När man plötsligt har en tonåring i huset

Den vackraste jag kan tänka mig.

Den vackraste jag sett.

Helt plötsligt så var hon bara där.

Tonåringen.

Från att ha varit min lilla tjej som tjatat om gosedjur och ritböcker i varenda affär.

Plötsligt är hon denna.

Nästan overkligt för mig.

Att hon kommit från mig.

Oss.

Så vacker att mitt hjärta stannar till och andningen liksom måste hämtas upp i bröstet.

Min dotter.

Så igår var vi tillsamman på ett fält och fotograferade.

Hon blåste på paljettstjärnor och kastade sitt hår.

Lite till, en gång till bara hejjade jag på henne.

Och fotona är många, säkert 100 stycken och jag har en dator full nu.

Och ett hjärta.

Fullt.

Till bredden av stolthet och kärlek.

En tonåring som är min liksom.

Galet ju.

Jag jobbar på Lakewoodliving

Med mörkare hår och drömmar i hjärtat kör jag till jobbet idag.

Jag sov länge men inte alls.

Drömmar.

De bra vill jag ha, de andra klarar jag mig utan.

Tänker jag.

Drömmar.

Ni vet de där som man inte riktigt kommer ur.

De som inte riktigt släpper taget om dagen.

De drömmarna.

Jag har ont inuti försöker jag förklara för mannen.

Drömmen var för jobbig att hantera.

Så jag duschar länge och blundar.

Vaknar.

Släpper taget om drömmen som kom ovälkommen.

Så rullar jag ihop den där vackra ullmattan jag fotograferat.

Rullar ihop och trycker in den i en bil.

Jag ska köra mot jobbet nu.

Gå runt bland kunder, julmusik och kaneldoftande doftljus.

Det gör jag idag.

Det är Lördag, december och jag släpper taget om en hemsk dröm.

Och håret ja.

Det är mörkare nu.

Steg ett gjordes och idag ska vi köra steg 2.

Slingor i karamell.

Det ni.

Hej och välkommen Lördag.

Hårfix och hustrix

Det känns lite pirrigt.

Lite läskigt.

Jag ska nämligen till frisören idag.

Ja jag vet det kan väl inte vara så läskigt tänker ni säkert då.

Men jo.

Jag ska erkänna något nu.

Jag har inte varit hos frisören på 2 år.

Ja men ni hör ju.

2. år.

Jag har klippt mig och färgat mig själv.

I 2 år.

Jag vet verkligen inte vad hon kommer säga.

Sist var efter sommaren som jag klippte av ca 10 cm rakt av bara och sen färgade in en mörkare ton i det.

så ja vi får se vad hon säger helt enkelt.

Och jo jag är nervös.

Och jo jag har pyntat lite till.

Jag hängde en risig krans på dörren.

Barnen sa så.

Risig krans mamma.

Men ja i alla fall.

Krans och en liten gran utanför.

Ska plantera ner nån en eller så i den stora krukan med.

Och köksfönstret har fått min egenbyggda stjärna i år igen.

En stjärna och en liten gran - den vissna basilikan fick vatten precis efter att fotot togs och är nu gladare. Jag lovar.

Så jo nu börjar det bli juligt lite överallt i huset.

Jul liksom.

Nära nu.

Och på tal om jul.. ni missar väl inte julkalendern jag har på jobbet?

Lucka3 idag bjuder på ljuslyktor från Olsson & jensen till 50% rabatt.

Det ni.

In och kika.

Nu ska jag köra och träna.

Sen frisören.

Ja hjälp, sen frisören.

Julpynt

På jobbet doftar det dagligen kanel och vanilj och hela butiken ger mig julkänsla.

Men hemma har jag inte riktigt hunnit med.

Men om tiden vill vara med mig idag

 så är det precis det jag tänker roa mig med.

Julpynta upp det stora svarta huset.

Men först jobbar jag som vanligt, i alla fall hela förmiddagen för jösses vad julklappar ni beställer.

~ tack ~

Men jo stjärnorna är uppe såklart.

Och en och annan liten bordsgran.

Men det behövs mer.

Så idag blir det julpynt hela långa dagen.

Hela.

En julstämningsdag idag.

När det snart är advent

Mitt bland julstämningen tänker jag på annat.

Mitt bland bordsgranar och pappstjärnor drömmer jag mig bort.

Drömmer om resor med dem jag älskar mest av allt.

Drömmer om vita stränder och en bror tätt intill.

Drömmer om skrattande barn och ingenting att göra.

Och det är just det vi planerat.

Att resa bort nästa jul.

Med de vi älskar mest av allt.

Samla ihop kusiner och syskon, barnskratt och vuxna diskussioner.

Det är det vi planerat.

Men i år blir vi här.

Hemma.

Vi pyntar upp huset och värmer glögg.

Inte illa det heller.

Inte illa alls.

Mariebergsgatan och jag minns.

Jag tror jag var 14 år.

Det doftar kastanj och vått gräs.

I en lägenhet högst upp sitter vi.

Det var ett annat liv känns det som.

En vän som är allt just då.

Det enda du har och vill vara.

14 år.

Jag saknar det ibland.

Tiden då ingenting var någonting och någonting var allt.

Tomas var det enda jag tänkte på.

Vi åt storstrut och tjuvrökte på en balkong.

Hon lyssnade på Ulf Lundell och rökte cigaretter under fläkten.

Hon skrattade högt och kramades varmt.

Och hon pekade ut var han bodde för mig.

Så kunde jag gå utanför och hoppas han skulle se mig.

14 år.

Ett bord för 4 i ett litet kök.

Jag ritade teckningar och de log.

Ramona och hennes mamma.

Så kom livet och sprang förbi.

Vi sprang förbi och bort från varann.

Men jag minns er ändå.

Alltid och med värme i hjärtat.

Varje gång jag hör Ulf Lundell eller kör på Mariebergsgatan i en stad jag en gång bodde i.

Varje gång.

Det finns stigar jag trampat som aldrig försvann.

För alltid en syster

Jag saknar orden för att förklara men känslorna finns här.

Jag saknar orden för att få dem att förstå.

 Men oron för andras ord väger tungt i min själ.

Vissa bara gör

 trampar på. 

utan att se.

 utan att förstå.

Så när orden skall skrivas om något helt annat 

 för någon helt annan stannar allt upp.

Jag hittar inga ord.

Bara massor med känslor.

Massor av stora känslor.

Typiskt mig, så typiskt mig.

Det är lättare att trampa på den som är stark, mycket lättare.

Så tror jag hon tänker när hon inte vet att hon tänker så.

För att jag är stark.

Tur för mig tänker jag då.

Tur för mig att jag är stark.

Synd ändå.

Att jag har känslor större än oceanen.

Synd att ha båda två.

Styrka och och ett hjärta som slår utanpå.

Och tiden har passerat så långt nu att tårar inte finns att gråta.

Att längtan inte finns att sakna.

Tiden har passerat som det där vattnet som rinner i den skitiga ån.

Och kanske jag skriver till dem som jag bryr mig om.

Kanske en dag när orden finns att skriva.

Kanske jag skriver till dem.

Förberedelser inför kundkväll

Hemma väntar pappstjärnor på att få tändas i fönstret och hyacinter på att planteras.

På jobbet är allt det redan klart.

Redo.

För i morgon är det ju dags för advents-mys.

Mellan 18-21 bjuder jag på glögg och kramar i butiken.

Hoppas vi ses då?

Så jag jobbar lite längre idag. 

Stannar kvar.

Piffar kuddar och förbereder ett bord för fika.

Och med mig hem i bilen sen följer ett doftljus med kanel med hem samt 6 vita papperstjärnor.

Kanske jag hinner få upp dem ikväll.

Kanske minsann.

För nu.

Nu är det fritt fram för julpynt tycker jag.

Fritt fram.

En månad kvar till julafton.

Det är galet hur tiden springer.

Alltid.

Varje dag.

Varje år.

Ja förutom när du ska hem, det är iskallt ute och du väntar på en buss som aldrig vill komma.

Tiden är annorlunda då.

Jag jobbar som vanligt.

Har möten, packar paket och fixar i en butik som har kundkväll på torsdag.

Jag andas mellan varven och skrattar.

Skratt.

Jag behöver det, massor.

Så trots att mörkret är evigt utanför och regnet droppar med tunga droppar så är det varmt och mysigt i butiken.

Kom och sällskapa på Torsdag vettja!

mellan 18-21, jag bjuder på pepparkakor, lussebullar, glögg och fina erbjudanden.

Så kom.

Doftljusen trängs i butiken, julstjärnor och julkulor i vackraste form och färg.

Ja det är ju faktiskt julafton om en måndag.

Det ni.

Är ni beredda?

En fjäril är kvar

När jag kommer in på jobbet innan ljuset hunnit dit.

När luften är varm och stilla där inne.

Innan någon brutit den och innan någon tänt upp.

Då flyger det en fjäril förbi mig i lokalen.

Stannar till mitt framför mig och slår sig ner på soffans kant.

Den måste ha varit där.

Hela tiden.

Sedan vinden utanför var varm och sedan solen stod på himlen.

Hur gör man då nu funderar jag.

Släpper man ut den?

Eller dör den då?

Jag ser på när den sitter på soffans kant och tänker sen att man kanske inte gör något alls.

Man kanske bara låter det vara.

Låter det ske.

Ske det som ska ske.

På kvällen dricker jag glögg med svärföräldrar och barn, vi ser på tv om en tjej som varit Sveriges egna lilla maskot och barnen spelar spel.

men jag kan inte släppa taget ändå.

Om den där fjärilen som var lämnad kvar.

Och jag kan inte släppa taget om längtan efter ljuset.

Solen som syns till mer än aldrig och ljudet från annat än grusiga gator.

Kan inte släppa taget om det.

När jag är överallt och ingenstans. Igen.

Jag vet inte riktigt hur det händer.

Inte heller när.

Men det är.

Nu.

Här.

Det är en tid då jag finns mest men ändå inte alls.

Jag liksom gör allt och ingenting.

På samma gång.

Jo jag längtar fortfarande efter en sommar.

Salta hav och ljumna vindar.

Alltid.

Men så älskar jag detta med, samtidigt.

Att stressa inför något jag inte riktigt vet är vad.

Att tända ljus, så många ljus så vi måste ta av oss filtarna i soffan på kvällen.

Och pepparkakor.

Älskar pepparkakor.

Men så igår.

Igår fick jag ett meddelande jag visste skulle komma.

Poff bara - så kom det.

Och ingenstans var det ett meddelande jag ville ha.

Ingenstans.

Ingenstans fanns det förståelse eller äkta känslor.

Ingenstans.

Så jag liksom råkade stanna där, mitt i livet andades på samma plats trots att kroppen rörde sig vidare och trots att jobbet liksom ändå blev gjort.

Överallt och ingenstans.

Igen.

En helg i Köping

Kanske egentligen mest i Kungsör.

Men ändå.

Nära.

Mest av allt finns det pizzerior.

Efter det kommer nog frisörer och sen är det tyvärr inte så mycket mer.

Min hemstad.

Det heter ju så.

Staden där man föddes och en gång bodde i.

Hemstad.

Konstigt när det mest känns som borta ändå.

Vi hade ingen plan alls.

Vi skulle äta en lunch där och sen bara vara.

Så lunchen tog vi på det enda riktigt bra stället som finns där just nu.

På riktigt.

Ett stenugnsbageri som numera ligger där en gammal matbutik låg när jag var liten.

En butik som var så trång och så underlig att det alltid kändes lite som att vara någon annanstans, någon annan tid.

Skeppshandelns Stenugnsbageri.

Så har du någon gång vägarna förbi en annan del av köping och inte vill äta kebab -  så ät där.

Och på fredagar - köp ett levainbröd. Du måste.

Och så umgicks vi.

Min syster och jag och alla våra 6 barn sammanlagt.

Det har blivit mycket syster och jag nu och jag klagar inte.

Aldrig.

Vi har fikat, ätit lussebullar och lagat storkok i ett trångt kök.

Och så har han och jag gjort "duckface" framför kameran och jag har luktat i hans nacke.

Om och om igen.

En helg i Köping alltså.

Eller mestadels i Kungsör.