sakta men säkert

Jag vet inte när jag började.

Eller om det alltid varit så.

Vet inte varför 

eller om det från början redan stod skrivet

att jag skulle se ner på mig själv.

Pinterest

Jag kan inte sortera ut det.

Och kan inte hitta svar

Men jag ser ingen början på det hela

bara att det alltid varit så.

Och när jag pratar med dottern runt ett köksbord halv sju på morgonen flyger en lycklig liten fjäril från mitt hjärta.

För att jag vet att hon inte är det minsta så.

Inte det minsta som jag just där.

Inte det minsta ser hon ner på sig själv. 

Något bra har jag gjort ändå

tänker jag för mig själv.

Något rätt har jag fått på vägen som mamma.

För hon står där så stark och så säker

 och jag vet att hon aldrig någonsin 

skulle se på sig själv som jag sett på mig.

Aldrig.

Och sakta men säkert blir jag bättre på det.

På det där med att se på mig själv som det bra som jag är.

Jag tänker på det och jag vet nu

att jag är så mycket bättre än jag någonsin visste

Och vanor är svåra att bryta.

Ibland tänker jag att det skulle varit så mycket enklare om det var cigaretter eller sprit jag misshandlat mig med

 än hårda tankar och svåra förväntningar.

Men så ser jag ju att jag är förbi allt och då är det ju ändå en bra jäkla tur att det inte var cigaretter ändå.

För klokare blev jag ju på vägen.

Starkare.

Gladare.

Och på något konstigt sätt känns det lättare att andas nu.

Mycket,mycket lättare.

Så idag ser jag glatt på allt.

Trots regnet som hänger tungt i luften utanför.

För det är Maj i morgon.

I maj kan man bära kjol och dricka kalla mojitos.

Visst?

Ha en fin fin dag alla ni.

KRAM