Visar inlägg med etikett Lady-G family. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lady-G family. Visa alla inlägg

söndag 21 juli 2013

morgonen för mig själv

Jag har slutat med alkohol.

Jag vet.
Helt galet för att vara mig eftersom jag fullkomligt älskar både vitt, rött och rosé :)
Men jag ville bara se vad kroppen säger.
Vad den tycker.


Jag ska gasa igång med träningen ytterligare.
Igen.
För den här kroppen jag bär på kräver så himlans mycket för att det ska hända något.
Så jag testar.

Vad som hänt hittills?
Ja än så länge har jag bara fått tre mornar där jag vaknar tidigare igen, där jag vaknar utvilad och pigg.
Så bara det är ju egentligen värt hur mycket som helst- dagar som dessa.
Dagar då solen står högt från klarblå himmel redan klockan 7 och vinden susar så försiktigt i min trädgård.

Bara det.

Här till höger har ni min brors blivande fru. Carin. Finaste Carin.

Och nu är de tillbaka i Västervik.
Svägerskan och kusinerna.
5 Dagar fick vi.
5 av de soligaste, somrigaste dagarna året bjudit på.
Tack snälla för att ni kom och rörde om.
Fick mig att skratta och ruska på huvudet.
Tack snälla fina ni.

Vi hann med strand, glass, fnitter, 
poolhäng, stadsrunda
 och grillkvällar.

Vi hann med att umgås.

Barnen hann skratta och retas, puttas och kramas.
De hann tävla i vem som kör snabbast med barnens mini-moto och vem som har flest diamanter i mine-craft.
De hann umgås.









Och ja här på sista bilden har ni min brors lilla "mini-me"
han är så lik min bror att man blir lite knäpp.
Fast så busig som han är var nog aldrig min bror.
Kan nog ingen annan vara:)

underbara barn.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och springa 8 kilometer.
Vad hittar ni på denna underbara sommardag i Juli?






fredag 19 juli 2013

Lectus sängar

Vi fyller upp.
Butiken får nya kompisar.
Sängarna ställs upp på rad och mannens bror är här och hjälper till.
Lectus sängar ska nämligen få äran att säljas i vår butik, så just idag behövdes jag knappt i butiken.
(bilder från butiken kommer- lovar.)
Mannen var ju där.
Han och hans bror klarade av dagen galant.

(halsbandet finns att köpa här)

Själv varvade jag jobbet med svägerskan och kusinerna som är på besök.
Lite poolhäng och lite glass i Åhus.
En helt ok Fredag i Juli om du frågar mig.
Mer än ok.

Vad har ni för er?


Vad ni än gör hoppas jag ni njuter av sommaren.
För detta mina vänner, det är precis vad jag längtar efter typ 9 månader av året,
Sol, varma vindar och glada barn i poolen.

Kram



tisdag 16 juli 2013

samlad

Jag är mer samlad.
Och familjen är hel.
Helt samlad.

Sent igår kväll kom de hem igen,
hela ligan som tillhör mig.
Tillhör mitt hjärta.
Mitt liv.


Nu ligger två pojkar med rufsigt hår i den yngste sonens säng och läser sagor tillsammans.
De kramar mig med varma sömniga armar.
Gud vad jag har saknat er säger jag och kan inte sluta ta på dem.
Gud vad jag saknat er.
De ler.


Och när hon sitter där i soffan igen.
Som om ingenting har hänt, som om hon aldrig varit borta.
Då känner jag hur mycket mer än jag trodde det var.
Jag har saknat henne.
Hennes kropp i min soffa, hennes rufsiga hår och de där djupa ögonen.
Hon ler mot mig i soffan.

Jag har saknat dig med mamma säger hon.
Vilken tur.
Vilken tur att jag har de här tre tänker jag.
Vilken underbar tur i livet.


Nu ska jag kramas vidare, tvätta lite och jobba!

Ha en fin Tisdag!



lördag 13 juli 2013

längtan, saknad och ett galet pirr i magen

När jobbet är slut för dagen.
När jag cyklat hem på en cykel utan växlar i en sol som låg släpande över ängarna och svetten rann.
Då pirrade det sådär konstigt i magen.
Sådär som det kan vara ibland.


Ett pirr som är allvarligt och lite rädd
på samma gång.
Och jag har ingen aning om varifrån det kommer eller varför.
När hundarna ätit upp sin mat och jag pratat med familjen som befinner sig 55 mil upp i landet.
Då sitter jag ensam i en av sofforna och gör ingenting.
Sommaren är här på allvar nu tänker jag.
Det surrar och susar i trädgården.
Huset är varmt.
Bara stengolvet är svalt nu.
Sommar.




Jag drömmer mig tillbaka till Italien.
Tänker att vi måste dit igen.
Sen
 när det går att ha semester igen.
Då tar vi Italien.

Jag tänker på barnen.
Saknar er.
Mer än jag kunde tro kunde kännas.
Saknar er.


Längtar efter dina armar runt min hals 
ditt rufsiga hår som syns över soffkanten på morgonen innan de andra vaknat.
Längtar efter frågor du ställer som jag försöker svara.
Försöker så gott jag kan.


Längtar efter dina kloka ögon när du ser på mig och ler.
Längtar efter din trötta kropp vid frukostbordet på morgonen.
Dina suckar när jag ber dig vakna 
och dina varma kramar jag fortfarande får när jag frågar snällt.


Längtar efter dina långa berättelser med konstiga slut.
Skrattet som liksom bubblar ur din bröstkorg och lugnet du ger mig.
Längtar efter frågorna du ställer innan du somnar och pussen du fortfarande behöver varje kväll.

Längtar.
Saknar.
Hela tiden.










tisdag 9 juli 2013

texter för dem

Jag har många.
Massor.
Av texter för dem.

De finns i dagböcker, 
anteckningsblock 
och i filer i datorn.



Texter för dem.

För mina.
Mina finaste.

Barnen.

Och en text är till henne.


Hon som snart är i tonårens svindlande,omtumlande år.

En text är till henne.

Den skrevs när hon var så liten att hon nyss lärt sig säga mamma.
Med liten bestämd mun sa hon mamma
 och sträckte sina knubbiga små händer upp mot mig.
Upp mot mig.

Hennes mamma.


Den texten var om hur glad jag var.
Över att vara just det.

Hennes mamma.

Jag skrev om hur stolt jag var när hon tog sina första kliv.
Om hur rädd jag var när hon klättrade på möblerna men hur jag försökte låta henne hållas, 
för jag såg hur hon själv trodde på sig själv.
Stort och tryggt litade hon på att inget hinder i världen var för svårt för henne.

Jag skrev om hur stolt jag var över att vara hennes mamma.

Vara den som skulle göra allt jag kan för att finnas här.
Alltid och för evigt.

Hur jag skulle gråta
skratta
klappa om och krama hårt

Jag skrev om hur jag hoppades att vi skulle få det vi faktiskt har idag.
Hur du skulle lita på mig.

Alltid.

Hur du skulle veta att jag alltid gör mitt bästa.
Mitt bästa för dig.

er.

Hur jag ändå är mänsklig och vet det.
Hur jag skulle oroa mig om dig när du är ledsen,
gråta när vi bråkat
hur jag skulle hålla dig precis så länge du vill när du för första gången får ditt hjärta krossat.

För det kommer hända.
Och jag kommer vara här.

texten var om hur jag hoppades.
Hoppades att du när du för första gången tar det där vinglande steget över stupet till tonårsfyllan ska ringa mig när du behöver hjälp.
Och jag skrev om hur jag skulle komma.
Jag skulle tala om för dig att det ordnar sig för jag vet det.
För jag har varit där och gjort det själv.

Många gånger.

Jag skrev om hur jag hoppades bygga på oss,
bygga upp det jag alltid velat.
Bygga upp tryggheten.
Jag skrev att du ska veta att jag alltid finns här oavsett vad.
alltid.

Texten var skriven när du var 2 år.


När ditt hår lockades i din nacke och du alltid ville somna med min hand på din rygg.
Den skrevs när jag inte hade en aning om att tiden skulle gå så fort.
När jag inte visste att tiden skulle springa ikapp oss som ett livsavgörande 500 meters lopp.


För nu helt plötsligt är du 12 år.
Och de där tonårsdagarna jag skrev om är pulserande nära.
Och nu vet jag 
att du vet.
Att du betyder allt för mig.
Att jag finns här för dig
om du vill bygga koja
baka chokladbollar
 eller fråga mig de allvarligaste frågorna i livet.
Finns här.
För dig.

Älskade Ella.





fredag 7 juni 2013

Salta hav och varma vindar

Vilken underbar dag vi fick idag!
Sa jag och min syster till varandra.
Om och om igen.
Nästan hela tiden.
Igår.

För det är svårt att förstå att det är så bra som det är.
Vi körde till havet.
Min syster och jag.
5 barn klibbiga av solkräm.

Körde till havet och njöt.

Helt galet.
Så vackert.
Vi hummade till varandra och pekade mot havet.
Alltså.
Vilken dag!

Barnen lekte i sanden, byggde slott och grävde gropar.
Vi åt pastasallad och drack iskallt bubbelvatten.
Kameran glömdes liksom bort.
Jag bara njöt.
På riktigt.


Efter stranden körde vi hem igen,
glass med maränger och jordgubbar hade barnen önskat sig.
Jag sprang två rundor.
När vädret är såhär kan jag inte låta bli.
Vädret alltså.




Och trädgården.
Den liksom sjunger sommar nu.
Nästan allt har blommat ut, och vissa hann jag inte med att se. När våren så snabbt blev till sommar.

Sommar.

Idag jobbar jag igen.
Och jag kanske träffar dig där?
Kanske.
I webshopen klickar ni hem massor med fina saker och visst är det väl bra nice med "fri frakt hela Juni" ?

Så passa på nu.

Nej nu ska jag springa en runda i sommaren som står här utanför.

Springa i sommaren och sen blir det jobb.

Ha en underbar dag alla ni!

onsdag 5 juni 2013

när skinnet svider lite

Ja den känns nu.

Ledigheten.

Sommarlovet.

Det sommarlov jag haft idag. 
Lite på låtsas har jag lekt att jag har sommarlov.
Precis som systers blonda barn.
Vi har latat oss.
Legat vid poolen i solen.
Suckat och vickat på tårna.
Druckit iskallt bubbelvatten med klirrande isbitar.
Lyssnat på gräset när det viner i vinden.

Och pratat.
Massor.
Alla år vi måste ta igen.
Alltid.
Om och om igen.

Hon och jag.
Syster.
Från samma mor 
och samma far.
Hon och jag.


Och när han inte sover.
Vilket han gör nästan hela tiden.
Då pratar vi med,
han och jag.

Nils och jag.

När han blir större kommer han kalla mig moster.
Nu säger han mest ghaaa 

och jag smälter.

Jag doppar min näsa i hans halsveck och suger in honom.
Om och om igen.
Snart är han lika stor som sin syster eller bror.
Jag vet det.
Jag vet att tiden bara springer och man inte alltid hinner med.
Så jag passar på.
Doftar bebis,
blåser honom på magen,
pussar honom på huvudet.
Och innan han somnar i min famn nynnar jag på en låt jag inte kan namnet på.
En låt som fick alla mina barn att somna sött.

Så även han.
Lille lille Nils.


tisdag 4 juni 2013

sommarlov

Jag har inget.
Har inte haft på många år.
Sommarlov.

Men syster är här med tre barn vi saknat och de har redan startat.
Sitt sommarlov.

(key west tassles finns i webshopen!)

Får vi komma trots att du jobbar?
Frågar en brunbränd syster mig.
Ja kom! men vet att jag jobbar.
svarar jag.
De har sommarlov.
Minns ni dem?
När jag cyklade till allt och sov så länge jag ville.
Minns ni?
Minns ni baden från klipporna i Sandviken?
Minns ni tonerna till Gyllene Tider och smaken av varma hallon?
Minns ni?

Jag minns.



Och igår när de startade sitt sommarlov hos mig.
Var den här på riktigt.
Sommaren.


Vi badade i poolen ock drack iskall lemonad, vi grillade och kastade vattenballonger,vi skrattade åt barn som sprang med baddräkten på sned och halva rumpan som hängde utanför och vi njöt.

Säkert 8 gånger sa vi.
Fattar du syrran.?!?

Fattar du?!?!

för vi kunde nästan inte förstå att den kom bara sådär.
Sommaren.
Precis lagom till hennes barns sommarlov startade.
Mina barn får vänta lite till.
Nästa Torsdag är det deras tur.

Sommarlov.

Men vi låtsas att det är sommarlov för oss alla ändå.
Är så lätt när solen skiner, poolen glittrar, grillen doftar och barnen skrattar.

Så lätt.



tisdag 28 maj 2013

det syns på sättet som du ser på mig

Att du vet.
Att du vet mer än jag trodde du visste.

Det är konstigt ändå.
Hur man växer ihop.
Sakta knåpar man ihop sina själar till en.
Han och jag.


Mannen som sover tungt vid min sida alla nätter om året.
(ja inte alla men nästan;)
Mannen som frågar mig om råd när han inte hittar svar.
Han som alltid vill kyssa bort alla mina besvär.
Han som försöker få mig skratta när jag är arg
Han som får mig att vara den jag vill vara.

-vilken jävla tur jag har dig
säger han och ler.
Jag ler tillbaka och nickar.
Ja visst är det.
En jävla tur.

Alla dagar.
Och tacksam är jag.
För de gånger jag rasat på vägen har han stått där stark vid min sida och tagit tag i mig så jag inte trillat över kanten.
Han har klappat om, kramat hårt, ruskat om.
Hållit mig där jag behöver vara.

Hos honom.



Och de gånger han oroar sig, de gånger han väljer fel väg att gå.
Då har han mig som säger till.

Då har han mig.

Jag rycker tag, håller i, kramar om.

För vi vet alltid,
Var vi har varandra.
för alltid.
på det bästa av sätt.

Jag ser mig själv i honom.
En del av mig
 i han som är mitt allt.
Det vi skapat tillsammans.

Och jag vet att han vet.
Det syns på sättet som han ser på mig.




tisdag 30 april 2013

sakta men säkert

Jag vet inte när jag började.
Eller om det alltid varit så.
Vet inte varför 
eller om det från början redan stod skrivet

att jag skulle se ner på mig själv.


Jag kan inte sortera ut det.
Och kan inte hitta svar
Men jag ser ingen början på det hela
bara att det alltid varit så.

Och när jag pratar med dottern runt ett köksbord halv sju på morgonen flyger en lycklig liten fjäril från mitt hjärta.

För att jag vet att hon inte är det minsta så.
Inte det minsta som jag just där.
Inte det minsta ser hon ner på sig själv. 

Något bra har jag gjort ändå
tänker jag för mig själv.

Något rätt har jag fått på vägen som mamma.

För hon står där så stark och så säker
 och jag vet att hon aldrig någonsin 
skulle se på sig själv som jag sett på mig.

Aldrig.


Och sakta men säkert blir jag bättre på det.
På det där med att se på mig själv som det bra som jag är.
Jag tänker på det och jag vet nu
att jag är så mycket bättre än jag någonsin visste
Och vanor är svåra att bryta.

Ibland tänker jag att det skulle varit så mycket enklare om det var cigaretter eller sprit jag misshandlat mig med
 än hårda tankar och svåra förväntningar.

Men så ser jag ju att jag är förbi allt och då är det ju ändå en bra jäkla tur att det inte var cigaretter ändå.
För klokare blev jag ju på vägen.
Starkare.
Gladare.

Och på något konstigt sätt känns det lättare att andas nu.
Mycket,mycket lättare.

Så idag ser jag glatt på allt.
Trots regnet som hänger tungt i luften utanför.
För det är Maj i morgon.



I maj kan man bära kjol och dricka kalla mojitos.
Visst?

Ha en fin fin dag alla ni.

KRAM