Dagarna går för fort och för långsamt på samma gång.

Jag springer varje dag nu.

Hela Maj.

Hjärnan försöker lura mig till att sluta men jag tänker förbi och längre än den.

På kvällsrundan innan middagen igår fick jag med alla tre barnen.

Jag orkar inte i benen sa sonen.

Jo det är hjärnan som försöker lura oss svarar jag.

Hjärnan orkar inte.

Kroppen orkar magiskt mycket.

Jag försöker redan nu få dem att tänka som jag tänker nu.

För tänk om jag hade vetat att det går att tänka så.

då.

När jag bara var 12 år och aldrig någonsin försökte vinna över hjärnans lata tankar.

Ingen av dem stannar,

vi bara saktar ner ibland för att lura kroppen som jag säger.

Vi lurar kroppen att vi tänker stanna så andningen hittar tillbaka.

Sen springer vi igen.

Det funkar.

Alla tre barnen klarar det.

Kroppsligt självklart.

Mentalt så himla starka.

När vi kom hem sen åt vi Bagels med tjocka lager av skinka och sallad.

Vi pratade om en sommar som kanske kommer snart och en flytt vi borde göra nångång.

Jag badade länge och avslutade med en film tätt ihop med mannen i soffan.

Nu jobb och ikväll springer vi igen.

Eller i alla fall jag.