middag.

Och så är det väl tänker jag.

Livet.

i hemlighet

Jag har träningsvärk och i huvudet flyger tankar omkring med måsten.

Jag försöker lura mig själv om att det är lugnt, men jag vet att det snurrar fort och sätter mig ner för att andas.

Jag känner den nu.

Kroppen som tillhör mig.

Känner den bättre nu än innan och det märks när jag börjar dra upp axlarna, trycka läpparna mot varandra och sedan le.

Jag vet att den säger till då.

Andas.

Och kanske är det nu jag kallas vuxen och mogen.

När jag lyssnar på den.

Kroppen.

Jag ska ju köra det här skeppet ganska långt ändå tänker jag nu.

Kroppen har mycket kvar att göra.

Så jag andas.

Andas och skingrar tankarna bort från mardrömmen som höll mig i ett järngrepp hela natten.

Mardrömmarna kommer bara då.

Då när andningen varit för kort och snabb och tankarna inte hunnit sorteras.

Men jag lyssnar.

Och jag andas.

Djupa andetag och sträcker försiktigt på kroppen.

Dricker hett kaffe och struntar i att borsta mitt hår.

Tisdag.

jag längtar till värmen

Inte så jag längtar bort.

Men jag längtar dit.

Dit där man vaknar av ljuset, och ser dimman röra sig över havet- precis innan man springer sin runda i berget jag nu för tiden känner till så väl.

Jag längtar dit.

Längtar dit.

Där gränderna är många och husen är så vackra att man tappar andan.

Längtar dit där solen skiner nästan alltid och där apelsinblommorna skapar magi i min själ.

Dit längtar jag.

Bilderna är från förra året.

Sportlovet.

Vi tog en "vårkänsla" istället för fjällen det året.

Och som jag längtar dit.

Nån dag måste jag bo vid havet, där solen skiner oftare.

Nån dag.

Nu däremot.

Nu är det Fredagmorgon, alla andra sover och mina tår är lagom frusna för att tända en brasa.

Ja precis så är det nu.

Fredag, bara det skapar ju värme i sig.