texter för dem

Jag har många.

Massor.

Av texter för dem.

De finns i dagböcker, 

anteckningsblock 

och i filer i datorn.

Texter för dem.

För mina.

Mina finaste.

Barnen.

Och en text är till henne.

Hon som snart är i tonårens svindlande,omtumlande år.

En text är till henne.

Den skrevs när hon var så liten att hon nyss lärt sig säga mamma.

Med liten bestämd mun sa hon mamma

 och sträckte sina knubbiga små händer upp mot mig.

Upp mot mig.

Hennes mamma.

Den texten var om hur glad jag var.

Över att vara just det.

Hennes mamma.

Jag skrev om hur stolt jag var när hon tog sina första kliv.

Om hur rädd jag var när hon klättrade på möblerna men hur jag försökte låta henne hållas, 

för jag såg hur hon själv trodde på sig själv.

Stort och tryggt litade hon på att inget hinder i världen var för svårt för henne.

Jag skrev om hur stolt jag var över att vara hennes mamma.

Vara den som skulle göra allt jag kan för att finnas här.

Alltid och för evigt.

Hur jag skulle gråta

skratta

klappa om och krama hårt

Jag skrev om hur jag hoppades att vi skulle få det vi faktiskt har idag.

Hur du skulle lita på mig.

Alltid.

Hur du skulle veta att jag alltid gör mitt bästa.

Mitt bästa för dig.

er.

Hur jag ändå är mänsklig och vet det.

Hur jag skulle oroa mig om dig när du är ledsen,

gråta när vi bråkat

hur jag skulle hålla dig precis så länge du vill när du för första gången får ditt hjärta krossat.

För det kommer hända.

Och jag kommer vara här.

texten var om hur jag hoppades.

Hoppades att du när du för första gången tar det där vinglande steget över stupet till tonårsfyllan ska ringa mig när du behöver hjälp.

Och jag skrev om hur jag skulle komma.

Jag skulle tala om för dig att det ordnar sig för jag vet det.

För jag har varit där och gjort det själv.

Många gånger.

Jag skrev om hur jag hoppades bygga på oss,

bygga upp det jag alltid velat.

Bygga upp tryggheten.

Jag skrev att du ska veta att jag alltid finns här oavsett vad.

alltid.

Texten var skriven när du var 2 år.

När ditt hår lockades i din nacke och du alltid ville somna med min hand på din rygg.

Den skrevs när jag inte hade en aning om att tiden skulle gå så fort.

När jag inte visste att tiden skulle springa ikapp oss som ett livsavgörande 500 meters lopp.

För nu helt plötsligt är du 12 år.

Och de där tonårsdagarna jag skrev om är pulserande nära.

Och nu vet jag 

att du vet.

Att du betyder allt för mig.

Att jag finns här för dig

om du vill bygga koja

baka chokladbollar

 eller fråga mig de allvarligaste frågorna i livet.

Finns här.

För dig.

Älskade Ella.