Mariebergsgatan och jag minns.

Jag tror jag var 14 år.

Det doftar kastanj och vått gräs.

I en lägenhet högst upp sitter vi.

Det var ett annat liv känns det som.

En vän som är allt just då.

Det enda du har och vill vara.

14 år.

Jag saknar det ibland.

Tiden då ingenting var någonting och någonting var allt.

Tomas var det enda jag tänkte på.

Vi åt storstrut och tjuvrökte på en balkong.

Hon lyssnade på Ulf Lundell och rökte cigaretter under fläkten.

Hon skrattade högt och kramades varmt.

Och hon pekade ut var han bodde för mig.

Så kunde jag gå utanför och hoppas han skulle se mig.

14 år.

Ett bord för 4 i ett litet kök.

Jag ritade teckningar och de log.

Ramona och hennes mamma.

Så kom livet och sprang förbi.

Vi sprang förbi och bort från varann.

Men jag minns er ändå.

Alltid och med värme i hjärtat.

Varje gång jag hör Ulf Lundell eller kör på Mariebergsgatan i en stad jag en gång bodde i.

Varje gång.

Det finns stigar jag trampat som aldrig försvann.