Prinsessans tårta

Vi firade ju igår.

En tjej som blivit 14.

Med fläderbubbel från Kivik och grillad kyckling från pappan i huset.

En Pasta Ella som vi nu döpt den.

En pasta med krämig Alfredosås , mängder ned vitlök, persilja och grädde.

Till det en blackened chicken on the grill.

Typ godast.

Och lagom till att vi var proppmätta dukades denna upp.

En prinsesstårta som dottern och jag förberett dagen innan.

En tårta är sååå mycket godare när den fått stå och gotta till sig över natten.

 En tårta för prinsessan i huset.

Och i brevlådan låg stora kuvert med saker från Farmor och farfar så idag väntas en dag på stan med mig och presentkortet.

Och blommor kom till dörren från mormor.

Fina rosa rosor står nu på matbordet och påminner oss.

Att en dotter precis fyllt 14 år.

För 14 år sedan

Jag var så ung då tänker jag nu.

För 14 år sedan.

Solen sken och det var den varmaste Maj jag någonsin varit med om i Sverige.

För 14 år sedan.

 Jag blev mamma då.

Den varmaste dagen i Maj,

För 14 år sedan.

Hon tog lång tid på sig - envis och arg.

Och så slog hon omkull mig.

Fullkomligt.

Av kärlek.

Respekt.

Av tron på att livet är mer magi än jag någonsin kommer förstå.

Hon lär mig saker hela tiden.

Hon är den vackraste tjej jag vet och varje dag förundras jag.

Över att hon blev min.

Kärleken liksom bara small till i våra liv och varje dag fortsätter det att växa.

För 14 år sedan kom Ella Inger Sigrid till oss och gjorde mig och den skäggiga mannen till en familj.

Jag var bara 21 år och hade ingen som helst aning.

Att tiden skulle gå så fort.

Att jag plötsligt skulle vara 35 och hon redan 14.

Ingen som helst aning.

Älskade Ella idag är det din dag.

Tack för att du valde just mig till din mamma.

Tiden kom och gick

Jag springer förbi gula fält som böljar med vinden.

Det är snart över säger det.

Tiden mellan hägg och syrén är här och om jag stannar upp och andas djupt tar den över mig.

Våren.

Dofterna.

Det rasslar under fotsulorna, 

så många timmar jag sprungit här tänker jag och ser mig omkring.

Vackraste tiden är nu.

Jag fotar porslin och träffar inspirerande människor

 som får mig att le.

Barnens tv-rum har torkat och det är precis så vackert som jag önskat.

Grått, matt och "stenigt" svalt.

När jag lägger ner penseln försöker jag räkna ut hur ofta jag målat dessa väggar.

Många, men det blir nog inte fler.

Det är bra nu.

På fler sätt en ett.

Det är bra nu.

Jag dricker iskallt vin vid datorn och mannen skämtar med mig från köket.

I morgon springer jag i tiden av syrén och tänker stanna mitt på vägen.

För att se, 

känna 

och minnas.

Dagarna går för fort och för långsamt på samma gång.

Jag springer varje dag nu.

Hela Maj.

Hjärnan försöker lura mig till att sluta men jag tänker förbi och längre än den.

På kvällsrundan innan middagen igår fick jag med alla tre barnen.

Jag orkar inte i benen sa sonen.

Jo det är hjärnan som försöker lura oss svarar jag.

Hjärnan orkar inte.

Kroppen orkar magiskt mycket.

Jag försöker redan nu få dem att tänka som jag tänker nu.

För tänk om jag hade vetat att det går att tänka så.

då.

När jag bara var 12 år och aldrig någonsin försökte vinna över hjärnans lata tankar.

Ingen av dem stannar,

vi bara saktar ner ibland för att lura kroppen som jag säger.

Vi lurar kroppen att vi tänker stanna så andningen hittar tillbaka.

Sen springer vi igen.

Det funkar.

Alla tre barnen klarar det.

Kroppsligt självklart.

Mentalt så himla starka.

När vi kom hem sen åt vi Bagels med tjocka lager av skinka och sallad.

Vi pratade om en sommar som kanske kommer snart och en flytt vi borde göra nångång.

Jag badade länge och avslutade med en film tätt ihop med mannen i soffan.

Nu jobb och ikväll springer vi igen.

Eller i alla fall jag.

när jag andas ut

Det blev Söndag med ilsket regn.

vinden tog i som den försökte få bort någon. Något.

Det är kanske regnet den jagar tänkte jag då.

Regnet som vinden försöker mota iväg.

Jag går på promenad mellan skurarna. När jag inte sitter i soffan och ser på serier kör jag nån maskin med tvätt.

Jag andas och tänker att jag inte ska göra så mycket mer än så.

Det doftar sött på promenaden.

Sött och somrigt.

Det doftar nästan som en sommarnatt på cykel när jag var 17 år.

Nästan så.

Egentligen skulle vi fixa det sista i pojkarnas rum igår.

Men mannen tog med dem på bio och jag satt bara kvar i soffan då.

Med mjukisbyxor och uppsatt hår.

Andades ut och tänkte att det kan göras nån annan dag.

Piffet i pojkarnas rum.

Så avslutade jag Söndagen med en löprunda i dåsigt väder, med dofter som efter ett ilsket sommarregn.

Jag sprang inte långt men jag sprang fort.

Och jag andades.

Jag kör en systerson till havet

Det är obligatoriskt om solen skiner.

Att köra till havet när vi har gäster här.

Vi måste passa på säger jag.

Passa på att andas havsluft och se glittret i havet.

Precis på klockslaget när vi körde upp till parkering slog mätaren om till 22 grader och alla de kläderna vi hade på oss kändes genast på tok för varma.

Vi beställde glass och gick sedan ner till havet.

En glass för en 2-åring, bara där är det ett äventyr som sker.

Och så blev det plötsligt typ 30 grader i solen och mina ben i de svarta jeansen grillades totalt.

Och ja en 2-åring.

Ni vet ju vad en två-åring gör om havet öppnar sig framför honom - alldeles vindstilla och glittrande turkos-blå.

Ni vet ju vad han gör.

Han kräver hjälp av sin äldre kusin med att ta av skor, strumpor & knåpa av jeansen, 

för att sedan stapla ut i det iskalla vattnet och skratta högt när de försiktiga skvalpet sköljer över tårna.

Det är obligatoriskt.

Att köra en systerson till havet när himlen är klarblå och havet ligger stilla.

Som en oskriven lag liksom.

Så.

för 5 år sedan

Igår.

För 5 år sedan.

Galet vad tiden går fort och barnen växer.

Galet.

Fullkomligt.

Jag firade med att måla ännu mer väggar i kalkfärg, slinga håret och springa en runda.

För att sedan avsluta med detta;

Den godaste pastan jag ätit på väldigt länge.

Som världens bästa restaurang hemma i mitt kök.

Spagetti med vitlöksfrästa över-smöriga champinjoner och ett stort lass parmesanost.

Jag skojar inte.

Godaste jag ätit kanske någonsin.

Recept:

Koka upp BRA spagetti till perfekt konsistens.

Fräs ca 8 hackade vitlöksklyftor i MÄNGDER av äkta smör och olivolja.

Tillsätt ca 1,5l färska skivade champinjoner 

fräs alltsammans till gyllenbrun smörig färg.

Akta er för hur gott det doftar i ert kök nu, redan här kan man svimma av välbehag.

Tillsätt hackad persilja efter smak och vänd sedan det hela över pastan.

Salta peppra, och ös på med parmesan vid servering.

Servera direkt med ett iskallt glas chardonnay.

Njut.

Jag vill typ ha det idag igen.

Till frukost.

Måla med kalkfärg igen

Typiskt mig tänker jag.

Att omedvetet smitta av mig på honom.

Sonen i mitten.

Han drabbas av mig lite då och då.

Utan att jag menat det så och utan att han själv riktigt förstått det.

Jag vill måla mitt rum med kalkfärg säger han.

Grå, men inte så mörkt grå som tv-rummet.

Mindre grå.

Lite stenhus och industri.

Jo men det är sant han säger så.

Förstå liksom.

Lite kalkstenshus och industri.

Han är 12 år.

Jag kan inte låta bli att le och krama honom så pass att vi nästan båda två tappar balansen.
Noel.

Jag sa att det var en plan vi måste ta tag i.

Men inte nu.

Jag måste köpa färg och vi måste maskera, spackla, ja ni vet.

När jag kom hem från jobbet på Fredagen hade han gjort allt.

Ja allt.

Han hade vackert tejpat fast pappen på golvet, noga maskerat alla kanter och tak.
Han hade spacklat, jo men på riktigt - spacklat.

Jag var ju tvungen att köra och köpa färg direkt.

Det barnet alltså, han är så lik mig på så många sätt och så lik sin pappa på andra.

Så ja nu har båda sönerna kalkstens-rum.
(yngste sonen var snabb på att haka på här)
Jag valde inte Kalklitr här utan testade en ny.

Pure & Original - blev precis som vi ville.
Magiskt svalt, men varmt och matt, matt, matt.

Den ena ska in med trämöbler och den andra ska ha industriellt säger han.

Ja så jag fortsätter förvånas på det mest magiska vis, letar skrivbord till den industriella stilen och kramar honom hårt.

Kreativa underbara barn.

Att springa på öppna fält

Eller i alla fall längs med.

Öppna fält.

Jag knyter på skor med lysande skosnören runt mina fötter och springer.

Luften är kall men det viskas ändå om en värme som är på väg.

Spring du för att du kan.

Spring för att du vill tänker jag och höjer volymen med min högra hand.

Jag springer längs öppna fält på en landsväg.

Lördag och det viskas om värme.

I trädgården står det möbler och plank lite om vartannat,

Jag har tusen projekt och en nackspärr.

Det är tur jag springer idag tänker jag då.

Så nacken mjukar upp och orken räcker hela dagen.

Förra veckan fick jag nämligen mannen till att bygga mig en stor fin bänk på vår uteplats.

Helt plötsligt fick han energi och bara byggde så jag har betsat plankorna som skall bli bänkskivan, betsat och lackat.

Kommer bli så bra, så bra.

Och ja vi målar om i sönernas sovrum och jag har planerat fram en ny hörna i trädgården där en lounge-grupp skall stå.

Men bara planerat, möblerna har jag inte hittat ännu och jag har ju som sagt lite annat så länge.

Idag efter jobbet tänker jag sitta där ett tag.

Med ett glas iskallt rosé och se på när mannen skruvar fast mina plankor.

Så tänker jag göra - och jag planerar allt på min runda på landsvägen.

Med gruset rasslande under skorna och hästarnas siluetter i motljus i hagarna.

Ja men visst.

det är Lördag och den kunde inte startat bättre.

Willa Nordic

Jag stod ensam bland tallar med fågelkvitter och brus mellan grenarna.
Det var Onsdag och solen sken.

Här kan man bo tänkte jag.

Här kan man bo.

En kort promenad från havets brus.
Här kan man bo.

Jag var i Åhus för spännande möten om framtiden.

Kikade in i en magiskt vacker villa som Willa Nordic byggt där nere mellan tallar och vitblommande buskar.

Ett möte som sätter igång kreativiteten som en strömmande fors.
Hus skall stylas, planeras och mysas in.

Typ det bästa jag vet.

Det bästa.

Med oss på besöket var denna vackra varelse.

Hon ville mest av allt vara ute och jaga fjärilar eller rulla sig i parets vackra heltäckningsmatta, vi tvingade henne att stanna inomhus och sa nej när hon försökte bita i mattan.

Ja nog för att hon är vacker Idun men ändå.

Att tugga upp någons matta.. nej där sa vi ajaj.

Jag menar det är ju ändå ett nytt hus de har.

Ett galet vackert nytt hus.

Här blickar vi in i den öppna planlösningen kök/matrum/vardagsrum.

Ja men ni ser.

Så smakfullt.

På ett väldigt Åhus-aktigt vis.

Konstigt hur vissa stilar liksom bor i orten.

Ja det var så snyggt.

Min bygga nytt nerv vaknade ännu en gång till liv och jag drömde om träfasader och walk-in-closets igen.

Det finns ju tomter kvar så man vet aldrig.

Allt var smakfullt inrett.

Från hallens blå matta till sovrummets cerise överkast.

En färgsprakande familj i en stilren villa i Åhus.

Och nu väntas samarbeten.

Spännande sådana.

Ni får följa med såklart.

Så roligt vi kommer ha.

Och ja tänker ni att kanske jag måste flytta närmare havet, kanske Åhus kallar på mig, med vackra små gränder, tallskog och hav som brusar..ja men tveka inte.

Jag vet precis vart ni kan bo.

Precis.